Who Am I?

Detta är häftigt. Wow att stillheten kan vara så stor. Att tystnaden kan fylla så mycket genom att hålla ett öppet space och bara vara tystnad. Jag har upplevt att jag sökt mig mer och mer mot stillhet och tystnad sedan cirka tre år tillbaka. Det startade i min stuga. Alla de timmar jag spenderade i mitt eget sällskap tittandes med tom blick på den vackra eken utanför min altan. En blick som tittade men inte såg. Hur stillheten och tystnaden fick börja ta plats i mitt liv på detta sätt. Det är en stor skillnad då och nu. Då sökte jag tystnaden för att jag var vilse, ledsen och frågande. Jag var rädd att mitt liv inte blev vad jag tänkte att det skulle vara. Jag trodde att den differensen mellan vad mitt liv var och vad jag hade en uppfattning om att det ”borde” vara inte stämde. Jag tog det då som ett bevis på att jag gjorde fel, kanske till och med var fel. Idag sitter jag i tystnaden och stillheten för att jag är nyfiken, för att jag vill undersöka och för att jag vill upptäcka det jag inte trott mig kunna nå än. För mig sker just nu ett skifte från ett tidigare liv i väldigt hög fart till ett liv som jag fyller med mer och mer av det som mitt hjärta har längtat efter att få undersöka. Bara det är en intressant resa i sig. De olika perspektiven, platserna, dimensionerna och de olika energierna. Hur hela jag är en, hur jag förändras och omskapas, antagligen i varje sekund av livet. Friheten i att kunna välja, om och om igen. Att jag består av många delar. Det finns många olika läror om dessa delar, många olika presentationer i olika läror. Jag använder mig av olika modeller i olika sammanhang och beroende på vilket det önskade resultatet är. En modell jag gillar att använda är den fysiska aspekten, den mentala aspekten, den emotionella aspekten och den spirituella aspekten. Min aning är att vi som människa behöver kunna leva i och genom de olika aspekterna. Att vi för stunder kan vara mer eller kanske helt i någon av aspekterna, men att vi som en människa behöver fluktuera och befinna oss i de olika aspekterna för att kunna fungera som varelser och samleva med allt annat levande i världen. Och kanske framförallt att kunna samleva med oss själva i balans och harmoni.

Hridaya pekar mot det spirituella hjärtat. Att vårat hjärtcenter, i mitten av våran bröstkorg, lite till höger, är en portal mot någonting högre. En öppning mot kärleken, mot valen som kan förändra hela min syn på livet, på världen, på mig själv och på andra. Att rikta mitt fokus under tystnad och stillhet mot hjärtcentrat. Att hitta de naturliga uppehållen i andningen som uppstår spontat mellan in- och utandning och mellan ut- och inandning. I dessa uppehåll stillas sinnet. Det blir konstigt nog tyst på tankar, på känslor. Det är stilla. En fridfull stillhet som breder ut sig i det inre för denna korta stund. Då stillheten infinner sig så finns det en fråga som används återkommande. Om och om igen. ”Who Am I?”. Vem är det egentligen som tänker inom mig, vem är det som känner. Vem är det som upplever det som jag säger att ”jag” upplever. Tankar kommer. Känslor kommer. En iakttagande position intas. Iakttagande av vem det är i det inre som tänker och som känner. Sen iakttas den som iakttar. Sen iakttas den som i sin tur iakttar den som iakttar den som tänker och känner. En förflyttning från identifikationen med tankarna och känslorna. Ju mer avidentifikation ju oftare kommer frågan. Om och om igen: ”Who Am I?”.

Och vad kan jag säga…jag har just nu igen aning om vem jag är. Vad jag är och hur jag finns till. Om jag ens finns till. Vad är verklighet och hur vet jag vilken verklighet som är den verkliga? Eller är alla mina upplevda verkligheter verkliga? Frågorna leder till flera frågor. Frågorna ersätter svaren. Svaren verkar inte längre, eller i alla fall just nu, vara lika relevanta. Om det ens finns några svar. Istället blir det en fråga som leder till en fråga, som leder till en fråga, som….Hur många frågor finns det egentligen undrar jag? Och vem är nu den där ”jag” som undrar…?

