Lärde vi oss inte av förra gången vi tog fel väg? Troligen någonting skulle jag gissa, men inte tillräckligt för att ta ”rätt” väg. Vi stod glatt och dividerade vid vägskälet där skyltarna var uppsatta. På den vänstra stod vägen stod det Camino Frances (det vill säga den leden vi vet att vi vandrar) och nått annat som jag just nu inte ens minns på den högra skylten. Men de skyltarna med en snäcka och en pil som vi följt senaste dagarna pekade mot den högra vägen. Jag utbrister till Alexander: Kolla vilken tur att den skylten satt vid den högra pilen, annars hade jag tagit den vänstra vägen som det står Camino Frances på. Tanken att det var fel väg slog mig ens. Och tydligen inte Alexander heller. Inte ens då han någon timme senare utbrister: Det är lite konstigt att det inte finns några fotavtryck i dessa ganska mjuka grusvägar. Jag höll med och sa nått om att det kanske var dagens regn som sköljt bort dem. Som sagt, inte ens då hade vi en tanke på att det var ”fel” väg. Vi knatade på och det var ett ganska vackert landskap med spänstiga busk-träd och savannliknande vyer.
Savann?
Spänstiga buskar
Rätt väg, eller?
Efter ett par timmars vandring så nådde vi fram till en by. Vi använde oss av hemsidan gronze.com som visar vilka alberguen som finns och vilka som är öppna. Vi letade och letade i byn efter de ställen som skulle finnas, men vi hittade dem ej. Och de vi hittade var stängda. Att tillägga är att denna byn inte är större än en gata, så det var inte så många ställen som gick att missa. Till slut kapitulerade vi till google maps, som vi bara tar till som vår sista utväg, den känns lite osportslig för en pilgrim. När jag slog in gatan till härbärget, som enligt hemsidan skulle vara öppet, och namnet på byn så visar google maps att det är 5km bort, över 1h 20 min promenad. Ett tag var förvirringen total. Min hjärna snurrar och jag utbrister till Alexander: Jag tror vi är i fel by. Äntligen gick det upp för oss att vi gått fel. Klockan hade redan blivit ganska mycket och närmade sig 17.00, jag var trött efter 2 dagars magsjuka och modet sjönk lite. Alexander frågade hurtigt vad är det värsta som kan hända? Vi får lite extra promenad. Jag nickade lite modstulet och såg mig omkring. Det kryllade inte direkt av någon att fråga i denna by. Vi tittade upp alternativen på vägar för att komma tillbaka till den tänka rutten för att kunna hitta ett boende för natten. Vi reste oss och fick syn på en bar där det stod en herre utanför, jag frågade om han talade engelska, han svarade glatt en massa på spanska. Vi försökte med de få ord vi kan på spanska att fråga efter ett öppet boende. Albergue (härbärge)….abierto (öppet). Han svarade på spanska, med det vi trodde oss kunna utskilja som, att hotellet var öppet. Han gestikulerade och pekade mot det hotell vi hade passerat i vårt letande efter boende tidigare. Tyvärr stod det en stor skylt med cerrado/closed/stängt på hotellgrinden. Vi tackade och såg oss besegrade, det skulle bli ytterligare över 1h promenad denna dagen. Vi påbörjade vandringen. Då vi kommit 200m ut från byn möter vi 4 personer kring 50-års åldern. Jag slänger mig på dem och frågar om någon pratar engelska. Vi hade bättre lycka denna gång. De pratade sinsemellan, ringde ett samtal och sa att det fanns ett öppet ställe i byn. De bad oss gå med dem så de kunde visa oss vägen. Vi vände och vandrande med dem tillbaka till byn. Alexander sa att det lät som de återigen sagt namnet på det stängda hotellet. Men det var värt att chansa. Och mycket riktigt, de visade oss rakt tillbaka till det stängda hotellet. Hör och häpna, till vår stora förvåning så ringde de på dörrklockan och ägarinnan kom och välkomnade oss. De skrattade och lämnade av oss. Vi tackade förvirrat och följde med ägarinnan in i ett varmt och skönt hotell. Läxa: En skylt med stängt behöver inte betyda att det är stängt.
Stängt betyder nödvändigtvis inte att stället är stängt
Vi har nu gått strax över halva sträckan, lite mera än 40 mil. Hela sista veckan har mest bestått av riktigt platta landskap med många långa, långa, långa och raka vägar. Jag förstår verkligen att det påstås att den mittre delen av Camino Frances är för det mentala. Hjärnan blir snabbt uttråkad och de långa raka vägarna stressar lätt den rastlösa själen. Förra veckan hade vi några magiskt vackra dagar med sol, vi gick runt i shorts och njöt av värmen. Då var det okej med de öppna landskapen och raka vägarna. Sedan stötte vi på patrull. Vi kom fram till en liten by Carrión de los Condes där vi tog in på det enda öppna Alberguet i byn som var beläget i ett aktivt kloster. Vi blev visade in i en kall och rå sovsal där jag och Alexander fick platserna längst in. Vi gjorde de sedvanliga rutinerna med att packa upp, hänga på tork (hur saker nu skall kunna torka i kalla stenhus) och tar en dusch (om vi har tur är den varm) innan vi begav oss ut för att hitta en restaurang. Vi fann ett ställe med pilgrimsmeny för 12 Euro.
