Hinner själen ikapp?

Förvirringen i mig fortsätter. Oredan. Rastlösheten och krypet i kroppen. Jag har ont i min högra fot. Vad är det egentligen jag gör? Vissa dagar värker kroppen. Vad är det jag tror att livet ska gå ut på? Sökandet efter matställen och härbärgen. Finns verkligen de svaren som jag tror att jag söker? Ibland undrar jag varför jag går flera mil varje dag. Finns det verkligen en mening?

Frågorna fortsätter att dyka upp i mitt inre. Hopplöshet blandas med förtröstan. Svaren känns flyktiga, lite som älvorna som dansar över de dimbeklädda ängarna. Jag anar dem men när jag skärper fokuset är de redan borta igen. Återigen acceptansen. Jag, Karna, accepterar att det just nu är precis som det är. Fastnar inte svaren i mitt medvetande så är det väl helt enkelt inte den rätta tiden för de svaren just nu. Sen helt plötsligt, som när solen bryter igenom molnen en disig dag, så fastar det som verkar vara ett svar. Som att ögonen öppnas och jag ser det där som innan har legat fördolt för min inre syn. Vi har nu vandrat i över 3 veckor. Det monotona i promenerandet, spelar ingen roll om världen lutar uppåt, neråt eller är platt, en fot skall fortsatt placeras framför den andra. Ibland glömmer jag bort att det inte är målet som är målet, utan resan. Att varje steg och varje tanke är det som har fått mig att göra denna vandringen. Inte själva katedralen i Santiago de Compostela, utan alla de tusentals stegen som kommer att ha tagit mig dit. Promenaden rakt över norra Spanien, från öst till väst, den promenaden är även en resa i mitt inre, en slags skärskådning från öst till väst. Granska vad som finns där inne. Vilken tanke som kommer i vilket steg.

Vi närmar oss den sista tredjedelen av vandringen, den som påstås tala till själen. Tanken tilltalar mig. Jag gillar uttrycket ”att låta själen hinna ikapp”. Jag har sagt det ibland när jag fick frågan om varför jag skall åka till Spanien och vandra mitt i en Pandemi. ”För att min själ skall hinna ikapp”. Jag tror att jag sprungit en bit framför min själ under en lång tidsperiod. Förtvivlat vänt mig om mot själen och skrikit, ”men skynda dig då, vi kommer för sent”. Själen har förvirrat tittat på mig, lika lugn som alltid och svarat frågande, ”för sent till vadå”? Jag har suckat, himlat med ögonen, fnyst och vänt ryggen mot själen och fortsatt springa. Jag har nu nått punkten där jag inte orkar springa mera. Eller jag tror faktiskt att jag skulle orka om jag var tvungen, men jag vill inte. Jag vill inte och jag är inte tvungen. Punkten är nådd då jag frågande undrar vad det är jag haft så hiskligt bråttom till? Och jag minns inte, jag kan för mitt liv inte minnas vad det var som var så bråttom. Jag vänder mig nu om för att fråga själen vad den har att säga om mitt liv. Men till min förfäran så ser jag inte minsta skymt av min själ. Jag kisar och anstränger blicken då jag spejar bakom mig, men själen syns inte till. Jag skriker rakt ut, ”men vart är du då, du ska ju vara här”?! När ekot av mitt förtvivlade skrik har dött ut så hör jag ett svagt svar någonstans långt bortifrån, ”Bra om du slutat ha så hiskligt bråttom, stanna upp, jag kommer. Vad du än gör, om du vill att jag ska komma ikapp, sakta ner och vänta in mig”! Jag vet inte hur lång tid den där själen tar på sig för att hinna ikapp. Men jag tänker att de dagarna som molnen skingras, tankarna och känslorna blir klarare, energierna blir högre och mitt inre lugnare, då är nog själen nära. Jag fortsätter att sätta den ena foten framför den andra. Den sista tredjedelen av Camino Frances, själens del av vandringen. Jag uppmärksammar den yttre omgivningen efter en längre stund försjunken i mitt eget inre. Det är tyst i omgivningen. Vinden är stilla. Lite som att världen håller andan i väntan på något annat, kanske något nytt? Är det nu min själ kommer ikapp?

Kalkon, Lock Down & Kaffe

Vi är båda på fötter. Magsjukan är övervunnen och milen vandras återigen. Är vi inte magsjuka så testas vi på annat sätt. Regnet öste ner en dag. Vi lämnade ytterligare ett kallt härbärge och klev ut i regnet. Vi hann inte gå många meter innan vi helt glömde att det regnade för en stund. Vi fick syn på en häftig kalkon. Vi stod länge och fascinerat granskade det röda hakpartiet med den konstiga förlängningen av det som verkar täcka näbben. Jag uppmuntrade Alexander att sticka in handen genom gallret för att ta en bild. Kanske tur att han var klok nog att ta bilden utifrån stängslet. Kalkonen burrade upp sig och kanske hade Alexanders hand legat risigt till.