Under en meditation så kom frågan om kärlek och rädsla upp. Det som mitt intellekt har trott sig börjat förstå, eller i alla fall skapat ett trossystem runt, är att det finns två grundkänslor att leva utifrån. Rädsla eller kärlek. Uttrycken av andra känslor kan ses som en variant någonstans på skalan mellan dessa två motpoler. Det är intressant att kontemplera kring detta och varifrån olika tankar, känslor och beteenden har sin grund. Kommer det ur rädsla så blir kvalitén såväl som resultatet väldigt annorlunda jämför om det kommer från en plats av kärlek. Att sedan sätta in detta i ett världsperspektiv är ju intressant med de rådande omständigheterna kring Covid-19 pandemin, tyckte tydligen mitt sinne just nu. Kan det vara så att stora delar av världen just nu befinner sig i rädsla? Vi är isolerade från varandra, vi bär mask som påverkar våran andning och våran förmåga att läsa varandras mimik. Människor blir rädda och därmed kanske även mera aggressiva mot varandra, vaktar på varandra för att regler skall följas. I många fall mycket rädsla. Såklart finns kärleken i detta också, människors respekt för varandra, hur vi hjälper varandra och finns till hands för dem som inte kan röra sig fritt i samhället just nu. Mitt sinne undrar hur en pandemi skulle te sig om tankarna, känslorna och beteendena kom ur kärlek istället för ur rädsla. Jag undrar om vi ens skulle ha en pandemi då? Sen kommer frågan, vem är det som tänker dom här tankarna kring covid och pandemier? Iakttagande av den som tänker detta en kort stund. Sen iakttar jag den som iakttar. Och vem är den där ”jag”? Fokuset riktas mot hjärtcentret, i mitten av bröstkorgen, lite till höger. I de små uppehållen i andningen så stillas sinnet. Sen när det är lugnt, stilla och tyst så är den där igen: Who Am I?

Rädsla eller kärlek?

Busy doin nothing…eller?

Oj, oj, oj kan jag bara säga. Det har gått en lång period sedan sista inlägget i ”Resan i det inre”. Det känns som hela mitt inre har åkt berg och dalbana. Det har hänt så mycket inom mig att jag inte vetat hur jag ska sätta ord på det. Jag har färdats rakt ner i mina djupa skuggor för att sedan lyftas upp bland ljusa bergstoppar. Min upplevelse är att en lång process av inre arbete har tagit med mig på klivet till någonting som känns nytt och annorlunda inom mig. Som metaforen med trappan. Helt plötsligt händer någonting och min världsuppfattning blir förändrad, ett nytt perspektiv visar världen från denna nya vinkel och nya trossystem har äntligen slagit rot i den inre grogrunden. Jag upplever att det varit en lång resa på detta trappsteg. Att jag många gånger har funnit mig själv frustrerat trampande, förvirrat sökande och med känslan i hjärtat att det finns någonting rakt framför min näsa som jag inte kan se. Trappsteget har lett mig att fatta nya beslut, göra på nya sätt för att nu också få nya resultat. Jag gillar citatet från Einstein: “Definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat.” Jag har gjort samma sak många gånger, om och om igen. Jag har trott att jag har gjort annorlunda eller i alla fall försökt att intala mig själv att jag har gjort annorlunda. Men då jag återigen landat på samma plats som jag befann mig på innan försöket, så kommer insikten att jag gjort samma sak och därmed fått samma resultat. Jag anar att det är så vi människor lär oss. Som ett av NLPs grundantaganden: ”Det finns inga misslyckanden, det finns bara feedback”. Så vi provar, vi utvärderar och jämför det resultatet som vi fått i den externa verkligheten med det resultatet vi hade som vision för vår inre syn. Är jag nöjd med resultatet? Blev resultatet som jag hade förställt mig det? Ett väldigt tydligt sätt att se om det jag gjort lett mig till det jag vill. Om ja så har jag ett kvitto på att min väg är en som gynnar mig. Om nej så är det ett kvitto på att jag bör prova någonting på ett annorlunda och/eller nytt sätt. Jag vill nu tro att jag just nu provar nya sätt. Jag vill tro att jag valt annorlunda vägar detta sista år mot vad jag valt tidigare i mitt liv. Jag har ”köpt” min egen tid av mig själv. Gett mig hän i att söka och leta i mig själv efter det som jag känt och känner gnager i mig. Jag har hittat, tittat, gråtit, varit arg, förlåtit och omskapat. Jag har också letat efter det som väckt den längtan jag så länge har känt i mitt bröst. Den längtan som med en svag röst har viskat i mitt inre: Karna, det finns mer i livet, ge dig hän, tro, våga, upplev och älska. Karna, det är du som skapar dig själv. Och eftersom du skapar dig själv Karna, hur vill du att ditt liv ska vara, hur ska du vara?

