Tyst sa jag…

Att vara tyst visade sig vara 10 dagar av att älska, av att hata och av att känna en djup tacksamhet från en plats jag inte visste fanns inom mig. De korta stunder som den totala stillheten öppnar sig för mig så känns som min själ vill vara med. Kanske, kanske kommer min själ närmare. Den söker åter sin plats i mig, i den stora rymden bakom det som är, oavsett om det är utmanande eller om det är fantastiskt. Yogan, meditationen och tystnaden har varit upplevelser som jag nog knappt kan sätta ord på än. Detta att under 10 dagar inte säga ett enda ord eller ha någon som säger ett enda ord till mig. Att vara, bara vara. Följa ett schema med egentligen en enda uppgift, att närvara. Att timme efter timme träna på att vara medveten. Träna på att se vad det är som dominerar mitt inre. Vilka tankar som är återkommande. Vilka känslor kommer och går. Att iaktta när tankar och känslor ”händer” och upptäcka hur jag blir medveten om det som rör sig i mig och hur jag hanterar det. Jag har ju fattat att tankarna och känslorna är många, men gud så många de är under en dag. Det går från högt till lågt och från höger till vänster i en handvändning. Igen och igen kan jag komma på samma tanke att dyka upp. Sen byggs det alla möjliga scenarion utifrån denna tanke. Sen helt plötsligt kommer jag på det här: Men hallå! Vi ska ju för fan vara närvarande.

-Vad håller ni på med egentligen?
-Vilka ni, hör jag någon svara i mitt huvud?

Ja det är ju en väldigt bra fråga vilka ni är. Om jag inte vet vilka ni är, vem är då jag? Medvetenheten gör entré efter en förmodligen ganska lång stunds frånvaro. När jag väl är fast i tankarna så vet jag ju inte om det. Det är ju detta som blir så kruxigt att komma runt. Jag vill vara närvarande, men jag är inte närvarande nog för att veta när jag inte är närvarande. Lite rörigt blir det ju allt. Eller antagligen är det så lätt, så lätt att jag missar det. Tänk att jag levt ett helt liv med en ständigt babblande tankemaskin i mitt huvud. Jag blir fascinerad att jag lever livet och fungerar med detta kaos i mitt eget huvud. Det är ju som att konstant vara på fest eller på en rörig tågstation. Det är ständigt någon som vill ha en syl i vädret. Det diskuteras och det tjivas, det gråts, skriks och hävdas orättvis behandling från många håll. Sen är det kärlek, glädje, tacksamhet, ljus och omtänksamhet. Det svänger snabbt om jag inte är med och håller i taktpinnen. Och där kom det igen, ”jag”. Vem är nu den där jag som ska hålla i taktpinnen?

Att sitta still medans egot springer 1000 lopp

Ett inlägg som kanske är lika rörigt som mitt inre i perioder upplevs. Låt ditt inre få följa mitt genom tvära kast och olika funderingar. Kanske känner du igen dig i de påhitt som händer inom mig?