Efter att vi slitigt oss från kalkonen fick vi återigen boa in oss under våra regnponchos. Dra huvan över kepsen för att hålla regnet ur ögonen och njuta av torrheten ovanför knäna. Ganska häftigt att gå flera timmar i regn och det enda som är blött är smalbenen och fötterna. Ja, ja, det sägs att efter regn kommer solsken. Vi vandrande in I León i regn och ut ur staden i solsken. Att tillägga är att León varit under lock down de sista 14 dagarna. Vi hade en sådan tur att, om man väljer att se det som så, att León öppnade samma dag som vi vandrade in i staden. Vi spanade in den otroligt vackra katedralen, vi hade turen att se den både i regn och i solsken. Spanien har nu fått nya direktiv som har satt utegångsförbud mellan klockan 22.00-06.00. För en pilgrim blir det ingen direkt skillnad då de flesta Alberguen stänger klockan 22.00. Men anar att det har en och annan konsekvens för alla restauranger, barer och spanjorernas sociala liv.

Vandringen ut från León bjöd på kaffe i solsken och sedan upptäcktsfärd. Vi har passerat ett antal övergivna underjordiska utrymmen med skorsten. Alla med en låst dörr. Det är en dörr in i en kulle och det enda som sedan sticker upp ur kullarna är en eller två skorstenar. Anar att det är någon variant att eldningsugn av stor storlek för tex tegel? Vet du vad det är så upplys oss;). Vi hittade till slut en av dem som saknade dörr men var blockerad av en taggig rosenbuske. Men skam den som ger sig. Vi kämpade oss genom busken för att sedan undersöka kullens innandöme. Det var lite läskigt att gå in i den ganska smala gången som ledde ner i kullens innandöme. Alexander, som den gentleman han är, sa såklart: Damerna först…

Sista dagen har bjudit på riktigt gott kaffe med kaka. Pallad frukt i form av fikon, vindruvor, äpplen och sedan ett fält med vackra paprikor. Naturen ger oss kraft då den sinar. Idag har vi åter börjat ana ett skifte i naturen. Vi har åter sett bergen vid horisonten och landskapet har böljat mera upp och ner med större variation i vegetationen.

Dualitet & motsättningar

De långa och raka vägarna, färglösa fälten och mulna himlen inbjuder till att jag kryper in i mitt eget skal under vandringen. Som om jag söker mig in i värmen i mitt eget inre vardagsrum. Där jag kan sitta och fundera över än det ena och än det andra, medans vinden och regnet attackerar min kropp som sakta vandrar de långa raksträckorna. Inne i mitt inre vardagsrum är det idag ganska stilla. Funderingarna avlöser varandra. Hoppar mellan tankar om jobb och relation till vänner, familj, saknad, val och så börjar det om. Rätt som det är fastnar jag vid mina tankar på dualitet och motsättningar.

I mitt eget skal

Dualitet, motsats, två sidor av samma mynt. Det ena är en förutsättning för att motsatsen existerar. Det finns ljus för att det finns mörker, det finns en dag för att det finns en natt, bra för att något annat kan vara dåligt, blött/torrt, levande/död och så vidare. Vi lär oss om dessa motsatser från det att vi är väldigt små. Ordet motsättning är någonting jag har funderat en del över sista månaderna. Vi människor verkar gilla att göra olika antaganden som baseras på någon variant av motsättning. Nedan är ett exempel:

Person A säger: Tycker du om när jag klär mig i rött?
Person B svarar: Nej det gör jag inte.
Person A läser nu in sina egna antaganden och drar slutsatser på någonting som inte har sagts.
Person A säger: Du tycker jag är ful i rött.

Här har person A gjort ett eget antagande som bygger på en typ av motsats. Om person B inte tycker om när jag klär mig i rött så borde/måste det betyda att person B tycker att jag är ful i rött. Detta påstående finns det ingen grund i om vi utgår från konversationen ovan. Det görs antaganden att det som sägs automatiskt betyder att det finns en outtalad motsättning som då ska gälla. Vi gör ett påstående istället för att ställa en fråga som person B får svara på. Om vi ställer frågan så får vi ju veta vad person B tycker och varför. Annars antar vi ju något som vi faktiskt inte har en aning om utifall det stämmer eller ej med den andra personens världsbild.