Jag håller på att skapa mig som den person jag vill vara. Hur jag vill känna. Hur jag vill att mina relationer ska vara. Hur jag vill förhålla mig till det som sker i mitt liv. I receptet har jag försökt att addera en stor dos tillit. Att jag med lite extra mod som krydda vågar ha tillit till att det som händer är det som ska hända. Att våga sluta göra motstånd mot livet, att sluta tro att livet är en kamp och att jag är en kämpe. Att våga se att livet händer för mig och inte drabbar mig. Se lärdomarna i det som har skett och det som kommer att ske. Att tro att livet presenterar mirakel för mig varje dag. För vår selektiva perception är ju så fantastisk att den visar oss det vi ber om att få se. Är vi rädda så visar den oss rädsla och alla de saker som vi kan vara rädda för. Bär vi på mycket ilska så upplever vi kanske världen och människor som arroganta, småsinta och elaka. Håller vi kärlek i vårat hjärta så ser vi kärlek, känner kärlek, upplever kärlek, ger och får kärlek. Tittar efter kärlek och du finner det, för det finns i överflöd, om vi bara tillåter det. En mästare inom sin konst som jag nyligen träffade på en plats i Costa Rica sa att det finns två grundkänslor: Kärlek och rädsla. Varje tanke, känsla och handling kommer i grunden vara baserad på en av de två känslorna (eller någon variant av dessa). Min stora fråga och mitt äventyr just nu är att finna hur jag väljer kärleken, varje dag, varje gång och i varje val jag någonsin kommer att ta. Och just nu är jag på Hridaya, ett meditations- och yogaretreat i Mexico som jag och Alexander ska vara på i fem veckor. Hridaya inbjuder mig att vandra vägen of ”The Spiritual Heart””. To live a life of joy, compassion and gratitude. So here we go…

Regnet och känslorna

En dag full av insikter. En vecka full av insikter. Ett år fullt av insikter. Kanske ett liv fullt av insikter. Det matar på nu med insikter på ett härligt sätt. Eller förmodligen på ett jobbigt sätt. Sådär utmanande, spännande, intressant, skitdrygt och underbart. Nya chanser att se hur jag tänker, hur jag känner och hur jag agerar. Små saker som är som en propp och gör att vattnet snabbt formas till en spiral och får högre och högre fart på sin väg ut ur kärlet som har hållit det fram till nu. Jag känner alla känslorna som swishar förbi, lager efter lager som tar mig djupare, eller kanske grundare eller kanske högre upp bland alla lager. Visar mig vad jag blivit lärd, vad jag har blivit lurad till, vad jag valt att tro på och vad jag länge, länge, alldeles för länge har missat att ifrågasätta. Eller egentligen har jag ju inte alls missat det, jag har bara inte varit där, varit redo. Som Oprah Winfrey säger ”When you know better you do better”.

Jag får det jag bett om. Jag får se mig själv. Iaktta mig själv. Jag får känna känslorna, lager för lager. Jag får gråta tårar för alla de normer och regler och tidsenliga kriterier som lever inom mig, som jag håller vid liv utan att ens förstå det. Jag får känna ilskan när jag får filmer som spelas för min inre syn som visar hur vi människor hellre attackerar varandra än att vi vågar blicka inåt och ifrågasätta oss själva. Jag ser hur jag attackerar Alexander, hur Alexander attackerar mig. Men egentligen är det inte vi som attackerar varandra, utan våra inlärda mönster som våra egon tror att de måste försvara. Vi är hellre medvetet elaka mot varandra än att möta smärtan inom oss själva. Eller det är inte sant. Vi möter det, lyfter det och smärtar i det som kommer upp, rider ut det och låter stormen bedarra. När stormen sedan lugnar sig så har vi börjat lära oss att vi har tagit oss en insikt vidare, ett lager djupare eller grundare. Ännu ett steg närmare att våga älska oss själva för att kunna älska varandra. Vi vågar. Vi vågar fast det gör ont. Jag har bett om att få se, att få bli medveten och att få möjligheten till att förändra. Möjligheterna haglar. Bara att gräva sig upp eller ner eller vart det nu är jag ska ta mig. Idag är det den 30/12-2020. Det är snart ett nytt år. Jag gillar mina listor. Eller jag har i alla fall tidigare gillat mina listor. Reflexionerna över året som varit. Vad har jag jobbat med, vad har jag fått för insikter, vad har jag gjort för förändringar. Sedan utvärderingen. Vad blev som jag önskade? Vad blev bättre än väntat? Vad gav inte ett resultat som för mig mot min nya uppdaterade version av mig själv? Vad ska jag lämna kvar i 2020? Vilka av mina insikter är jag redo att lämna? Vilka delar är jag redo att släppa? Vilka ska jag kompromissa kring ett tag till? Och framför allt, vilka delar ska jag ta med mig in i 2021 för att göra mitt år ännu mera jag, ännu mera glädjefyllt? Mera fridfullt, roligare och härligare?