Tre veckor har passerat på Hridaya. Tre veckor av meditation, yoga, stillhet, vegansk mat, mindre mat än vad jag är van vid, inre strider, öm kropp, ödmjukhet och kärlek. De tre första dagarna under den sista vecka har var väldigt utmanande. Kroppen gnällde, ett knä gör ont efter allt sittande i skräddarställning och jag är fortsatt stel som en pinne i mina hamstrings. Kroppens gnäll ger mina mera elaka egostates en ingång att komma och röra till det för mig under mina meditationer och min yoga. Eller röra till och röra till, det är väl egentligen lika välkomna delar av mig själv som alla andra delar. För hur ska jag lära känna mig själv och kunna välja nytt om inte alla delar av mig får vara välkomna att visa upp sig? Det har varit så många tankar, så många känslor de sista dagarna. Tårar har trillat och skuld över min oduglighet har varit på besök. Jag vet att jag har uttryckt, mer än en gång, att det är detta jag har längtat efter. Att ha tiden att sitta igenom vad som än kommer. När jag finner mig mitt i en inre konflikt så undrar jag om det verkligen var detta jag önskade mig? Var det inte bara det vackra jag ville ha? Hjärtat som fylls av kärlek, kroppen som fylls av ljus. Miraklerna hur mina stela baksidor efter ett liv utan rörlighet ska släppa på ett enda tillfälle? Jag inser att jag nog bara får välkomna vad som än dyker upp inom mig. När jag inser det, så inser jag samtidigt på hur rätt plats jag är i mitt liv just nu. Att jag flera timmar per dag sitter i min egen stillhet, med mitt eget inre, med tankarna, med känslorna. Jag har ju längtat efter just detta, så jag sitter kvar, vad som än dyker upp. Jag sitter kvar fast den önskade kärleken ibland känns som en ouppnåelig horisont bortom mina för stunden nedlåtande tankar inbäddade i rädslan. Rädslan för att inte räcka till, att inte duga, att inte vara älskad, rädslan att inte älska mig själv. Rädslan när mitt ego säger att detta är ännu ett knasigt påhitt och att jag slänger bort mitt liv, sittandes tyst i en sal på en yogamatta. Konstigt nog så påminns jag om att jag tänkte samma sak då jag var hemma och jobbade i det som då var min vardag. Samma rädsla att jag höll på att slänga bort mitt liv. Att det måste finnas mera. Mitt hjärtas längtan som så länge viskat i mitt bröst, som har brunnit djupt i mitt inre och bett mig att följa dess direktiv. En ny fråga kommer upp: Karna, är du lycklig i detta nu? Jag känner efter inom mig. Vad finns egentligen där inne, inne i djupet, där långt bortom de vardagliga stressade momenten, bortom de ramar och regler jag har lärt mig, bortom och bakom, vem finns där som kan svara? Jag hör mig själv svara: Ja, jag är lycklig, jag är tillfreds, jag är varm i mitt inre och jag känner mig närmare kärleken än någonsin innan.

Jag har hört hemligheter viskas angående nuet. Om att tiden inte är vad västvärlden har lärt mig att det är. Att det egentligen inte existerar en dåtid och en framtid, utan bara en rad av olika nu. Att mina minnen är det som drar mig till dåtiden. Och om jag befinner mig för mycket i min dåtid så kommer den att skapa min framtid. Det betyder att det i så fall är min dåtid som återskapas i mitt nu. Frågan kommer: Karna, lever du någonsin i nuet? Jag funderar ett tag igen och konstaterar att det verkar som att en av den mest utmanande konsten är att leva här och NU. Lite konstigt är det väl ändå, med tanke på att vi aldrig har någonting annat än NU. Hur kan jag leva någon annanstans än i det enda som egentligen existerar?

