Regnet och känslorna

En dag full av insikter. En vecka full av insikter. Ett år fullt av insikter. Kanske ett liv fullt av insikter. Det matar på nu med insikter på ett härligt sätt. Eller förmodligen på ett jobbigt sätt. Sådär utmanande, spännande, intressant, skitdrygt och underbart. Nya chanser att se hur jag tänker, hur jag känner och hur jag agerar. Små saker som är som en propp och gör att vattnet snabbt formas till en spiral och får högre och högre fart på sin väg ut ur kärlet som har hållit det fram till nu. Jag känner alla känslorna som swishar förbi, lager efter lager som tar mig djupare, eller kanske grundare eller kanske högre upp bland alla lager. Visar mig vad jag blivit lärd, vad jag har blivit lurad till, vad jag valt att tro på och vad jag länge, länge, alldeles för länge har missat att ifrågasätta. Eller egentligen har jag ju inte alls missat det, jag har bara inte varit där, varit redo. Som Oprah Winfrey säger ”When you know better you do better”.

Jag får det jag bett om. Jag får se mig själv. Iaktta mig själv. Jag får känna känslorna, lager för lager. Jag får gråta tårar för alla de normer och regler och tidsenliga kriterier som lever inom mig, som jag håller vid liv utan att ens förstå det. Jag får känna ilskan när jag får filmer som spelas för min inre syn som visar hur vi människor hellre attackerar varandra än att vi vågar blicka inåt och ifrågasätta oss själva. Jag ser hur jag attackerar Alexander, hur Alexander attackerar mig. Men egentligen är det inte vi som attackerar varandra, utan våra inlärda mönster som våra egon tror att de måste försvara. Vi är hellre medvetet elaka mot varandra än att möta smärtan inom oss själva. Eller det är inte sant. Vi möter det, lyfter det och smärtar i det som kommer upp, rider ut det och låter stormen bedarra. När stormen sedan lugnar sig så har vi börjat lära oss att vi har tagit oss en insikt vidare, ett lager djupare eller grundare. Ännu ett steg närmare att våga älska oss själva för att kunna älska varandra. Vi vågar. Vi vågar fast det gör ont. Jag har bett om att få se, att få bli medveten och att få möjligheten till att förändra. Möjligheterna haglar. Bara att gräva sig upp eller ner eller vart det nu är jag ska ta mig. Idag är det den 30/12-2020. Det är snart ett nytt år. Jag gillar mina listor. Eller jag har i alla fall tidigare gillat mina listor. Reflexionerna över året som varit. Vad har jag jobbat med, vad har jag fått för insikter, vad har jag gjort för förändringar. Sedan utvärderingen. Vad blev som jag önskade? Vad blev bättre än väntat? Vad gav inte ett resultat som för mig mot min nya uppdaterade version av mig själv? Vad ska jag lämna kvar i 2020? Vilka av mina insikter är jag redo att lämna? Vilka delar är jag redo att släppa? Vilka ska jag kompromissa kring ett tag till? Och framför allt, vilka delar ska jag ta med mig in i 2021 för att göra mitt år ännu mera jag, ännu mera glädjefyllt? Mera fridfullt, roligare och härligare?

Regnet öser ner utanför vår lilla veranda. Mörkret har lägrat sig och regnet gör mörkret mera kompakt. Jag vet att det finns en nästan hel fullmåne därute under regnmolnen. Hade det varit stjärnklart hade jag tagit en månskenspromenad och njutit av att se min skugga reflekteras på stranden i det klara månskenet. Imorgon kanske, för idag regnar det, det öser ner. Mörkret är kompakt. Ingen månde, ingen skugga och inget ljus. Det regnar tyngre och tyngre. Det är en mysig känsla här under taket. Att bara ha ett litet nät som skiljer mig från regnet och mörkret på andra sidan. Ett tungt regn kan nog vara som en rejäl omgång med gråt och ledsamhet. När det har släppt så är luften klarare, högre och lugnare. Jag njuter av regnet utanför, det höga ljudet från regnet och från havet. Vågorna som jag hör piskas upp mot stranden. Ljuden runt mig är nästan öronbedövande. Jag upplever att jag måste tänka mina tankar högre för att de skall hamna på papper. Som att prata i telefon med någon som har vinden i sitt headset. Jag höjer min röst för att överrösta vinden. Personen i andra änden frågar varför jag skriker? Så känns mina tankar just nu. Skrikande för att överrösta regnet. Just nu älskar jag känslan av hur de skrikande tankarna blandas med regnets öronbedövande ljud. Blir till ett. För är det inte så det är, att vi är ett? Vi tillsammans? Det som lever och det som är?