Regnet öser ner utanför vår lilla veranda. Mörkret har lägrat sig och regnet gör mörkret mera kompakt. Jag vet att det finns en nästan hel fullmåne därute under regnmolnen. Hade det varit stjärnklart hade jag tagit en månskenspromenad och njutit av att se min skugga reflekteras på stranden i det klara månskenet. Imorgon kanske, för idag regnar det, det öser ner. Mörkret är kompakt. Ingen månde, ingen skugga och inget ljus. Det regnar tyngre och tyngre. Det är en mysig känsla här under taket. Att bara ha ett litet nät som skiljer mig från regnet och mörkret på andra sidan. Ett tungt regn kan nog vara som en rejäl omgång med gråt och ledsamhet. När det har släppt så är luften klarare, högre och lugnare. Jag njuter av regnet utanför, det höga ljudet från regnet och från havet. Vågorna som jag hör piskas upp mot stranden. Ljuden runt mig är nästan öronbedövande. Jag upplever att jag måste tänka mina tankar högre för att de skall hamna på papper. Som att prata i telefon med någon som har vinden i sitt headset. Jag höjer min röst för att överrösta vinden. Personen i andra änden frågar varför jag skriker? Så känns mina tankar just nu. Skrikande för att överrösta regnet. Just nu älskar jag känslan av hur de skrikande tankarna blandas med regnets öronbedövande ljud. Blir till ett. För är det inte så det är, att vi är ett? Vi tillsammans? Det som lever och det som är?

Alexander satte på sig pannlampan för en stund sedan. Sedan klädde han av sig till kalsonger och försvann ut i regnet. Den Alexander jag känner letar ödlor, grodor och har en nyfikenhet på allt som rör sig ute i mörkret, ute i regnet. Kanske är han just nu ett med regnet, med naturen, med allt det som kommer dra fördel av att regnet faller hårt och ihärdigt. Kanske vaknar han morgon med en ny knopp på sina grenar? En ny knopp som imorgon kommer att vrida sig mot solen, sträcka sig upp mot värmen, växa, frodas och utvecklas till den blomma den alltid varit menad att vara.

Har universum en plan?

Vad som skett under resan till Costa Rica kan jag ju välja vilken mening jag vill ge (https://karnawiberg.se/min-resa-i-det-yttre/sa-kan-det-ga/). När saker sker som jag inte kan påverka just för stunden så håller jag på att träna mig i att förhålla mig till det på ett sätt som kan gynna mig. Jag gillar nyfikenhet. Nyfiken som i vad skall jag lära av detta? Vad är det som sker som jag kan välja att se med ett annat perspektiv? För att sedan i förlängningen vara nyfiken på hur det som nu sker kommer göra mig till en bättre människa? Klarar jag inte att ha förhållningssättet nyfiken så tränar jag på att behålla något annat gynnsamt tillstånd större delen av tiden. Skiter det sig också så försöker jag helt enkelt att må så lite dåligt jag kan tills jag klarar av att hantera situationen mera gynnsamt.