Jag tänker på många av de klokskapen jag har fått höra de sista veckorna på Hridaya. Om hur jag själv är den som skapar mig själv och mitt eget liv. Det är liknande saker som Mental Träning lär ut, NLP, Hypnos och många andra läror. På Hridaya är det i ännu en ny förpackning och från en ny vinkel. För varje gång jag hör dessa magiska saker och för varje ny plats jag befinner mig på då jag hör dem, så djupnar dess innebörd. Jag kan tillåta att mitt förflutna håller mig kvar i olycka och ledsamhet och ilska. Men den som kommer att lida mest är ju jag själv. Jag stannar då kvar i en dåtid som inte längre existerar annat än i min fantasi. Där tillåter jag den att återskapas om och om igen. För att igen och igen få ta min uppmärksamhet från nuet, och därmed från livet. Och återigen, den som lider är ju jag. Ingen annan lever i mitt inre. Ingen annan straffas än jag själv genom att jag tillåter dessa negativa känslor att leva inom mig och genom mig. Jag har uppskattat hur Hridaya har uppmuntrat att låta allting existera som kommer upp inom oss. Hur de lär oss att hålla space och skapa ett tryggt och kärleksfullt utrymme för känslorna att få komma, att få vara och även att tillåtas att ebba ut och passera. Att inte längre trycka ner eller trycka undan det som kommer upp utan att kärleksfullt backa av lite, att distansera mig från känslorna och iaktta dem. Låta dem ha sin gilla gång, låta dem bli sedda, få finnas där och sedan framförallt låta dem passera. Att jag inte längre behöver fortsätta att identifiera mig med mina gamla historier. Historier om hur andra har sårat mig, varit elaka, hur fel andra har agerat, hur fel jag har agerat, allt det som mitt inre talar om för mig att jag borde önska ha ogjort. Dom historierna får nu passera genom mig, finnas, granskas och sedan få upplösas och försvinna i den lätta brisen som sveper genom meditationsrummet. Tänk att jag kan välja. Tänk att jag kan skapa mig själv. Tänk att jag gör så gott jag kan i varje givet nu. Tänk att jag får försöka, om och om igen. Tänk att jag kan vara snäll med mig själv, granska mig själv med ödmjukhet och kärlek. Tänk att jag älskar mig själv mer och mer för varje dag.

Who Am I?

Detta är häftigt. Wow att stillheten kan vara så stor. Att tystnaden kan fylla så mycket genom att hålla ett öppet space och bara vara tystnad. Jag har upplevt att jag sökt mig mer och mer mot stillhet och tystnad sedan cirka tre år tillbaka. Det startade i min stuga. Alla de timmar jag spenderade i mitt eget sällskap tittandes med tom blick på den vackra eken utanför min altan. En blick som tittade men inte såg. Hur stillheten och tystnaden fick börja ta plats i mitt liv på detta sätt. Det är en stor skillnad då och nu. Då sökte jag tystnaden för att jag var vilse, ledsen och frågande. Jag var rädd att mitt liv inte blev vad jag tänkte att det skulle vara. Jag trodde att den differensen mellan vad mitt liv var och vad jag hade en uppfattning om att det ”borde” vara inte stämde. Jag tog det då som ett bevis på att jag gjorde fel, kanske till och med var fel. Idag sitter jag i tystnaden och stillheten för att jag är nyfiken, för att jag vill undersöka och för att jag vill upptäcka det jag inte trott mig kunna nå än. För mig sker just nu ett skifte från ett tidigare liv i väldigt hög fart till ett liv som jag fyller med mer och mer av det som mitt hjärta har längtat efter att få undersöka. Bara det är en intressant resa i sig. De olika perspektiven, platserna, dimensionerna och de olika energierna. Hur hela jag är en, hur jag förändras och omskapas, antagligen i varje sekund av livet. Friheten i att kunna välja, om och om igen. Att jag består av många delar. Det finns många olika läror om dessa delar, många olika presentationer i olika läror. Jag använder mig av olika modeller i olika sammanhang och beroende på vilket det önskade resultatet är. En modell jag gillar att använda är den fysiska aspekten, den mentala aspekten, den emotionella aspekten och den spirituella aspekten. Min aning är att vi som människa behöver kunna leva i och genom de olika aspekterna. Att vi för stunder kan vara mer eller kanske helt i någon av aspekterna, men att vi som en människa behöver fluktuera och befinna oss i de olika aspekterna för att kunna fungera som varelser och samleva med allt annat levande i världen. Och kanske framförallt att kunna samleva med oss själva i balans och harmoni.

