Under 40km kvar till Santiago de Compostela. Sträckorna har flugit förbi de sista dagarna. Buden kring restriktionerna angående Covid-19 är många. Nya bud varje dag och ingen verkar egentligen veta vad det är som gäller. Den ena säger att vi kan varandra fritt som pilgrimer. Andra säger att har vi väl nått Santiago de Compostela så räknas vi inte längre som pilgrimer och kommer att ombes att åka hem. Jag gissar att det finns ett enkelt sätt att ta reda på vad som egentligen gäller. Och detta genom att testa. Om två dagar når vi Santiago de Compostela. Väl där får vi helt enkelt ta nästa beslut. Om vi får så önskar vi vandra vidare till kusten till Fisterra. Det är ytterligare cirka 8 dagars rundvandring, om vi får gå tillbaka till Santiago de Compostela igen. Så fortsättning följer…
Dagen efter vår monstervandring stapplade vi ur sängarna. Kropparna knarrade och gjorde motstånd innan de började bli lite varma. Vi packade ihop våra saker och åt frukosten som de serverade på alberguet. Oliver frågade skrattandes hur våra kroppar kändes efter gårdagen? Vi svarade med varsin grimas. Han log och sa uppmuntrande att dagens etapp på nästan 28km kommer att kännas kort och lätt efter våran dubbeletapp. Vi visste inte riktigt om vi vågade hålla med honom då vi tjuvkikat på dagens etapp. Den bestod av 28km uppför, över 800 höjdmeter. Restriktionerna angående stängningen av distriktet vi befann oss i skulle träda i kraft klockan 14 samma dag. Vi visste att vi inte skulle hinna passera gränsen innan det klockslaget, men vi hoppades på dispens om vi skulle möta Guardia Civil (militärpolisen) någonstans i bergen. När vi klev ut från alberguet var det en vacker dimma som följde oss under de första kilometerna av den segdragna klättringen.
Det tog inte långt tid innan vädergudarna visade oss barmhärtighet och det sprack upp och blev en klarblå himmel. Kropparna var lite gnälliga, men det kändes förvånansvärt bra ändå. Den sega lutningen sög i benen och vi tillät oss flera korta pauser i solen för att låta mjölksyran rinna ur benen. Vandringen tog oss mestadels i vägkanten på en mindre asfalterad väg som ledde oss genom flera små byar. När vi vandrat nästan 2 mil så hände det. Vägen fortsatte in i skogen och den sega lutningen accelererade kraftigt och övergick till en smal och stenig skogsstig som slingrade sig upp i den nästan djungelliknande vegetationen. Om vi hade haft mjölksyra innan, gissa vad vi hade nu? Efter det som kändes som en evighet av klättrande så nådde vi en liten by. Vi andades ut, fyllde på vattenflaskorna i en liten fontän och baddade ansiktet. Vi måste vi snart vara framme va?
Paus, nytt vatten och ett nybadat ansikte
Vi tog fram hemsidan och kollade etappen. Vi insåg att vi just hade nått punkten för 1/3 av den branta klättringen. Vi tittade skrämt på varandra. Hur skulle detta sluta? Men caminon visar oss vägen. Valen är få om man önskar att nå fram till målet. Vi fortsatte klättringen. Det var brant, tungt och otroligt vackert. Ju högre vi kom ju mera magnifik blev ju utsikten. Vi glömde nästan att vi klättrade uppåt för alla de vackra vyerna som avlöste varandra. Solen sken, det var vindstilla och världen är ibland en så otroligt vacker plats. Ståendes på toppen av klättringen, blickandes ut över de vackra bergen och kullarna, gav en känsla av stor tacksamhet. Allt det vackra som bara finns här ute, där ute, runt om i världen. Jag förstår att den andliga dimensionen ofta söks ute i naturen och med naturen som inslag. Det är så jag tappar andan av dess skönhet.