Jag kan ju välja att se det som sker utanför min kontroll som att universum har en annan plan än den planen som jag hade kokat ihop. Det som skett med resan till Costa Rica är ett sådant scenario. Det var uppstyrt och planerat från det att vi vaknade i lägenheten i Arenales tills det att vi skulle ha blivit upplockade med en transfer i Libera i Costa Rica. Den planen grusade universum åt oss. Här finns det ju en ganska uppenbar differens mellan mitt tänkta scenario, det vill säga mina förväntningar och det som sedan skedde. Jag presenterades snabbt ett tillfälle att träna på att förhålla mig hope-less (https://karnawiberg.se/min-resa-i-det-inre/att-tappa-bort-mig-sjalv/). Ett ypperligt tillfälle att träna på att ta det som sker för vad det är. Att inte sätta en stämpel på det, att inte bedöma det som dåligt, fel eller orättvist. Utan bara låta det vara vad det är. Punkt. Sätta punkt och betrakta det som är med nyfikenhet. Att nyfiket undra vart detta kommer att leda mig? Kanske är det just denna gång som mitt liv tar en annan riktning för att det inte blev så som jag hade planerat? Kanske har universum en bättre plan för mig än vad jag själv har? Jag har bestämt mig att tro på att universum kommer att guida mig, leda mig, putta mig och ibland sparka mig i vissa riktningar.  Jag tror att universum presentera olika scenarion för oss, jag brukar kalla dem ”läxor”. Det vill säga olika saker som jag med mina erfarenheter, tankar, känslor och beteende behöver få träna mig på att hantera. Detta betyder att universum kan välja att placera något eller någon i min väg, grusa en plan eller något annat påhittigt för att jag ska få ett tillfälle att träna mig i det jag behöver för att kunna växa som människa. Beroende på hur jag väljer att hantera det som sker, eller kanske väljer att inte hantera det som sker, så kommer jag eventuellt att presenteras för samma ”läxa” om och om och om igen, ända tills jag väljer att göra på ett nytt sätt som ger ett nytt resultat. Ett resultat som bättre gynnar mig och hela min omgivning.

Min erfarenhet säger mig att universum inte är så fantasilöst att det ger mig exakt samma sak varje gång. Nej, min upplevelse är att situationerna och scenariona twistas och skruvas så att de skall passera under min radar. Många gånger står jag där med skägget i brevlåda och kan i efterhand konstatera att jag gått på samma sak en gång till. Samma sak med en twist. Detta gör mig mer och mer uppmärksam på vem jag vill vara, vad jag vill att mitt liv skall innehålla och vilka energier som jag vill ha både inom mig och kring mig. Ju mera uppmärksam jag blir, ju mera sann mot mig själv behöver jag vara. Ju mera sann jag är med mig själv ju fler av läxorna hinner jag uppmärksamma och agera annorlunda kring. Gör jag annorlunda så får jag annorlunda och nya resultat. Av någon outgrundlig anledning så återkommer sällan samma läxa igen då jag väl har valt att tänka, känna och/eller agera annorlunda. Eller ja, jag har upplevt att då jag har konstaterat att: ”Nu har jag lärt mig detta, nu kan jag detta” och sedan blir jag lite nonchalant, då kan universum skicka en liten extra påminnelse med att ge mig samma läxa igen. Universum kan alltså vara en sneaky bastard för att kolla att jag är uppmärksam. När den extra läxan är passerad, avklarad, då brukar det gamla tankarna, känslorna och beteendena vara utbytta mot någonting som gynnar mig (och min omgivning) mycket mer. Ju mera nyfiken och öppen jag kan vara för det som känns, är och sker, ju lättare upplever jag att det är att hantera ovisshet och att det inte blir som jag hade önskat eller förväntat mig. Att allt oftare vara medveten om att besvikelsen jag kan känna kommer av att det är mina egenskapade önskningar, förväntningar eller krav som inte stämmer med det som jag sedan upplever sker i ”verkligheten”. Här försvinner mina tankar vidare kring egot. Egot som älskar att grotta ner sig i problem, i skitsnack, i andras missöden. Egot är en spännande typ, en väldigt dryg typ och ofta en småsint typ. Egot är lurig och slingrig. Egot kommer behöva mera text än det som detta inlägg har plats kvar för. Så jag lämnar det som en cliffhänger i mina tankar och försöker att knyta ihop säcken om universum. Jag upplever att nyfikenheten öppnar mig, gör mig mera mottaglig för det som sker i nuet, gör mig mera inbjudande för andra att ta kontakt, gör mig mera ödmjuk. Nyfikenheten gör att jag väljer att tro att universum har en plan. Eller som min kära vän och mentor Elene Unståhl har uttryckt det då någonting sker som hon inte hade tänkt sig. Hon kallar det för bussmetaforen.  ”Vilken tur att det blev just såhär, annars hade jag blivit överkörd av en buss. Så vad ska jag nu lära mig av det som skett?”.

Att tappa bort mig själv

När jag skrev med en kär vän här om dagen så kom frasen upp: Kanske är det så att vi behöver ge upp oss själva för att hitta oss själva? Att tappa bort oss själva för att hitta oss själva?

Hur ger jag upp mig själv? Hur vet jag att jag är jag? Och hur vet jag vad det är jag ska tappa bort?