Hridaya pekar mot det spirituella hjärtat. Att vårat hjärtcenter, i mitten av våran bröstkorg, lite till höger, är en portal mot någonting högre. En öppning mot kärleken, mot valen som kan förändra hela min syn på livet, på världen, på mig själv och på andra. Att rikta mitt fokus under tystnad och stillhet mot hjärtcentrat. Att hitta de naturliga uppehållen i andningen som uppstår spontat mellan in- och utandning och mellan ut- och inandning. I dessa uppehåll stillas sinnet. Det blir konstigt nog tyst på tankar, på känslor. Det är stilla. En fridfull stillhet som breder ut sig i det inre för denna korta stund. Då stillheten infinner sig så finns det en fråga som används återkommande. Om och om igen. ”Who Am I?”. Vem är det egentligen som tänker inom mig, vem är det som känner. Vem är det som upplever det som jag säger att ”jag” upplever. Tankar kommer. Känslor kommer. En iakttagande position intas. Iakttagande av vem det är i det inre som tänker och som känner. Sen iakttas den som iakttar. Sen iakttas den som i sin tur iakttar den som iakttar den som tänker och känner. En förflyttning från identifikationen med tankarna och känslorna. Ju mer avidentifikation ju oftare kommer frågan. Om och om igen: ”Who Am I?”.

Och vad kan jag säga…jag har just nu igen aning om vem jag är. Vad jag är och hur jag finns till. Om jag ens finns till. Vad är verklighet och hur vet jag vilken verklighet som är den verkliga? Eller är alla mina upplevda verkligheter verkliga? Frågorna leder till flera frågor. Frågorna ersätter svaren. Svaren verkar inte längre, eller i alla fall just nu, vara lika relevanta. Om det ens finns några svar. Istället blir det en fråga som leder till en fråga, som leder till en fråga, som….Hur många frågor finns det egentligen undrar jag? Och vem är nu den där ”jag” som undrar…?

Under en meditation så kom frågan om kärlek och rädsla upp. Det som mitt intellekt har trott sig börjat förstå, eller i alla fall skapat ett trossystem runt, är att det finns två grundkänslor att leva utifrån. Rädsla eller kärlek. Uttrycken av andra känslor kan ses som en variant någonstans på skalan mellan dessa två motpoler. Det är intressant att kontemplera kring detta och varifrån olika tankar, känslor och beteenden har sin grund. Kommer det ur rädsla så blir kvalitén såväl som resultatet väldigt annorlunda jämför om det kommer från en plats av kärlek. Att sedan sätta in detta i ett världsperspektiv är ju intressant med de rådande omständigheterna kring Covid-19 pandemin, tyckte tydligen mitt sinne just nu. Kan det vara så att stora delar av världen just nu befinner sig i rädsla? Vi är isolerade från varandra, vi bär mask som påverkar våran andning och våran förmåga att läsa varandras mimik. Människor blir rädda och därmed kanske även mera aggressiva mot varandra, vaktar på varandra för att regler skall följas. I många fall mycket rädsla. Såklart finns kärleken i detta också, människors respekt för varandra, hur vi hjälper varandra och finns till hands för dem som inte kan röra sig fritt i samhället just nu. Mitt sinne undrar hur en pandemi skulle te sig om tankarna, känslorna och beteendena kom ur kärlek istället för ur rädsla. Jag undrar om vi ens skulle ha en pandemi då? Sen kommer frågan, vem är det som tänker dom här tankarna kring covid och pandemier? Iakttagande av den som tänker detta en kort stund. Sen iakttar jag den som iakttar. Och vem är den där ”jag”? Fokuset riktas mot hjärtcentret, i mitten av bröstkorgen, lite till höger. I de små uppehållen i andningen så stillas sinnet. Sen när det är lugnt, stilla och tyst så är den där igen: Who Am I?

Rädsla eller kärlek?

Busy doin nothing…eller?