Gränsen till Galicien
Till slut fick vi slita oss. Vi vandrade de sista biten och där, mitt i ingenstans, stog stenen som det stod galicien på. Vi hade nått gränsen mellan regionerna. Högt upp i bergen, på en smal stig och utan en enda person i sikte. Anar att denna gränsövergången mellan regionerna inte var den mest bevakade i och med de införda restriktionerna. Vi travade på den sista kilometern för att komma in i den lilla byn O Cebreiro som är en liten vacker stenby med den mest magiska utsikten. Vi sov som stockar även denna natten. Att sedan efter en god natts sömn vakna till naturens nästa underverk som var dagens soluppgång.
Morgonen efter tog vi en kortare tur på strax under 20km med mycket utför. Vi fick nu gå ner de flesta höjdmeter vi dagen innan kämpar för att ta oss upp för. Vi hade sagt till varandra, att när vi når fram till nästa by som är Triacastela, då är det dags för en vilodag. Nu sitter jag på ett albergue i Triacastela som är en liten by med några få ställen att bo på, typ två öppna restauranger och en liten kvartersbutik. Vi har en vilodag. Kroppen är trött och jag stannar upp, kanske hinner själen samtidigt ikapp om jag har tur. Efter våra monsterdagar med vandring är det en och annan skavank på kroppen. Även om det inte varit min starka sida innan så har åren börjat at lära mig att lyssna då min kropp gör sig hörd. Så vi valde att stanna en dag, ta en dag i lugnet och stillheten. Vi börjar närma oss Santiago de Compostela. Det är under 15 mil kvar av vår färd som startade för 65 mil sedan. Tankarna börjar att komma angående vad vi ska göra sen? Det har varit så skönt att bara gå, dag efter dag. Vakna och veta att dagens mission är återigen att gå, äta och sedan hitta en plats att sova på för natten. Världen är väldigt oviss. Covid-19 verkar åter ha slagit näbbar och klor i stora delar av Europa. Både på gott och ont så märker vi ju inte så mycket där vi befinner oss. Vi vandrar ute på landsbygden, över åkerlandskap och genom och över berg. Här är det mestadels små byar, det kan gå hela dagar utan att vi ser en annan person. Här i denna lilla världen så syns inte Covid annat än att alla har munskydd och använder mängder med handsprit. Månen avrundade kvällen efter den intagna pilgrimsmenyn.
Jag fick frågan av Alexander här om dagen, är du lycklig Karna? Jag fann mig bli lite ställd av frågan. Svaret är tydligen inte helt uppenbart för mig. Jag ställer frågan till mitt inre: Karna, är du lycklig? Det känns som miljoner små neuroner försöker att hitta fram med sina nervändar. Försöker först hitta vad lycka innefattar och betyder för mig. Denna definition är ingen lätt match för mitt inre. Detta för att sen hitta om det finns ett enkelt svar på den frågan. Kan den frågan ens besvaras med ett enkelt ja eller nej? Igen, måste det vara det ena eller det andra? Eller kan de vara så som ett av Alexanders favoritsvar lyder: Det beror på….
Kanske min lyckas väg?
Jag tror jag fortsatt är mest förvirrad. Vilket i sin tur är ett av de bästa tillstånden att befinna sig i enligt mina kära mentorer och vänner Elene Uneståhl och Monika Morling (Unestal Education). Så förvirringen får fortsätta att råda. När jag tänker på just den frågan, om jag är lycklig, så kommer jag på att jag inte har tänkt på det under denna resan. Min känsla är att det i alla fall hittills inte har handlat om lycka, att söka och finna lyckan har inte kommit upp som en fråga i mitt inre. Lyckan har inte varit min drivkraft eller motivator. Men nu när jag tänker på det så är det kanske en upplevd känsla av olycka som många gånger kan vara drivkraften till förändring? Motsättningarna slinker in igen. Var jag olycklig innan? Det tror jag inte heller att jag var eller för den sakens skull är. Nu när jag sitter här och skriver så slår det mig att jag nog har mera av varandet i livet just nu. Att vandra har nog varit och är nog, en bra aktivitet för ett stressat inre. Livet bantas. Det jag behöver bär jag på ryggen. Behoven och det jag längtar efter är inte detsamma som de är hemma. Här är ett varmt rum högt upp på listan då vi kommer fram efter en lång dags vandring. En dusch som håller en jämn temperatur och gärna en varm sådan står även det högt på listan. Maten som står för energin och sedan lyxen som kaffet och ölen.