När jag tänker på mig själv så kommer det upp många saker i mitt huvud och kropp. Många tankar. Många känslor. Positiva, neutrala, negativa. Saker som jag har bestämt att jag är, saker som andra har sagt att jag är. Beteenden jag brukar göra och beteenden jag brukar reagera på när andra gör. Så slår tanken mig. Tänk om inget av detta är jag? Tänk om allt detta bara är påhittat? Bara är någonting som i en blinkning kan bytas mot något annat? Tankar, känslor och beteenden är ju utbytbara. Mina tankar är oftare automatiserade program som spelar än någonting unikt som kommer att lyfta mig till nya höjder. Som en jukebox som har hakat upp sig. En del skivor är skräniga, en del är oändligt vackra och en del har repor i sig. Jukeboxen fick jag när jag föddes. Jukeboxen var redan laddad med ett antal skivor när jag fick den. Sedan har jukeboxen fyllts på för varje år jag levt. Jag har fått skivor av mina föräldrar, vänner, skolgång, samhället och världen. En del musik är så ofantligt vacker för mina öron och skänker harmoni i min kropp och själ.  En del musik skär i mina öron och får hjärtat att stressat öka sin rytm. Det jag länge var omedveten om var att jag fick nyckeln till jukeboxen redan då jag var väldigt ung. Nyckeln som gör att jag kan byta skivorna själv. Tänk att jag själv kan bestämma över jukeboxens skivor. Att jag egentligen har kunnat byta skivor när jag velat under större delen av mitt liv. Eftersom jag är den enda som har nyckeln till min jukebox så är ju jag den som väljer att behålla musiken i jukeboxen. Detta gäller den vackra musiken, den skräniga musiken såväl som de gamla repiga skivorna. Det betyder att jag också kan bestämma mig för att byta ut dem mot helt andra, nya och annorlunda skivor. Så frågan är hur mycket av alla tankar, känslor och beteenden som är mina egenvalda? Hur mycket av den personen jag uppfattar som mig själv är egentligen jag? Vem är jag? Känns som en lite konstig fråga att ställa till sig själv. Vem är jag?

När jag skapade denna blogg så funderade jag på om den skulle heta någonting. Just då trodde jag att jag var lite mera förvirrad än vanligt och hade en utmaning med att ta beslut. Jag tror att jag fortsatt är lika förvirrad och undrar om detta inte är mera mitt normaltillstånd än någon variant av undantag. Oavsett vilket så var en av de namnen som kom upp: Loose yourself to find your soul. Eller då egentligen Loose myself to find my soul. Vilket jag tror är ett alldeles suveränt namn med tanke på mitt härligt förvirrade tillstånd. För ju längre in på denna resa jag kommer, ju fler frågor kommer upp. Hur mycket av mig själv behöver jag släppa, ge upp, omvärdera? Behöver jag ens ge upp mig själv över huvud taget för att hitta mig själv? Behöver jag ge upp mina sanningar om mig själv? Mina lögner? För hur vet jag att jag är som jag påstår att jag är? Det jag har upptäckt är ju att jag är olika beroende på situation. Beroende på vad som triggas i mig. Beroende på om jag ätit, sovit och är frisk. Så frågan är vad det egentligen är som jag försöker ge upp? Om jag nu tänker olika, känner olika och beter mig olika, hur kan jag då påstå att jag är någonting speciellt? Kanske är det detta som är att ge upp sig själv? Acceptera att jag är olika, att livet varken är bra eller dåligt, utan att det bara är. Att den eventuella besvikelsen eller framgången jag känner bara är differensen eller samstämmigheten mellan mina förväntningar och det som jag sedan uppfattar sker. Jag såg ett avsnitt av Midnight Gospel på Netflix (jag vet, tro det eller ej jag kollar på TV, jag säger ju att jag är olika) där de pratade om att vara hope-less.