Oj, oj, oj kan jag bara säga. Det har gått en lång period sedan sista inlägget i ”Resan i det inre”. Det känns som hela mitt inre har åkt berg och dalbana. Det har hänt så mycket inom mig att jag inte vetat hur jag ska sätta ord på det. Jag har färdats rakt ner i mina djupa skuggor för att sedan lyftas upp bland ljusa bergstoppar. Min upplevelse är att en lång process av inre arbete har tagit med mig på klivet till någonting som känns nytt och annorlunda inom mig. Som metaforen med trappan. Helt plötsligt händer någonting och min världsuppfattning blir förändrad, ett nytt perspektiv visar världen från denna nya vinkel och nya trossystem har äntligen slagit rot i den inre grogrunden. Jag upplever att det varit en lång resa på detta trappsteg. Att jag många gånger har funnit mig själv frustrerat trampande, förvirrat sökande och med känslan i hjärtat att det finns någonting rakt framför min näsa som jag inte kan se. Trappsteget har lett mig att fatta nya beslut, göra på nya sätt för att nu också få nya resultat. Jag gillar citatet från Einstein: “Definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat.” Jag har gjort samma sak många gånger, om och om igen. Jag har trott att jag har gjort annorlunda eller i alla fall försökt att intala mig själv att jag har gjort annorlunda. Men då jag återigen landat på samma plats som jag befann mig på innan försöket, så kommer insikten att jag gjort samma sak och därmed fått samma resultat. Jag anar att det är så vi människor lär oss. Som ett av NLPs grundantaganden: ”Det finns inga misslyckanden, det finns bara feedback”. Så vi provar, vi utvärderar och jämför det resultatet som vi fått i den externa verkligheten med det resultatet vi hade som vision för vår inre syn. Är jag nöjd med resultatet? Blev resultatet som jag hade förställt mig det? Ett väldigt tydligt sätt att se om det jag gjort lett mig till det jag vill. Om ja så har jag ett kvitto på att min väg är en som gynnar mig. Om nej så är det ett kvitto på att jag bör prova någonting på ett annorlunda och/eller nytt sätt. Jag vill nu tro att jag just nu provar nya sätt. Jag vill tro att jag valt annorlunda vägar detta sista år mot vad jag valt tidigare i mitt liv. Jag har ”köpt” min egen tid av mig själv. Gett mig hän i att söka och leta i mig själv efter det som jag känt och känner gnager i mig. Jag har hittat, tittat, gråtit, varit arg, förlåtit och omskapat. Jag har också letat efter det som väckt den längtan jag så länge har känt i mitt bröst. Den längtan som med en svag röst har viskat i mitt inre: Karna, det finns mer i livet, ge dig hän, tro, våga, upplev och älska. Karna, det är du som skapar dig själv. Och eftersom du skapar dig själv Karna, hur vill du att ditt liv ska vara, hur ska du vara?

Jag håller på att skapa mig som den person jag vill vara. Hur jag vill känna. Hur jag vill att mina relationer ska vara. Hur jag vill förhålla mig till det som sker i mitt liv. I receptet har jag försökt att addera en stor dos tillit. Att jag med lite extra mod som krydda vågar ha tillit till att det som händer är det som ska hända. Att våga sluta göra motstånd mot livet, att sluta tro att livet är en kamp och att jag är en kämpe. Att våga se att livet händer för mig och inte drabbar mig. Se lärdomarna i det som har skett och det som kommer att ske. Att tro att livet presenterar mirakel för mig varje dag. För vår selektiva perception är ju så fantastisk att den visar oss det vi ber om att få se. Är vi rädda så visar den oss rädsla och alla de saker som vi kan vara rädda för. Bär vi på mycket ilska så upplever vi kanske världen och människor som arroganta, småsinta och elaka. Håller vi kärlek i vårat hjärta så ser vi kärlek, känner kärlek, upplever kärlek, ger och får kärlek. Tittar efter kärlek och du finner det, för det finns i överflöd, om vi bara tillåter det. En mästare inom sin konst som jag nyligen träffade på en plats i Costa Rica sa att det finns två grundkänslor: Kärlek och rädsla. Varje tanke, känsla och handling kommer i grunden vara baserad på en av de två känslorna (eller någon variant av dessa). Min stora fråga och mitt äventyr just nu är att finna hur jag väljer kärleken, varje dag, varje gång och i varje val jag någonsin kommer att ta. Och just nu är jag på Hridaya, ett meditations- och yogaretreat i Mexico som jag och Alexander ska vara på i fem veckor. Hridaya inbjuder mig att vandra vägen of ”The Spiritual Heart””. To live a life of joy, compassion and gratitude. So here we go…