Lyx
Önskan om att kroppen ska hålla. Att sömnen skall infinna sig och läka kroppen under natten och ta hand om alla de både yttre och inre intrycken som dagen skapat. Mitt liv i avskalad form. De sociala medierna använder jag mindre och då jag använder dem är det för att jag har ett syfte att kommunicera med familj och vänner. Dom människorna som betyder mycket för mig och just nu är på en annan geografisk plats än mig. Dom personerna som ger mig så mycket kärlek i mitt liv. På det sättet är de sociala medierna ett makalöst verktyg för kommunikation. Jag gillar just nu livet mera avskalat, nerbantat och närmare mina grundbehov. Jag tänker på mig själv och de människor, precis som mig, som är födda in i en värld där hemmen är varma, det finns varmvatten i duscharna, kläderna kan anpassas efter vårat klimat och maten håller en hög kvalitet om vi vill. Allt detta bara finns där. Det är ju helt fantastiskt. Och jag och de flesta jag känner tar det för givet. Även det är ju på ett sätt fantastiskt, tänk att förutsätta att huset alltid är varmt, det finns mat och vi kan duscha oss rena närhelst vi önskar. Jag vet att detta för de flesta är uppenbart, att vi har det så bra, men ändå värt att lyfta i en samtid då vi verkar ha tränat oss i att se vad som inte är bra och vad som fattas oss, snarare än att se och uppskatta det vi har. Kanske är detta med vandringen ett sätt för mig att få distans till det jag har och se klarare vad det är jag verkligen behöver. Finna vad som är viktigt för att jag ska må bra och fungera bra, vilka behov behöver jag fylla för att fungera som kropp, psyke och själ? Har jag en balans mellan mina olika delar eller behöver jag ge mera näring och utrymme till någon del? Så kan jag besvara frågan om jag är lycklig just nu? Jag säger som min älskade Alexander, det beror på. De dagar kroppen fungerar, jag sover bra och håller värmen hela natten, har fått i mig mat som både smakat gott och gett energi, haft intressanta tankar och samtal och sett natursköna vyer, ja då är jag lycklig rakt igenom. Då jag vaknar på nätterna och fryser trots att jag har alla medhavda kläder i sovsäcken, duschen har bara kallvatten efter en lång, kall och regnig vandring och maten uteblev eller var av mycket dålig kvalitet, då skulle jag klassificera mig som mindre lycklig, men för den sakens skull kanske inte olycklig. Att ligga där kall och inpackad som en liten kåldolme och Alexander kryper upp i sin kåldolmeutstyrsel för att värma mig, ja då är jag ju lycklig trots de yttre omständigheterna. Jag tror att jag alltmera lär mig att befinna mig i varandet. Inse att motsättningarna inte behöver vara med i mina tankar. Att jag oftare kan konstatera att något är, och när jag konstaterat det så är det PUNKT. Det ger en ny dimension av frihet för mig. Att oftare försöka se vad som är och bara konstatera det, utan att värdera eller vilja förändra det. Att träna mig i de små sakerna. Talesättet: ”Lyckan finns i det lilla” är nog inte långt från sanningen för mig just nu. Om jag varje dag kan se det som tilltalar mig, det jag har, det jag är tacksam för, det som andra gör för mig, det jag gör för andra, då borde väl lyckan vara där som min ständiga följeslagare? Kom ihåg, hör jag mig själv tänka, det kräver att det inte finns en motsättning. Jag kan då alltså vara både tex lycklig och ledsen, det ena behöver inte utesluta det andra. Just nu sitter jag med min dator i knät och skriver, Alexander mittemot och tittar på hans favoritlag DIF (viktigt att jag skriver detta så det inte blir några missförstånd här) som spelar match. Vi sitter framför en brasa. Vi har ett varmt rum att sova i inatt och vi ska snart äta middag. Så svaret på frågan om jag är lycklig: Ja, just nu är jag väldigt lycklig.