Titta på denna som du gillar olika perspektiv

Om jag inte förväntar mig att livet skall vara på ett visst sätt så kommer jag ju vara okej med vad som än händer. Är jag det så kan jag ju välja att, oavsett vad som sker, behålla högre energier inom mig. Att alltid kunna känna någon form av till exempel kärlek, frid och glädje. Att förhålla mig hope-less eller utan förväntningar betyder inte i min värld att det finns en motsättning för att skapa önskade resultat och mål. Eller då för den delen att manifestera det skapade i gud, i universum eller i den mentala träningen (eller vad en människa nu väljer att tro på), för att sedan låta det ske i den externa världen. Att tydligt och klart förställa mig de önskade scenariona med de energierna jag önskar, de känslorna jag önskar, de tankarna och beteendena jag önskar. Jag kan iaktta utkomsten i varje given stund, behålla mina högre energier, önskade känslor, tankar, beteenden och fortsätta att förställa mig vad jag vill ha utan att för den sakens skull vara besviken på det som är. För om något inte blev som jag önskar så borde det väl egentligen bara betyda att jag får fortsätta att finslipa på min föreställningsförmåga och paketering. Att skapa det jag önskar i min fantasi med tillhörande energier, känslor, tankar och beteende. Sedan låta det manifesteras i världen medans jag förhåller mig hopp-lös. Låter ju lätt som en plätt. Den stående frågan som återkommer: Hur gör jag? Enda svaret jag har just nu är trail and error. Trail and error och tillit till processen. Och om, om det går med trail and error och tillit till processen. Är det då att ge upp sig själv? Och om det är att ge upp mig själv, är det då jag finner min själ?  

Jogga är att få stanna upp

Vi har startat med en av de sakerna jag älskar här i livet, att jogga. Under nästan sex veckor som passerat på våran promenad har jag inte tagit ett enda löpsteg. Men nu, nu finns det en strand som jag kan springa mig trött och lite till på innan den tar slut. Kroppen har vandrat flera timmar dagligen. Jag kan meddela att det inte är samma muskler som jobbar vid jogg. Aj säger jag bara, har haft en rejäl träningsvärk i veckan som varit. Haltat och struttat runt, stönat och ojat mig så fort jag behövt resa eller sätta mig. Jag har känt mig aningens äldre än jag verkar vara enligt siffran på pappret. Jag tror det börjar att rätta till sig, men det är nog en bit kvar innan den lätta känslan infinner sig.

Jag har verkligen saknat att jogga. Det är en aktivitet som tillfredsställer både mitt fysiska, mentala och själsliga. Det är något speciellt, något som jag inte har hittat ett substitut för. Det har funnits tider då springandet har fått stå tillbaka för annat. I dessa perioder har jag försökt att nå samma känsla av tillfredställelse med andra verktyg. Men för mig är springandet något väldigt speciellt. Just nu försöker jag boosta mitt mentala och själsliga genom att även meditera regelbundet igen. Meditationen gjorde entré mycket senare i mitt liv än vad löpningen gjorde. Min gissning är dock att jag använt löpningen genom många år som ett sätt att nå ett transtillstånd och att bearbeta saker medans jag springer. Kombinationen som jag testat de senaste åren att både ha springandet och meditationen är en hit för mig att få mera kontroll över mina tillstånd.

Jag fascineras över hur mycket motstånd det kan finnas i mig att göra det som jag vet fungerar för mig. Jag vet till exempel hur mycket meditationen hjälpte mig när jag gjorde det regelbundet under förra året. Ändå så har det fallit ur mitt liv senaste året och bara varit med som sporadiska inslag. Eller fallit ur låter som att meditationen tappat balansen och snubblat omkull eller som att någon annan har puttat ut den. I klartext är det jag som puttat ut meditationen, jag har valt annat och i vissa fall har jag till och med valt saker jag vet inte kommer att leda mig mot att bli en bättre person. Jag har gärna velat intala mig att jag har mediterat regelbundet fast jag vet att den regelbundenheten jag har haft är alldeles för sällan för att ge mina önskade resultat. Regelbundet i detta fall betyder högst sporadiskt, kanske till och med väldigt sällan. Tänk så knäppt det är, jag menar, vem är det jag försöker lura egentligen? Japp, du vet redan svaret, jag lurar mig själv. Ibland känns det som jag väljer att stanna i det som tynger mig. Jag rättar mig själv igen, JAG väljer att stanna i det som tynger mig. Väljer att rota i det. Letar efter svar och efter orsaker. Tror mig kunna se orsak och verkan och samband. Jag skyller på andra, jag skyller på omständigheter, jag pratar om en dåtid som inte längre finns. Jag skyller på mig själv. Allt för att mitt ego ska ha något att hålla sig sysselsatt med.