Regnet och känslorna

En dag full av insikter. En vecka full av insikter. Ett år fullt av insikter. Kanske ett liv fullt av insikter. Det matar på nu med insikter på ett härligt sätt. Eller förmodligen på ett jobbigt sätt. Sådär utmanande, spännande, intressant, skitdrygt och underbart. Nya chanser att se hur jag tänker, hur jag känner och hur jag agerar. Små saker som är som en propp och gör att vattnet snabbt formas till en spiral och får högre och högre fart på sin väg ut ur kärlet som har hållit det fram till nu. Jag känner alla känslorna som swishar förbi, lager efter lager som tar mig djupare, eller kanske grundare eller kanske högre upp bland alla lager. Visar mig vad jag blivit lärd, vad jag har blivit lurad till, vad jag valt att tro på och vad jag länge, länge, alldeles för länge har missat att ifrågasätta. Eller egentligen har jag ju inte alls missat det, jag har bara inte varit där, varit redo. Som Oprah Winfrey säger ”When you know better you do better”.

Jag får det jag bett om. Jag får se mig själv. Iaktta mig själv. Jag får känna känslorna, lager för lager. Jag får gråta tårar för alla de normer och regler och tidsenliga kriterier som lever inom mig, som jag håller vid liv utan att ens förstå det. Jag får känna ilskan när jag får filmer som spelas för min inre syn som visar hur vi människor hellre attackerar varandra än att vi vågar blicka inåt och ifrågasätta oss själva. Jag ser hur jag attackerar Alexander, hur Alexander attackerar mig. Men egentligen är det inte vi som attackerar varandra, utan våra inlärda mönster som våra egon tror att de måste försvara. Vi är hellre medvetet elaka mot varandra än att möta smärtan inom oss själva. Eller det är inte sant. Vi möter det, lyfter det och smärtar i det som kommer upp, rider ut det och låter stormen bedarra. När stormen sedan lugnar sig så har vi börjat lära oss att vi har tagit oss en insikt vidare, ett lager djupare eller grundare. Ännu ett steg närmare att våga älska oss själva för att kunna älska varandra. Vi vågar. Vi vågar fast det gör ont. Jag har bett om att få se, att få bli medveten och att få möjligheten till att förändra. Möjligheterna haglar. Bara att gräva sig upp eller ner eller vart det nu är jag ska ta mig. Idag är det den 30/12-2020. Det är snart ett nytt år. Jag gillar mina listor. Eller jag har i alla fall tidigare gillat mina listor. Reflexionerna över året som varit. Vad har jag jobbat med, vad har jag fått för insikter, vad har jag gjort för förändringar. Sedan utvärderingen. Vad blev som jag önskade? Vad blev bättre än väntat? Vad gav inte ett resultat som för mig mot min nya uppdaterade version av mig själv? Vad ska jag lämna kvar i 2020? Vilka av mina insikter är jag redo att lämna? Vilka delar är jag redo att släppa? Vilka ska jag kompromissa kring ett tag till? Och framför allt, vilka delar ska jag ta med mig in i 2021 för att göra mitt år ännu mera jag, ännu mera glädjefyllt? Mera fridfullt, roligare och härligare?