Kallt kloster
Innergård
Dags för mat
Det vi inte visste när vi åt var att jag senare på natten skulle vakna av att jag mådde så illa. Hela kroppen i uppror. Nu var det helt plötsligt ännu mindre roligt att ligga längst in i en sovsal där det är iskallt och mörkt. Jag hörde regnet som nu öste ner utanför. Jag stapplade mig upp och försökte lysa med mobilens skärm för att inte väcka de andra i sovsalen. Jag letade mig fram till dörren som vätte ut mot den lilla öppna innergården som behövde passeras för att nå toaletterna. Jag tog ett djupt andetag och klev ut i det kalla spöregnet och letade mig fram i mörkret till toalettdörren. Jag var kaputt. Magen paj och feber. Den natten kändes lika lång som de oändliga raka vägarna vi har vandrat på ett par dagar. Morgonen kom och som tur är fixade Alexander ett av dyrare privat rummen med toalett och dusch så vi bara kunde flytta över dit.
Jag spenderade resten av dagen med att sova under många lager av filtar med feber som kom och gick. Dagen efter lyckades jag i alla fall ta mig upp på fötter. Vi bestämde oss att prova att vandra. Men ack så långsamt det gick. Väskan var tung och vägarna var så långa. Efter några timmar började det regna och blåsa kraftig motvind över de öppna fälten. Jag hade inte klarat av att äta något annat ä en banan och lite snickers. Blicken var sänkt ner i marken och en fot förflyttades framför den andra. Läxa: När du tror att det är illa, misströsta ej, det kan bli värre.
Den mentala delen av Caminon. Tristessen flåsar oss i nacken som hundar som jagar sitt villebråd. De långa platta och raka vägarna ger varken skydd eller direkt visuell input.
Tristess, en av nutidsmänniskans mest utmanande känslor att hantera är min gissning. Mina tankar vandrar. Vad gör jag då jag blir uttråkade, vad gör andra då de blir uttråkade? Min gissning är att vi försöker att stimulera och underhålla oss. Vi hittar på nästan vad som helst för att slippa ha tråkigt. Valen är idag många, underhållningsbranschen går väl bättre än någonsin anar jag. Tänk alla serier och program som finns, sociala medier, klipp på youtube mm. Det finns såklart flera sätt att underhålla sig, vi kan äta, dricka, använda droger, läsa böcker, gå utbildningar, jobba, träna. Alla som önskar kan hitta sitt unika sätt att fly undan om tankarna och känslorna kommer för nära. I lagom dos kan väl troligen alla delar vara bra eller i alla fall okej för en människa. Men i egenskap av flykt kan ju vad som helst användas destruktivt. Om vi väljer att kalla det destruktivt att inte klara av att stanna upp, vara stilla, lyssna inåt, ha tråkigt? Det är nog så som jag ser på det just nu. Världen kryllar av snabb underhållning där hjärnan matas med information, allt för att slippa tankarna och känslorna som kanske kan komma med tristessen och stillheten. Och just nu kan jag inte fly. Jag sitter fast mellan de milslånga vägarna och mig själv. Precis det jag har önskat mig av Caminon. Att den ska visa mig vad som finns inom mig. Att den skall hjälpa mig att skala av överflödet, visa vad som finns i lagren under. Jag hade en aning av att stillheten och den avskalade enkelheten kunde vara några av portarna till de djupare lagren i mitt inre. Men tristessen, är den också är en av ingångarna? Tristessen som nu gnager i mig. Önskan om att fly. Tankarna om att sätta en e-bok eller podd i öronen kommer många gånger under en dag. Stimuli, slippa tänka mina egna tankar, matas med andras visdom, tankar och påståenden. Jag tvingar mig själv att fortsätta utan annat stimuli än mitt eget inre. En fot framför den andra, en tanke efter den andra. Min önskan uppfylls, jag har nu tiden att tänka en tanke till dess slut. Och vad händer då? Ironiskt nog vill jag fly från tanken. Vi människor är bra underliga varelser.
