Efter att vi gått fel och jag skrivit på messenger med min älskade och kloka far fick jag hans svar: ”Bra att det går er väg när ni gått fel. Bättre än om ni går rätt och det går fel”. Så bara att inse att hur jag än vrider och vänder på det så är jag antagligen på den rätta platsen eftersom jag är där.
Min önskan och troligen även mitt behov att få vara introvert känns stort. Det känns äntligen som jag börjar landa lite efter dessa 11 dagar. Som att lugnet att tillåta mig att bara få vara börjar infinna sig. Att idag få gå tyst sida vid sida med Alexander kändes som en lättnad. Att ibland hålla honom i handen och ibland bara gå helt för mig själv. Att ge mig tid och åter tid att låta oredan i mitt inre få börja reda upp sig självt. Allt har sin tid, och trots ett stort motstånd så börjar jag att förstå att det finns en innebörd i påståendet: Min tid är alltid NU.
Att släppa taget och tillåta mig att gå ner i varv och tempo är mycket mera utmanande än väntat. Kroppen blir rastlös fast den är dödstrött. Humöret blir stingsligt och jag finner mig tyvärr ganska ofta vass i tonen mot Alexander. Jag blir mera introvert än jag är van vid i mötet med de andra pilgrimerna. Jag försöker säga till mig själv att det är okej. Att jag ska acceptera nuet precis som det är. Det är okej. Karna, släpp taget, bara släpp.
Karna Wiberg
Jag är en kvinna i mina bästa år som de senaste åren varit väldigt intresserad av det som jag väljer att kalla Personlig Utveckling. Jag har så många frågor och en av de jag vanligen får upp är:
Vad är meningen med livet?
Jag anar att i grunden ligger kärleken, friden och känslan av meningsfullhet? Jag vet att svaret redan finns där inom mig, jag har bara inte hittat det än.
Denna fråga och många andra liknande frågor är återkommande och min längtan efter att finna svaren bara växer. Jag upplever att livet jag hade där hemma gick för fort, mina egenskapade ”borden”, ”måsten” och ”ska” som ständigt åt upp min tid. Det blev aldrig riktigt någon tid kvar till att i lugn och ro leta efter svaren som jag längtar så innerligt efter. Jag fick helt enkelt omvärdera mitt liv och ta nya beslut för att just nu kunna skapa den tiden jag har längtat efter. Jag har valt att lägga mitt företag på is, säga upp min lägenhet och bege mig ut på resande fot i en värld där vi har Covid-19. Smart eller inte återstår att se. Hur lång tid det tar att hitta svaren? Troligen en livstid, men detta känns som en bra start för mig.