Regnet öser ner utanför vår lilla veranda. Mörkret har lägrat sig och regnet gör mörkret mera kompakt. Jag vet att det finns en nästan hel fullmåne därute under regnmolnen. Hade det varit stjärnklart hade jag tagit en månskenspromenad och njutit av att se min skugga reflekteras på stranden i det klara månskenet. Imorgon kanske, för idag regnar det, det öser ner. Mörkret är kompakt. Ingen månde, ingen skugga och inget ljus. Det regnar tyngre och tyngre. Det är en mysig känsla här under taket. Att bara ha ett litet nät som skiljer mig från regnet och mörkret på andra sidan. Ett tungt regn kan nog vara som en rejäl omgång med gråt och ledsamhet. När det har släppt så är luften klarare, högre och lugnare. Jag njuter av regnet utanför, det höga ljudet från regnet och från havet. Vågorna som jag hör piskas upp mot stranden. Ljuden runt mig är nästan öronbedövande. Jag upplever att jag måste tänka mina tankar högre för att de skall hamna på papper. Som att prata i telefon med någon som har vinden i sitt headset. Jag höjer min röst för att överrösta vinden. Personen i andra änden frågar varför jag skriker? Så känns mina tankar just nu. Skrikande för att överrösta regnet. Just nu älskar jag känslan av hur de skrikande tankarna blandas med regnets öronbedövande ljud. Blir till ett. För är det inte så det är, att vi är ett? Vi tillsammans? Det som lever och det som är?

Alexander satte på sig pannlampan för en stund sedan. Sedan klädde han av sig till kalsonger och försvann ut i regnet. Den Alexander jag känner letar ödlor, grodor och har en nyfikenhet på allt som rör sig ute i mörkret, ute i regnet. Kanske är han just nu ett med regnet, med naturen, med allt det som kommer dra fördel av att regnet faller hårt och ihärdigt. Kanske vaknar han morgon med en ny knopp på sina grenar? En ny knopp som imorgon kommer att vrida sig mot solen, sträcka sig upp mot värmen, växa, frodas och utvecklas till den blomma den alltid varit menad att vara.

Har universum en plan?

Vad som skett under resan till Costa Rica kan jag ju välja vilken mening jag vill ge (https://karnawiberg.se/min-resa-i-det-yttre/sa-kan-det-ga/). När saker sker som jag inte kan påverka just för stunden så håller jag på att träna mig i att förhålla mig till det på ett sätt som kan gynna mig. Jag gillar nyfikenhet. Nyfiken som i vad skall jag lära av detta? Vad är det som sker som jag kan välja att se med ett annat perspektiv? För att sedan i förlängningen vara nyfiken på hur det som nu sker kommer göra mig till en bättre människa? Klarar jag inte att ha förhållningssättet nyfiken så tränar jag på att behålla något annat gynnsamt tillstånd större delen av tiden. Skiter det sig också så försöker jag helt enkelt att må så lite dåligt jag kan tills jag klarar av att hantera situationen mera gynnsamt.

Jag kan ju välja att se det som sker utanför min kontroll som att universum har en annan plan än den planen som jag hade kokat ihop. Det som skett med resan till Costa Rica är ett sådant scenario. Det var uppstyrt och planerat från det att vi vaknade i lägenheten i Arenales tills det att vi skulle ha blivit upplockade med en transfer i Libera i Costa Rica. Den planen grusade universum åt oss. Här finns det ju en ganska uppenbar differens mellan mitt tänkta scenario, det vill säga mina förväntningar och det som sedan skedde. Jag presenterades snabbt ett tillfälle att träna på att förhålla mig hope-less (https://karnawiberg.se/min-resa-i-det-inre/att-tappa-bort-mig-sjalv/). Ett ypperligt tillfälle att träna på att ta det som sker för vad det är. Att inte sätta en stämpel på det, att inte bedöma det som dåligt, fel eller orättvist. Utan bara låta det vara vad det är. Punkt. Sätta punkt och betrakta det som är med nyfikenhet. Att nyfiket undra vart detta kommer att leda mig? Kanske är det just denna gång som mitt liv tar en annan riktning för att det inte blev så som jag hade planerat? Kanske har universum en bättre plan för mig än vad jag själv har? Jag har bestämt mig att tro på att universum kommer att guida mig, leda mig, putta mig och ibland sparka mig i vissa riktningar.  Jag tror att universum presentera olika scenarion för oss, jag brukar kalla dem ”läxor”. Det vill säga olika saker som jag med mina erfarenheter, tankar, känslor och beteende behöver få träna mig på att hantera. Detta betyder att universum kan välja att placera något eller någon i min väg, grusa en plan eller något annat påhittigt för att jag ska få ett tillfälle att träna mig i det jag behöver för att kunna växa som människa. Beroende på hur jag väljer att hantera det som sker, eller kanske väljer att inte hantera det som sker, så kommer jag eventuellt att presenteras för samma ”läxa” om och om och om igen, ända tills jag väljer att göra på ett nytt sätt som ger ett nytt resultat. Ett resultat som bättre gynnar mig och hela min omgivning.