Ju mer medveten jag blir om kommunikation och hur tankar, känslor och beteenden påverkar varandra, ju mera medveten blir jag om hur mycket olika antaganden vi gör utan att vi har minsta aning. Och vi människor behöver göra antaganden, annars skulle vi inte fungera i de samhället och olika konstellationer som vi ingår i. Antaganden blir en slags genväg där vi gör val baserade på vad vår erfarenhet säger oss. Så det som vi med största sannolikhet gissar att något skall vara utifrån vår subjektiva erfarenhet. Då jag och Alexander hamnar i diskussion eller kanske till och med någon variant av gräl så visar det sig ofta att grunden ligger i ett felaktigt antagande. Eller de flesta gånger flera felaktiga antaganden. Och de flesta gånger att han gjort antaganden om mig och jag om honom, utan att vi har grund för det vi antar. Kommer vi på oss själva med att göra antaganden så rättar vi oss ofta själva genom att istället ställa en öppen fråga. Verkar som antidoten mot antaganden är öppna frågor. Kanske är det även detta som kallas missförstånd? Alla de saker vi tror att andra tänker och tycker utan att vi har frågat dem. Just den här dagen funderar jag mycket på hur världen skulle vara om vi frågade varandra istället för att anta? Skulle den vara annorlunda? Skulle vi förstå andra bättre? Och skulle vi kanske förstå oss själva bättre? Många gånger när jag får frågor så kommer jag på mig att säga saker jag inte alltid visste att jag tyckte om det som frågan handlade om. Anar att det är just detta med öppna frågor som gör coaching till ett så effektivt verktyg för utveckling.

Det är fortfarande stilla i mitt inre vardagsrum. När jag nu tittar ut från min kropp så upptäcker jag att det har slutat blåsa. Jag gör direkt jämförelsen med hur skönt det är nu när vinden har avtagit. Blåst/vindstilla. Livet utifrån motsättningar.  

Alexanders tur med misär

Jag har lärt mig något nytt. Matförgiftning smittar! Nej, det tror jag tyvärr inte att det gör. Det lutar mera åt att min trodda matförgiftning var någon variant av smittsam kräksjuka.

När vi välkomnats in på hotellet som vi trodde var stängt så visade det sig att det ägs av ett härligt par. Kvinnan som heter Gemma är väldigt duktig på engelska och mannen mindre duktig, men mera tokig (enligt hans fruga). Det visar sig att hans passion är att laga mat. Vi hade knappt hunnit innanför dörren innan vi stod med varsitt glas vin i handen och visades sedan upp till ett rum med golvvärme (!!!) och badkar (!!!).

Vi kanske inte behöver säga att vi just nu är de enda gästerna på hotellet. Efter att ha klämt ihop oss i badkaret, tvagat oss ordentligt och njutit av värmen en stund så var det dags för middag. Jag var lite skeptisk till den sedvanliga 3-rättersmiddagen efter mina 3 dagar då jag knappt fått i mig någon mat alls. De insisterade på att han var en otroligt duktig kock och vi enades om att Alexander kunde äta upp det jag ej orkade. Mannen i huset är en otroligt duktig kock. Och högljudd. Vi småfnissade vid bordet då vi hörde honom gorma och slamra runt i köket. Så kanske hade frun rätt att han var lite tokig, i en roande bemärkelse. Jag åt så mycket jag orkade och lite till och Alexander åt resten. Efter en 3-rätters med extra inslag här och där rullade vi mer eller mindre upp till rummet. Vi var så mätta. Vi kröp ner i riktiga lakan i det varma rummet och tänkte att detta blir en skön natt. Återigen så visar oss livet hur fel vi kan ha i våra antaganden. Efter 3 timmar vaknar jag av att Alexander spyr på toaletten. Min matförgiftning verkar egentligen ha varit ett virus. Det tog fart och det blev nu Alexanders tur att bejaka toaletten. Morgonen kom och Alexander var kokhet.

Han muttrade något om att ta några tabletter, sen kan han gå dagens sträcka. Jag som just varit magsjuk kände mig aningens skeptisk till hans uttalande. Efter hans totalt framgångslösa försök att äta frukost bokade jag in oss ytterligare en natt på detta mysiga och varma hotell. Så just nu ägnar jag mig åt att blogga medans Alexander sover bredvid mig. Läxa: Som vi hört många säga till oss: Caminon kommer att testa dig. Och hittills så kan vi ju inte neka till dessa uttalanden.

Rätt plats

Efter att vi gått fel och jag skrivit på messenger med min älskade och kloka far fick jag hans svar: ”Bra att det går er väg när ni gått fel. Bättre än om ni går rätt och det går fel”.
Så bara att inse att hur jag än vrider och vänder på det så är jag antagligen på den rätta platsen eftersom jag är där.