Alexander satte på sig pannlampan för en stund sedan. Sedan klädde han av sig till kalsonger och försvann ut i regnet. Den Alexander jag känner letar ödlor, grodor och har en nyfikenhet på allt som rör sig ute i mörkret, ute i regnet. Kanske är han just nu ett med regnet, med naturen, med allt det som kommer dra fördel av att regnet faller hårt och ihärdigt. Kanske vaknar han morgon med en ny knopp på sina grenar? En ny knopp som imorgon kommer att vrida sig mot solen, sträcka sig upp mot värmen, växa, frodas och utvecklas till den blomma den alltid varit menad att vara.

Costa Rica baby!

Vi har sett en väldigt liten del av detta land hittills. Men det vi sett, wow alltså, wow. Vi bor på en liten halvö som heter Playa Palo Seco. Efter våra små utmaningar med att flyga hit så var det här vi hamnade. Vi bor på Unestål Educations kursgård som ligger precis på vägen ut på halvön. Vi bor i en liten villa på ett område som heter Villa Las Flores. Det är en vacker trädgård med ett gäng med hus och en pool.

Varje dag fascineras jag och Alexander. Vi vaknar ofta tidigt, mellan 05-06. Samtidigt här någon gång vaknar även fågellivet. Ljuden ökar och det är ett häftigt, härligt och ständigt tjatter under de ljusa timmarna. Det kryllar av olika exotiska fåglar. Varje dag ser vi stora papegojor (Ara) som flyger över våra huvuden. De är otroligt vackra. Låter kanske inte lika vackert, men vi vet i alla fall när de kommer flygande. Små kolibris svävar runt i de blommande träden och hibiskusbuskarna kring huset. Och däremellan en bunt av andra fåglar vi aldrig tidigare sett ens på film. Ödlor av alla storlekar bor kring huset och poolen. De har vackra orangea och blå färger. Stranden sägs vara 14 kilometer lång. Det är mer eller mindre ständiga surfvågor. Soluppgångar, solnedgångar, varmt i luften och i vattnet. Och knappt en människa så långt ögat når. Dagarna passerar genom att vi springer på stranden, badar och surfar i vågorna, fascinerad av djuren och allt det vackra, mediterar, läser, diskuterar och bara är. Min pappa frågade om vi har det bra eller om vi har det bättre än braigt? Vi hävdar att vi just nu har det bättre än braigt.

Ett och annat missöde lär väl till även i paradiset. Vi cyklade in till Parrita som är den närmaste lilla staden. Det är cirka 4 kilometer där 2,5 kilometer går på en guppig grusväg. Det gick fint på vägen in. Solen gassade och svetten lackade. Väl inne i byn ryckte vi upp våra ansiktsmasker. Att bära ansiktsmask i 30 graders värme gör det ännu varmare. Vi tog sedan seden dit vi är och satte cyklarna i ett av de små dikena lägst trottoaren som vi sett att dom som bor där gör för att parkera sina cyklar. Vi irrade in och ut ur några butiker för att hitta varsin sarong, men utan framgång. Parrita är inte direkt en strandstad. Inga saronger eller surfbrädor att finna här inte. Vi återvände till våra cyklar för att cykla sista biten till butiken och handla mat. Och då var missödet redan skett. Det var punktering på framdäcket på ena cykeln. Helt plötsligt kändes 4 kilometer väldigt långt. 30 grader kändes väldigt varmt. Och väskan skulle ju fyllas med mat att ta hem. Äventyr är väl till för att göras och vem har sagt att det skall vara bekvämt på färden? Vi fyllde ryggsäckarna med mat och påbörjade vandringen hemåt i våra flippflopp på asfalten, genom den lilla byn och vidare på den guppiga grusvägen. Hem kom vi, aningens svettiga, aningens trötta. Men hemma.