Just nu är det många bud kring Covid-19 här i Spanien. Det är nya beslut och restriktioner att förhålla sig till. Som svensk som inte förstår spanska så väl är det en utmaning att få fatt i informationen direkt från tex myndighetssidor. Men som tur är så finns det andra peregrinos (pilgrimer) på Caminon som hjälper oss med informationen. Vi har senaste tiden gått i provinsen Castilla & León. Nya beslut har tagits senaste veckan och från 2020-10-30 har denna provinsen beslutat att stänga gränserna i minst 14 dagar. Detta gjorde att jag och Alexander låg en etapp bakom för att hinna över gränsen. Några av dem vi bodde med på Alberguet den kvällen vi fick veta om restriktionerna, hade beslutat sig för att ta bussen en etapp för att hinna i tid. Jag och Alexander dividerade fram och tillbaka. Vi enades om att det känns lite snopet att inte få gå hela sträckan. Känns till och med lite fusk att ta bussen. Även om det såklart inte alls är fusk då det är på grund av restriktioner, människors välmående och för att minska spridningen. Att tillägga är ju att vi är ute och vandrar på landet och spenderar majoriteten av tiden på platser där det inte finns andra människor. Detta gör att vi troligen träffar flera personer om vi tar en buss istället för att gå. Vi har fått berättat att peregrinos brukar få fortsätta att vandra och berörs i regel inte av de olika restriktionerna. Vi hittade dock ingen som varken kunde styrka eller dementera om vi fick vandra eller inte. Vi tänkte att ett beslut är ju ett beslut och det är det enda vi har någon sånär fakta att handla på. Tråkigt om vi blir fast i Castilla och León i 14 dagar. Eller det kanske inte alls skulle vara tråkigt, det vet vi ju inte. Men vi beslutade hur som helst att göra den tänkta etappen för dagen och utvärdera då vi kom fram om vi tror att vi klarar en etapp till samma dag. Om det går så ligger vi i fas för att nå Galiciens gräns samma dag som restriktionen utfärdas.
Soluppgången över Foncebadón
Sagt och gjort så startade vi vandringen som var uppmätt till 26.8 km från Foncebadón till Ponferrada med branta utförslöpare som skulle ta oss ner från 1400möh till 500möh. Det var en magiskt vacker soluppgång och himlen var klar vilket bäddade för en vacker och solig dag. Vi vandrade på den höga höjden med vacker utsikt. Molnen låg som lock i dalgångarna och gav oss känslan av att stå på en ö i ett hav. Sedan började det att gå neråt. Branta och periodvis steniga stigar ledde oss slingrande in i molnen som varefter skingrades så att solen åter värmde våra ryggar.
Det var en magiskt vacker dag. Vi vandrade på och kände oss ganska starka. Vi nådde Ponferrada kring kl 14.30, slog oss ner mitt på torget och åt en tortilla, drack en stor öl och åt en glass. Klockan var nu strax efter 15.00 och vi beslutade att vi nog kan klara detta, vi kan nog ta en dubbel etapp just idag, just i detta soliga vädret, just innan lockdown. Nästa etapp var från Ponferrada till Villafranca del Bierzo, över 24km lång med en knapp stigning på 200m. Troligen ytterligare 5-6h på våra redan vandrade 6h. Vi peppade igång oss och fortsatte dagen. Vandringen gick genom flertalet små byar och däremellan vackra vyer att se på. Solen vandrade från våran ena sida till att börja lysa oss i ansiktet. Eftermiddagssolen var mjuk, varm och skön. Vi njöt fast kroppen nu började bli ganska trött, trampdynorna ömma och orken aningens sinad. Kvällssolen började sänka sig mot bergen, klockan började visa solnedgång. Skymningen kom över oss snabbt. Vi hade fortsatt över 5km kvar, vilket betyder minst 1,5h vandring i vårat trötta tillstånd, troligen mera. Utegångsförbudet gäller från 22.00 och ger 600 euro i böter, så vi hade inte råd att gå vilse.