Min erfarenhet säger mig att universum inte är så fantasilöst att det ger mig exakt samma sak varje gång. Nej, min upplevelse är att situationerna och scenariona twistas och skruvas så att de skall passera under min radar. Många gånger står jag där med skägget i brevlåda och kan i efterhand konstatera att jag gått på samma sak en gång till. Samma sak med en twist. Detta gör mig mer och mer uppmärksam på vem jag vill vara, vad jag vill att mitt liv skall innehålla och vilka energier som jag vill ha både inom mig och kring mig. Ju mera uppmärksam jag blir, ju mera sann mot mig själv behöver jag vara. Ju mera sann jag är med mig själv ju fler av läxorna hinner jag uppmärksamma och agera annorlunda kring. Gör jag annorlunda så får jag annorlunda och nya resultat. Av någon outgrundlig anledning så återkommer sällan samma läxa igen då jag väl har valt att tänka, känna och/eller agera annorlunda. Eller ja, jag har upplevt att då jag har konstaterat att: ”Nu har jag lärt mig detta, nu kan jag detta” och sedan blir jag lite nonchalant, då kan universum skicka en liten extra påminnelse med att ge mig samma läxa igen. Universum kan alltså vara en sneaky bastard för att kolla att jag är uppmärksam. När den extra läxan är passerad, avklarad, då brukar det gamla tankarna, känslorna och beteendena vara utbytta mot någonting som gynnar mig (och min omgivning) mycket mer. Ju mera nyfiken och öppen jag kan vara för det som känns, är och sker, ju lättare upplever jag att det är att hantera ovisshet och att det inte blir som jag hade önskat eller förväntat mig. Att allt oftare vara medveten om att besvikelsen jag kan känna kommer av att det är mina egenskapade önskningar, förväntningar eller krav som inte stämmer med det som jag sedan upplever sker i ”verkligheten”. Här försvinner mina tankar vidare kring egot. Egot som älskar att grotta ner sig i problem, i skitsnack, i andras missöden. Egot är en spännande typ, en väldigt dryg typ och ofta en småsint typ. Egot är lurig och slingrig. Egot kommer behöva mera text än det som detta inlägg har plats kvar för. Så jag lämnar det som en cliffhänger i mina tankar och försöker att knyta ihop säcken om universum. Jag upplever att nyfikenheten öppnar mig, gör mig mera mottaglig för det som sker i nuet, gör mig mera inbjudande för andra att ta kontakt, gör mig mera ödmjuk. Nyfikenheten gör att jag väljer att tro att universum har en plan. Eller som min kära vän och mentor Elene Unståhl har uttryckt det då någonting sker som hon inte hade tänkt sig. Hon kallar det för bussmetaforen.  ”Vilken tur att det blev just såhär, annars hade jag blivit överkörd av en buss. Så vad ska jag nu lära mig av det som skett?”.