Vi fick cykeln lagad av de snälla männen som sköter om hela detta ställe. Gött tänkte vi, för vi vill ju undersöka hela denna lilla halvö vi befinner oss på. När vi springer kommer vi för tillfället cirka 5 kilometer bort på stranden innan vi vänder. Nyfikenheten vill ju ha oss längre bort, hela vägen bort till halvöns slut. Vi packade kaffe, vatten, handduk och smörjde in oss. Äventyret kan börja. Vi hojjade iväg på grusvägen som går längst stranden. De första 5 kilometerna är numera bekanta för oss. Både på stranden och på vägen. Beroende på när det är hög och lågvatten så får vi ta alternativet som bjuds för att hålla fötterna torra under löpningen. Vi passerade småningom det för oss kända territoriet. Vi passerade några hus till och vägen blev snabbt smalare och smalare. Efter ytterligare någon kilometer så var vi ute och cyklade i två nästan igenväxta hjulspår. Husen tog slut och stranden försvann ur synfältet. Växtligheten var tät och skymde sikten även om buskarna inte var så fasligt höga. Vi kämpade oss fram i hjulspåren. Ibland blev det slirig sand och ibland djupare fåror. Men framåt kom vi. När jag började känna att min äventyrslystnad hade börjat bli mättat utbrast Alexander: Vi är här nu. Och mycket riktigt, här tog våran ö slut. En kanal sökte sig ut i havet och skapade änden på vår ö. Vi kämpade oss över sanddynerna tills vi kom ut på stranden. Det var lågvatten och stranden bredde ut sig. Den såg just där och då oändlig ut. Sand, hav, palmer och helt öde, bara vi två. Vi stannade upp och njöt en stund innan vi enades om att ta strandvägen hemåt medans det var lågvatten. Sanden under lågvatten var mycket enklare att cykla på än den kluriga vägen vi hade tagit oss hit på. Vi cyklade på med vinden i håret och en stor känsla av frihet. Alexander ropade på mig. Jag vände mig om och han hade stannat och stod och kliade sig i huvudet. Cykeln hade gått sönder, igen. Denna gång var det ingen punktering. Nu var det någonting i drevet som hade släppt. Helt plötsligt kändes den oändligt långa stranden ännu längre. Återigen, vem har sagt att ett äventyr och en upptäcktsfärd är bekväm? Vi påbörjade vandringen och ledde cyklarna. Stranden är lång, den är otroligt vacker och vi kom hem lagom till solnedgången.

Har universum en plan?

Vad som skett under resan till Costa Rica kan jag ju välja vilken mening jag vill ge (https://karnawiberg.se/min-resa-i-det-yttre/sa-kan-det-ga/). När saker sker som jag inte kan påverka just för stunden så håller jag på att träna mig i att förhålla mig till det på ett sätt som kan gynna mig. Jag gillar nyfikenhet. Nyfiken som i vad skall jag lära av detta? Vad är det som sker som jag kan välja att se med ett annat perspektiv? För att sedan i förlängningen vara nyfiken på hur det som nu sker kommer göra mig till en bättre människa? Klarar jag inte att ha förhållningssättet nyfiken så tränar jag på att behålla något annat gynnsamt tillstånd större delen av tiden. Skiter det sig också så försöker jag helt enkelt att må så lite dåligt jag kan tills jag klarar av att hantera situationen mera gynnsamt.

Jag kan ju välja att se det som sker utanför min kontroll som att universum har en annan plan än den planen som jag hade kokat ihop. Det som skett med resan till Costa Rica är ett sådant scenario. Det var uppstyrt och planerat från det att vi vaknade i lägenheten i Arenales tills det att vi skulle ha blivit upplockade med en transfer i Libera i Costa Rica. Den planen grusade universum åt oss. Här finns det ju en ganska uppenbar differens mellan mitt tänkta scenario, det vill säga mina förväntningar och det som sedan skedde. Jag presenterades snabbt ett tillfälle att träna på att förhålla mig hope-less (https://karnawiberg.se/min-resa-i-det-inre/att-tappa-bort-mig-sjalv/). Ett ypperligt tillfälle att träna på att ta det som sker för vad det är. Att inte sätta en stämpel på det, att inte bedöma det som dåligt, fel eller orättvist. Utan bara låta det vara vad det är. Punkt. Sätta punkt och betrakta det som är med nyfikenhet. Att nyfiket undra vart detta kommer att leda mig? Kanske är det just denna gång som mitt liv tar en annan riktning för att det inte blev så som jag hade planerat? Kanske har universum en bättre plan för mig än vad jag själv har? Jag har bestämt mig att tro på att universum kommer att guida mig, leda mig, putta mig och ibland sparka mig i vissa riktningar.  Jag tror att universum presentera olika scenarion för oss, jag brukar kalla dem ”läxor”. Det vill säga olika saker som jag med mina erfarenheter, tankar, känslor och beteende behöver få träna mig på att hantera. Detta betyder att universum kan välja att placera något eller någon i min väg, grusa en plan eller något annat påhittigt för att jag ska få ett tillfälle att träna mig i det jag behöver för att kunna växa som människa. Beroende på hur jag väljer att hantera det som sker, eller kanske väljer att inte hantera det som sker, så kommer jag eventuellt att presenteras för samma ”läxa” om och om och om igen, ända tills jag väljer att göra på ett nytt sätt som ger ett nytt resultat. Ett resultat som bättre gynnar mig och hela min omgivning.