Jag håller mig själv kvar i ett tillstånd som inte är gynnsamt för mig att växa i som människa. Kanske är det i slutändan i vilket tillstånd jag befinner mig som kommer att styra hur jag ser på det som sker runtomkring mig? Är mitt tillstånd energifyllt så har jag närmare till lösning, jag blickar framåt och det viktiga är inte vad det beror på utan vad jag ska göra istället för att ta mig dit jag önskar. Jag är öppen att prova olika vägar och jag lära av de som inte gav ett önskat resultat. Det är de försöken som kommer att öka min erfarenhet för att jag sedan kan prova på ännu ett nytt sätt. Så får jag helt enkelt göra tills jag får ett önskat resultat. Igen, trail and error. Då jag är i ett sämre tillstånd gräver jag min grop djupare. Jag rotar runt i det som stör mig eller tynger mig, vänder och vrider på det och absorberas allt mera av den negativa känslan. Jag har i många olika sammanhang hört något liknande som detta: Dit vi riktar vårat fokus går vår energi. Detta är ju väldigt bra om jag riktar mitt fokus mot det som gynnar mig, höjer mina energier och försätter mig i ett gynnsamt tillstånd. Aningens sämre om jag riktar mitt fokus på problem, utmaningar, att något saknas mig, att det är någons fel, att saker är fel. För när jag gör det vad händer då med min energi och med mitt tillstånd? I mina sämre tillstånd skulle jag tjäna både tid och känslomässig smärta om jag såg till att förändra mitt tillstånd först, höja min energi, innan jag ens försökte ta i det som stör och tynger mig. I perioder då jag gör det i den ordningen, så finns det konstigt nog färre saker som tynger mig, färre problem, färre utmaningar och flera lösningar och möjligheter.

NLP handlar bland annat om att plocka fram gynnsamma tillstånd. Jag som utbildad NLP Trainer kan mycket inom området i teorin. Teori är teori, sen kommer den där lilla detaljen, att omsätta det i praktiken. En del saker går snabbt som en blinkning att förändra. Det är skönt och ofta häftigt att snabbt som blixten få en bestående förändring som gynnar mig. Ingen kamp, inget kämpande, bara förändring. En del andra saker övas in. Att steg för steg etablera nya neuronala nätverk i hjärnan, det vill säga att lära mig nytt och ersätta gamla mönster som hjärnan väljer för att de är välkända och lättillgängliga. Att dom är lättillgängliga säger ingenting om dessa mönster gynnar mig eller inte. De är helt enkelt det beteenden, de tankar eller de känslor som ligger i den första byrålådan vi öppnar. Och vi tenderar att ta samma byrålåda om och om igen oavsett om det gynnar oss eller missgynnar oss. Enligt utsago så kan vi, om vi väljer det, styra vad som skall ligga i byrålådorna och vilken av byrålådorna vi skall öppna när. Den enda lilla detaljen är att vi måste omvärdera det vi tror oss veta, våga släppa det vi valt att hålla för sant, vara öppna för nya perspektiv och att träna oss i dessa nya sätt att se på och möta livet. Sen kan vi se på hur det vi tidigare trodde oss veta ersättas med nya trossystem och övertygelser. För hur vet vi egentligen någonsin att någonting är sant? Den enda sanningen vi har är väl den subjektiva? Min enda sanning är min alldeles egna. Jag kan tro att min sanning delas av andra, vilket kanske borde betyda att vi har lagt liknande saker i vår byrå? Men betyder det att det blir mera sant för att flera tycker samma sak? Min egenträning just nu är att våga ifrågasätta mina beteenden, mina tankar, att inte ta dem för sanna, att ifrågasätta mina känslor och inte blint lita på dem. Jag vill kunna iaktta vad det är som ligger bakom mina beteenden, tankar och känslor, vad är det egentligen jag vill ha eller kanske är rädd för? Ta reda på det och sedan bistå mig själv med det som jag egentligen behöver. Inga substitut, inget halvdant. För hur klyschigt det än låter så är den enda som kan förändra mitt liv jag själv. Min nyfikenhet bara växer på att ta reda på vem det är som bor här inne i mig. Den Karna som finns bakom tankarna, känslorna och beteendena. Vem är Karna bakom hennes sanningar och inlärda mönster? Jag vill helt enkelt lära känna mig själv. Jag har skapat mig tiden, jag har fler teorier och verktyg än jag kan använda samtidigt. Jag har helt enkelt skapat mig förutsättningarna för att kunna och hinna lära känna mig själv. Nu återstår bara praktiken, relationsbyggandet med mig själv, görandet och modet. Modet att våga gå emot mig själv, att våga ifrågasätta mina sanningar. Att vara öppen för att världen kanske inte fungerar så som jag tror att den gör. Våga ta mig an ett tillstånd där jag är så blank och neutral jag kan. Att våga tro på att jag kan skapa min värld precis så som jag önskar ha den. Och det äventyret, mitt äventyr, det har redan börjat.