Börjar tappa räkningen på dagarna nu. Pilgrimerna blir allt färre på vägarna. Covidläget i landet förändrar en del kring boendena och restaurangerna. Allt fler Albergues har nu stängt, ofta finns det bara ett ställe öppet numera i de mindre byarna. Men dom som håller öppet är vid gott mod och hälsar oss hjärtligt välkomna och vinkar sedan av oss med ett glatt Buen Camino. De människorna vi möter hejar eller tutar. Så livet på landet verkar flyta på i sin gilla gång trots Spaniens restriktioner för Covid. Munskydd är ju ett krav fortsatt och Staden León vet vi fortsatt inte om vi kommer kunna gå igenom eller om vi måste ta en buss runt på grund av rådande lock down. Det återstår att se då vi når fram dit om några dagar. Har sina fördelar att inte vara en så snabb vandrare, antagligen hinner de öppna staden innan det är vår tur att passera. Vi börjar närma oss nästa större stad som är Burgos. Dagen vi skulle nå fram till Burgos vandrades längst bilvägarna på asfalt. Mycket tråkigt för psyket och även kroppen med det hårda, jämna underlaget. Själva ingången till staden ledde oss genom ett nästa 10 km långt industrilandskap med fabriker och parkeringar. Efter att ha vandrat i landsbygden i nästan 2 veckor är det lite chockerande fult att nå de mindre attraktiva människoskapade delarna av en stad. De sakerna jag anar att jag är blind för i min hemmamiljö blir nu väldigt tydlig. När vi väl kommer in i utkanten av staden var det förvirrande med märkningen av leden, men då vi tittade upp hittade vi ett tydligt tecken på ett av husen att ta sikte på. Efter vi passerat det tydliga huset förvirrade vi oss i rondell. Orken tröt, solen lyste och vi stannade istället på en ölpaus. Varför bli irriterad på dålig märkning när det finns öl? Vem har egentligen bråttom här i livet?
Vandring längst bilvägarna
Starten på 10km industrilandskap
Ge oss ett tydligt tecken
SOL
ÖL
Burgos var en stad vi nådde och sov i under en fredagskväll. De har en otroligt mäktig och vacker katedral. Vi cirkulerade runt och stack in näsorna och kikade runt, men det kostade pengar att gå in, så snåljåparna nöjde sig med fattigmanstitten. Kvällstid var full fart i staden. Restaurangerna var väldigt välbesöka och väldigt mycket folk i omlopp. Vi hittade en restaurang som serverade god pizza och lyxade till det nu när tillgången fanns. Natten på härbärget mitt i de centrala delarna av staden bjöd på både skrål och sång genom de troligen öppna fönsterna (annars sjöng de väldigt högt). Alberguerna stänger vid 22.00 på kvällarna, så något party är det inte tal om, ifall man inte önskar bli utelåst vill säga. Morgonen efter var kylig med en vacker soluppgång bakom katedralen. Men först frukost.
Burgos katedral
Lyxa med pizza
Frukost först
Morgonstund
Vissa dagar sker vandringen i varandras sällskap, vissa dagar går vi endast sida vid sida i vårat eget sällskap och vissa dagar hittar vi några av de få andra pilgrimerna som finns på vandringen. Det är ganska spännande att vandra ikapp någon eller att någon kommer ikapp en bakifrån. Sedan pratas det en stund om det som kan vara allt mellan himmel och jord. När någon sen behöver stanna, äta, byta kläder eller att samtalen ebbar ut eller leder till introverta tankar så avviker man åter från varandra. Ett väldigt både dynamiskt och skönt sätt att delar av resan slå följe, utbyta erfarenhet eller få sällskap, för att sedan enkelt och utan krusiduller åter skiljas.
Min önskan och troligen även mitt behov att få vara introvert känns stort. Det känns äntligen som jag börjar landa lite efter dessa 11 dagar. Som att lugnet att tillåta mig att bara få vara börjar infinna sig. Att idag få gå tyst sida vid sida med Alexander kändes som en lättnad. Att ibland hålla honom i handen och ibland bara gå helt för mig själv. Att ge mig tid och åter tid att låta oredan i mitt inre få börja reda upp sig självt. Allt har sin tid, och trots ett stort motstånd så börjar jag att förstå att det finns en innebörd i påståendet: Min tid är alltid NU.
Jag är en kvinna i mina bästa år som de senaste åren varit väldigt intresserad av det som jag väljer att kalla Personlig Utveckling. Jag har så många frågor och en av de jag vanligen får upp är:
Vad är meningen med livet?
Jag anar att i grunden ligger kärleken, friden och känslan av meningsfullhet? Jag vet att svaret redan finns där inom mig, jag har bara inte hittat det än.
Denna fråga och många andra liknande frågor är återkommande och min längtan efter att finna svaren bara växer. Jag upplever att livet jag hade där hemma gick för fort, mina egenskapade ”borden”, ”måsten” och ”ska” som ständigt åt upp min tid. Det blev aldrig riktigt någon tid kvar till att i lugn och ro leta efter svaren som jag längtar så innerligt efter. Jag fick helt enkelt omvärdera mitt liv och ta nya beslut för att just nu kunna skapa den tiden jag har längtat efter. Jag har valt att lägga mitt företag på is, säga upp min lägenhet och bege mig ut på resande fot i en värld där vi har Covid-19. Smart eller inte återstår att se. Hur lång tid det tar att hitta svaren? Troligen en livstid, men detta känns som en bra start för mig.