Min erfarenhet säger mig att universum inte är så fantasilöst att det ger mig exakt samma sak varje gång. Nej, min upplevelse är att situationerna och scenariona twistas och skruvas så att de skall passera under min radar. Många gånger står jag där med skägget i brevlåda och kan i efterhand konstatera att jag gått på samma sak en gång till. Samma sak med en twist. Detta gör mig mer och mer uppmärksam på vem jag vill vara, vad jag vill att mitt liv skall innehålla och vilka energier som jag vill ha både inom mig och kring mig. Ju mera uppmärksam jag blir, ju mera sann mot mig själv behöver jag vara. Ju mera sann jag är med mig själv ju fler av läxorna hinner jag uppmärksamma och agera annorlunda kring. Gör jag annorlunda så får jag annorlunda och nya resultat. Av någon outgrundlig anledning så återkommer sällan samma läxa igen då jag väl har valt att tänka, känna och/eller agera annorlunda. Eller ja, jag har upplevt att då jag har konstaterat att: ”Nu har jag lärt mig detta, nu kan jag detta” och sedan blir jag lite nonchalant, då kan universum skicka en liten extra påminnelse med att ge mig samma läxa igen. Universum kan alltså vara en sneaky bastard för att kolla att jag är uppmärksam. När den extra läxan är passerad, avklarad, då brukar det gamla tankarna, känslorna och beteendena vara utbytta mot någonting som gynnar mig (och min omgivning) mycket mer. Ju mera nyfiken och öppen jag kan vara för det som känns, är och sker, ju lättare upplever jag att det är att hantera ovisshet och att det inte blir som jag hade önskat eller förväntat mig. Att allt oftare vara medveten om att besvikelsen jag kan känna kommer av att det är mina egenskapade önskningar, förväntningar eller krav som inte stämmer med det som jag sedan upplever sker i ”verkligheten”. Här försvinner mina tankar vidare kring egot. Egot som älskar att grotta ner sig i problem, i skitsnack, i andras missöden. Egot är en spännande typ, en väldigt dryg typ och ofta en småsint typ. Egot är lurig och slingrig. Egot kommer behöva mera text än det som detta inlägg har plats kvar för. Så jag lämnar det som en cliffhänger i mina tankar och försöker att knyta ihop säcken om universum. Jag upplever att nyfikenheten öppnar mig, gör mig mera mottaglig för det som sker i nuet, gör mig mera inbjudande för andra att ta kontakt, gör mig mera ödmjuk. Nyfikenheten gör att jag väljer att tro att universum har en plan. Eller som min kära vän och mentor Elene Unståhl har uttryckt det då någonting sker som hon inte hade tänkt sig. Hon kallar det för bussmetaforen.  ”Vilken tur att det blev just såhär, annars hade jag blivit överkörd av en buss. Så vad ska jag nu lära mig av det som skett?”.

Så kan det gå…

Vi gick upp 05.00 för att lämna Olles fina lägenhet som varit vårat hem den sista månaden. 06.15 satt vi på bussen mot Alicante för att därifrån hoppa på tåget till Valencia. Väl i Valencia letade vi upp en metrostation som tog oss de sista 25 minuterna ut till flygplatsen.