Vi stannade och grävde fram pannlampan ur ryggsäcken. Det var inte alls lika lätt att se de gula pilarna eller de små stenpelarna med snäckan på i mörker. Detta trots att det var fullmåne och stjärnor uppe. Vi vandrade längst en grusväg som gick genom vinplantagen. Det var små avstickare från vägen och vi kände oss minst sagt osäkra i mörkret på om vi var på rätt väg eller inte.
Mörkret kom snabbt
Tur vi har pannlampa
Fullmåne
Helt plötsligt utbrister Alexander: Nej nu är min energi slut! Vi var mitt på landet, det var kolsvart, det var cirka 3kms vandring kvar. Jag svarade: Vill du ha en kaka? Ja, utbrister han. Vi åt varsin kaka, lät sockret komma ut i blodet och fortsatte sedan den mörka färden. Klockan var strax efter 20.30 då vi anade lysen en bit fram. Vi nådde utkanten av Villafranca och lyckan över att snart vara framme och få stanna var stor hos oss båda. Vi nådde ett Albergue där några av våra Peregrinosvänner hade varit snälla och reserverat varsin säng åt oss vid vår sena ankomst. Mannen som driver stället heter Oliver. Han tog emot oss skakandes på huvudet, de tokiga svenskarna har kommit fram. Enligt hans beräkningar med de val vi gjort på vägar under vandringen så sa han att vi gått cirka 5,5 mil den dagen och en massa höjdmeter. Vi var helt slut. Kropparna värkte. Vi frågade om det fanns någon mat på Alberguet. De sa att de tyvärr inte kunde servera mat med de restriktionerna som råder kring Covid-19. Klockan var nu så pass mycket att vi inte hann ut och äta. Vi hade lite flingor och någon frukt i ryggsäcken och sa att vi klarar oss. När vi hade slängt oss i duschen och var redo för bingen kom Oliver och erbjöd oss lite soppa och bröd, han tyckte nog synd om de tokiga svenskarna som inte har mera vett än att gå i 12h. Alexander sov nästan sittandes vid bordet då vi åt våran soppa. De andra fnissade åt våran trötthet och önskade oss en mycket god natts sömn då vi stapplade oss iväg mot våran sovsal. Vi vaknade båda ett antal gånger under natten av att fötterna bultade och kroppen värkte. En dubbel etapp gick oss inte obemärkt förbi. All respekt åt dem vi mött på vår resa som dagligen vandrar långa etapper.
Jag är en kvinna i mina bästa år som de senaste åren varit väldigt intresserad av det som jag väljer att kalla Personlig Utveckling. Jag har så många frågor och en av de jag vanligen får upp är:
Vad är meningen med livet?
Jag anar att i grunden ligger kärleken, friden och känslan av meningsfullhet? Jag vet att svaret redan finns där inom mig, jag har bara inte hittat det än.
Denna fråga och många andra liknande frågor är återkommande och min längtan efter att finna svaren bara växer. Jag upplever att livet jag hade där hemma gick för fort, mina egenskapade ”borden”, ”måsten” och ”ska” som ständigt åt upp min tid. Det blev aldrig riktigt någon tid kvar till att i lugn och ro leta efter svaren som jag längtar så innerligt efter. Jag fick helt enkelt omvärdera mitt liv och ta nya beslut för att just nu kunna skapa den tiden jag har längtat efter. Jag har valt att lägga mitt företag på is, säga upp min lägenhet och bege mig ut på resande fot i en värld där vi har Covid-19. Smart eller inte återstår att se. Hur lång tid det tar att hitta svaren? Troligen en livstid, men detta känns som en bra start för mig.