Klockan var nu 10.00 och planet skulle gå 12.45. Valencias flygplats är liten så vi hade gott om tid. När de öppnade incheckningen tänkte vi att det inte var något bråttom, så vi satt och väntade medans kön till incheckningen inte tycktes minska. Jag började känna en växande olust i magen. Någonting stressade i mitt inre. På biljetten hade vi inget bagage, kanske var det detta tänkte jag. Till slut reste vi oss upp och ställde oss i kön. När vi kom fram till incheckningen började vår flygvärdinna bakom disken snabbt prata på spanska med sin kollega. Obehaget växte. Jag tänkte att nu får vi väl flyga utan vårat bagage. Hon omdirigerade oss till nästa disk där hennes kollega skulle hjälpa oss. Och hade jag i den stunden bara fått höra att jag skulle få resa utan bagage, så hade jag med facit i hand, andats ut. De fick inte fram hela våran biljett, utan såg bara den delen som gick till USA. Där tog det stopp. De nekade oss bestämt att resa. Vi visade biljetten vi hade med slutdestination Costa Rica. Hjälpte inte. Vi sa att vi hade ett godkänt ESTA som ska tillåta att vi mellanlandar i USA för transit. De nekade oss fortsatt. Sa att ingen från EU får åka in till USA eller göra transit via USA. De sa bara no, no, no. No USA. Sen log de lite ursäktande, rykte på axlarna och lämnade disken där vi stod kvar som frågetecken. Efter att ett par minuter passerat där vi förvirrat tittade på varandra tills gick det upp för oss att vi inte kommer att åka med detta plan. Om jag skulle ha fanisterat om detta scenario innan det skedde, så måste jag säga att jag upplevde att både jag och Alexander var lugnare än vad jag skulle ha trott. Jag som hade haft magknip för det där med bagaget. Tänk om det bara hade varit det. Kommande timmar tillbringades med att ringa resebolaget och flygbolaget, prata svenska, prata engelska, försökte hitta vem som skulle kunna tänka sig att ta ansvar för detta. Vi blev lovande återkoppling, men timmarna tickade iväg. Och ja, vad gör man när något oförutsett som detta sker? Jag vet inte riktigt, men vi började titta på nya biljetter och andra alternativ. Vi hoppades såklart på återkoppling via flygbolaget med nya biljetter. Timmarna fortsatte att ticka utan återkoppling angående biljetterna. Det ena alternativet som skulle ha fungerat passerade, vi såg personerna fylla kön till incheckningen, vi såg kön sina, för att sedan se dem stänga disken och vi läste final call på tavlan. Vi hade en möjlighet kvar att komma iväg samma dag. Vi hade precis bestämt oss att köpa en ny biljett till den flighten när det äntligen ringde. Flygbolaget sa att de gärna hjälpte oss att boka om till en ny biljett, förutsatt att den ena sträckan flögs av United Airlines. Enda lilla hockupen här var att United Airlines bara flyger via USA. Ett litet moment 22 konstaterade vi snabbt. Det bästa dom kunde göra var att ge oss en öppen biljett där vi under ett år får boka en ny biljett för att flyga samma sträcka med United Airlines. Jag försökte förklara att sannolikheten är ganska liten att vi kommer vilja flyga från Valencia till Costa Rica igen inom ett år. Att vi kanske aldrig mera i våra liv kommer att flyga just den sträckan. Dom lovande att se om United Airlines kunde tänka sig att låta oss flyga en annan sträcka. Hon trodde det skulle gå bra. Att jag och Alexander satt strandade på en flygplats i Valencia visade sig vara våran egen huvudvärk. Igen, vad gör man? Vi konstaterade att det var inget mera vi kunde göra just då. Det var fredag och klockan hade hunnit passera 19. Kändes inte som att något försäkringsbolag skulle hjälpa oss att lösa detta med blixtens hastighet. Så vi beslutade att den huvudvärken fick vi ta en annan dag.  Nästa sak som visade sig var att vi inte kunde landa på den tänkta flygplatsen i Costa Rica eftersom den endast gick att flyga till via USA i dagsläget. Så vi tänkte om och bokade den sista möjliga biljetten ut från Valencia den dagen. Vi bokade en biljett via Amsterdam till San Jose istället för Liberia. Jag fick som tur var tag på kontakten i Costa Rica som jag hade bokat transfer från flygplatsen i Liberia via. Det vill säga transfer från den flygplatsen vi inte längre skulle landa på. Denna gång kom vi på planet som lämnade 21.10 och fick oss en liten flygtur till Amsterdam där vi landade kring midnatt. Vi var trötta. Vi ville sova. Vissa önskningar uppfylls snabbt. Vi hade nu 11 timmars väntan på Amsterdams flygplats innan planet mot Costa Rica skulle avgå, så önskan om att sova kunde ju lätt uppfyllas. Men först behövde vi ändra vår tänkta rutt i Costa Rica. Vi slängde helt enkelt om vissa destinationer som nu hamnade närmare när vi landar I San José. Som tur är ligger de 7 timmar efter i tiden, så jag fick kontakt med mannen som sköter om Uneståhl Educations kursgård i Costa Rica. Och vips så hade vi en ny transfer bokad från flygplatsen i San José till kursgården. Check på ny plan. Vi gjorde en highfive och startade sökandet efter en lite mindre stenhård bänk som vi la oss på för att få några timmars sömn. Det gick ganska bra förutom de små avbrotten då vi vaknade för att kroppsdelar hade domnat bort mot det hårda underlaget. Klockan 03.00 blev vi väckta av en polis som var runt och kollade att vi faktiskt hade en biljett och inte bara okynnes sov på flygplatsen. Polisen blev nöjd av vårat boardingkort och vi somnade om när kroppsdelarna hade slutat ha myrornas krig.

Flygplatsen i Amsterdam vaknar klockan 06.00. Från att ha vart helt stilla och tyst så fylldes hela flygplasten snabbt med liv och rörelse, caféer som öppnade och butiker som slog upp sina portar. Vi satt och njöt av en stor kaffe och en frukostbagel när jag fick ett sms som fick mig att stelna. ”We need to update some of your details. Please contact our staff at the gate F07 before boarding”. Jag och Alex tittade på varandra. Inte en gång till. Vi avslutade kaffet och begav oss till gaten. Alexander tittade på mig och frågade om jag hade ont i magen. ”Syns det så väl?”, blev mitt svar. Vi kom till gaten och denna gång kunde vi andas ut. De ville se att vi hade uppfyllt kraven för att få komma in i Costa Rica, vilket för stunden är en ifyllt hälsodeklarationen och en försäkring som täcker för Covid-19. Vi fick boarda planet.

Allt verkade gå enligt plan ända tills vi skulle ha lämnat gaten och kaptenen istället meddelade att vi tyvärr hade något elektroniskt fel i planet. En halvtimme passerade, inget hände. När en timme hade passerat fick vi veta att en tekniker var på ingång för att fixa problemet. En timme till passerade. Jag och Alexander hade inte bytt många ord sedan första informationen om att det var något fel på planet. När 2,5 timme hade passerat från den tänkta avgångstiden så rullade vi äntligen ut från gaten. Strax därefter gasade planet och vi lyfte från marken. Äntligen i luften. Jag och Alexander andades ut. Costa Rica, here we come.

Att tappa bort mig själv

När jag skrev med en kär vän här om dagen så kom frasen upp: Kanske är det så att vi behöver ge upp oss själva för att hitta oss själva? Att tappa bort oss själva för att hitta oss själva?

Hur ger jag upp mig själv? Hur vet jag att jag är jag? Och hur vet jag vad det är jag ska tappa bort?

När jag tänker på mig själv så kommer det upp många saker i mitt huvud och kropp. Många tankar. Många känslor. Positiva, neutrala, negativa. Saker som jag har bestämt att jag är, saker som andra har sagt att jag är. Beteenden jag brukar göra och beteenden jag brukar reagera på när andra gör. Så slår tanken mig. Tänk om inget av detta är jag? Tänk om allt detta bara är påhittat? Bara är någonting som i en blinkning kan bytas mot något annat? Tankar, känslor och beteenden är ju utbytbara. Mina tankar är oftare automatiserade program som spelar än någonting unikt som kommer att lyfta mig till nya höjder. Som en jukebox som har hakat upp sig. En del skivor är skräniga, en del är oändligt vackra och en del har repor i sig. Jukeboxen fick jag när jag föddes. Jukeboxen var redan laddad med ett antal skivor när jag fick den. Sedan har jukeboxen fyllts på för varje år jag levt. Jag har fått skivor av mina föräldrar, vänner, skolgång, samhället och världen. En del musik är så ofantligt vacker för mina öron och skänker harmoni i min kropp och själ.  En del musik skär i mina öron och får hjärtat att stressat öka sin rytm. Det jag länge var omedveten om var att jag fick nyckeln till jukeboxen redan då jag var väldigt ung. Nyckeln som gör att jag kan byta skivorna själv. Tänk att jag själv kan bestämma över jukeboxens skivor. Att jag egentligen har kunnat byta skivor när jag velat under större delen av mitt liv. Eftersom jag är den enda som har nyckeln till min jukebox så är ju jag den som väljer att behålla musiken i jukeboxen. Detta gäller den vackra musiken, den skräniga musiken såväl som de gamla repiga skivorna. Det betyder att jag också kan bestämma mig för att byta ut dem mot helt andra, nya och annorlunda skivor. Så frågan är hur mycket av alla tankar, känslor och beteenden som är mina egenvalda? Hur mycket av den personen jag uppfattar som mig själv är egentligen jag? Vem är jag? Känns som en lite konstig fråga att ställa till sig själv. Vem är jag?

När jag skapade denna blogg så funderade jag på om den skulle heta någonting. Just då trodde jag att jag var lite mera förvirrad än vanligt och hade en utmaning med att ta beslut. Jag tror att jag fortsatt är lika förvirrad och undrar om detta inte är mera mitt normaltillstånd än någon variant av undantag. Oavsett vilket så var en av de namnen som kom upp: Loose yourself to find your soul. Eller då egentligen Loose myself to find my soul. Vilket jag tror är ett alldeles suveränt namn med tanke på mitt härligt förvirrade tillstånd. För ju längre in på denna resa jag kommer, ju fler frågor kommer upp. Hur mycket av mig själv behöver jag släppa, ge upp, omvärdera? Behöver jag ens ge upp mig själv över huvud taget för att hitta mig själv? Behöver jag ge upp mina sanningar om mig själv? Mina lögner? För hur vet jag att jag är som jag påstår att jag är? Det jag har upptäckt är ju att jag är olika beroende på situation. Beroende på vad som triggas i mig. Beroende på om jag ätit, sovit och är frisk. Så frågan är vad det egentligen är som jag försöker ge upp? Om jag nu tänker olika, känner olika och beter mig olika, hur kan jag då påstå att jag är någonting speciellt? Kanske är det detta som är att ge upp sig själv? Acceptera att jag är olika, att livet varken är bra eller dåligt, utan att det bara är. Att den eventuella besvikelsen eller framgången jag känner bara är differensen eller samstämmigheten mellan mina förväntningar och det som jag sedan uppfattar sker. Jag såg ett avsnitt av Midnight Gospel på Netflix (jag vet, tro det eller ej jag kollar på TV, jag säger ju att jag är olika) där de pratade om att vara hope-less.

Titta på denna som du gillar olika perspektiv

Om jag inte förväntar mig att livet skall vara på ett visst sätt så kommer jag ju vara okej med vad som än händer. Är jag det så kan jag ju välja att, oavsett vad som sker, behålla högre energier inom mig. Att alltid kunna känna någon form av till exempel kärlek, frid och glädje. Att förhålla mig hope-less eller utan förväntningar betyder inte i min värld att det finns en motsättning för att skapa önskade resultat och mål. Eller då för den delen att manifestera det skapade i gud, i universum eller i den mentala träningen (eller vad en människa nu väljer att tro på), för att sedan låta det ske i den externa världen. Att tydligt och klart förställa mig de önskade scenariona med de energierna jag önskar, de känslorna jag önskar, de tankarna och beteendena jag önskar. Jag kan iaktta utkomsten i varje given stund, behålla mina högre energier, önskade känslor, tankar, beteenden och fortsätta att förställa mig vad jag vill ha utan att för den sakens skull vara besviken på det som är. För om något inte blev som jag önskar så borde det väl egentligen bara betyda att jag får fortsätta att finslipa på min föreställningsförmåga och paketering. Att skapa det jag önskar i min fantasi med tillhörande energier, känslor, tankar och beteende. Sedan låta det manifesteras i världen medans jag förhåller mig hopp-lös. Låter ju lätt som en plätt. Den stående frågan som återkommer: Hur gör jag? Enda svaret jag har just nu är trail and error. Trail and error och tillit till processen. Och om, om det går med trail and error och tillit till processen. Är det då att ge upp sig själv? Och om det är att ge upp mig själv, är det då jag finner min själ?