Har universum en plan?

av Karna Wiberg | dec 17, 2020 | Min resa i det inre

Vad som skett under resan till Costa Rica kan jag ju välja vilken mening jag vill ge (https://karnawiberg.se/min-resa-i-det-yttre/sa-kan-det-ga/). När saker sker som jag inte kan påverka just för stunden så håller jag på att träna mig i att förhålla mig till det på ett sätt som kan gynna mig. Jag gillar nyfikenhet. Nyfiken som i vad skall jag lära av detta? Vad är det som sker som jag kan välja att se med ett annat perspektiv? För att sedan i förlängningen vara nyfiken på hur det som nu sker kommer göra mig till en bättre människa? Klarar jag inte att ha förhållningssättet nyfiken så tränar jag på att behålla något annat gynnsamt tillstånd större delen av tiden. Skiter det sig också så försöker jag helt enkelt att må så lite dåligt jag kan tills jag klarar av att hantera situationen mera gynnsamt.

Jag kan ju välja att se det som sker utanför min kontroll som att universum har en annan plan än den planen som jag hade kokat ihop. Det som skett med resan till Costa Rica är ett sådant scenario. Det var uppstyrt och planerat från det att vi vaknade i lägenheten i Arenales tills det att vi skulle ha blivit upplockade med en transfer i Libera i Costa Rica. Den planen grusade universum åt oss. Här finns det ju en ganska uppenbar differens mellan mitt tänkta scenario, det vill säga mina förväntningar och det som sedan skedde. Jag presenterades snabbt ett tillfälle att träna på att förhålla mig hope-less (https://karnawiberg.se/min-resa-i-det-inre/att-tappa-bort-mig-sjalv/). Ett ypperligt tillfälle att träna på att ta det som sker för vad det är. Att inte sätta en stämpel på det, att inte bedöma det som dåligt, fel eller orättvist. Utan bara låta det vara vad det är. Punkt. Sätta punkt och betrakta det som är med nyfikenhet. Att nyfiket undra vart detta kommer att leda mig? Kanske är det just denna gång som mitt liv tar en annan riktning för att det inte blev så som jag hade planerat? Kanske har universum en bättre plan för mig än vad jag själv har? Jag har bestämt mig att tro på att universum kommer att guida mig, leda mig, putta mig och ibland sparka mig i vissa riktningar.  Jag tror att universum presentera olika scenarion för oss, jag brukar kalla dem ”läxor”. Det vill säga olika saker som jag med mina erfarenheter, tankar, känslor och beteende behöver få träna mig på att hantera. Detta betyder att universum kan välja att placera något eller någon i min väg, grusa en plan eller något annat påhittigt för att jag ska få ett tillfälle att träna mig i det jag behöver för att kunna växa som människa. Beroende på hur jag väljer att hantera det som sker, eller kanske väljer att inte hantera det som sker, så kommer jag eventuellt att presenteras för samma ”läxa” om och om och om igen, ända tills jag väljer att göra på ett nytt sätt som ger ett nytt resultat. Ett resultat som bättre gynnar mig och hela min omgivning.

Min erfarenhet säger mig att universum inte är så fantasilöst att det ger mig exakt samma sak varje gång. Nej, min upplevelse är att situationerna och scenariona twistas och skruvas så att de skall passera under min radar. Många gånger står jag där med skägget i brevlåda och kan i efterhand konstatera att jag gått på samma sak en gång till. Samma sak med en twist. Detta gör mig mer och mer uppmärksam på vem jag vill vara, vad jag vill att mitt liv skall innehålla och vilka energier som jag vill ha både inom mig och kring mig. Ju mera uppmärksam jag blir, ju mera sann mot mig själv behöver jag vara. Ju mera sann jag är med mig själv ju fler av läxorna hinner jag uppmärksamma och agera annorlunda kring. Gör jag annorlunda så får jag annorlunda och nya resultat. Av någon outgrundlig anledning så återkommer sällan samma läxa igen då jag väl har valt att tänka, känna och/eller agera annorlunda. Eller ja, jag har upplevt att då jag har konstaterat att: ”Nu har jag lärt mig detta, nu kan jag detta” och sedan blir jag lite nonchalant, då kan universum skicka en liten extra påminnelse med att ge mig samma läxa igen. Universum kan alltså vara en sneaky bastard för att kolla att jag är uppmärksam. När den extra läxan är passerad, avklarad, då brukar det gamla tankarna, känslorna och beteendena vara utbytta mot någonting som gynnar mig (och min omgivning) mycket mer. Ju mera nyfiken och öppen jag kan vara för det som känns, är och sker, ju lättare upplever jag att det är att hantera ovisshet och att det inte blir som jag hade önskat eller förväntat mig. Att allt oftare vara medveten om att besvikelsen jag kan känna kommer av att det är mina egenskapade önskningar, förväntningar eller krav som inte stämmer med det som jag sedan upplever sker i ”verkligheten”. Här försvinner mina tankar vidare kring egot. Egot som älskar att grotta ner sig i problem, i skitsnack, i andras missöden. Egot är en spännande typ, en väldigt dryg typ och ofta en småsint typ. Egot är lurig och slingrig. Egot kommer behöva mera text än det som detta inlägg har plats kvar för. Så jag lämnar det som en cliffhänger i mina tankar och försöker att knyta ihop säcken om universum. Jag upplever att nyfikenheten öppnar mig, gör mig mera mottaglig för det som sker i nuet, gör mig mera inbjudande för andra att ta kontakt, gör mig mera ödmjuk. Nyfikenheten gör att jag väljer att tro att universum har en plan. Eller som min kära vän och mentor Elene Unståhl har uttryckt det då någonting sker som hon inte hade tänkt sig. Hon kallar det för bussmetaforen.  ”Vilken tur att det blev just såhär, annars hade jag blivit överkörd av en buss. Så vad ska jag nu lära mig av det som skett?”.

Att tappa bort mig själv

av Karna Wiberg | dec 6, 2020 | Min resa i det inre

När jag skrev med en kär vän här om dagen så kom frasen upp: Kanske är det så att vi behöver ge upp oss själva för att hitta oss själva? Att tappa bort oss själva för att hitta oss själva?

Hur ger jag upp mig själv? Hur vet jag att jag är jag? Och hur vet jag vad det är jag ska tappa bort?

När jag tänker på mig själv så kommer det upp många saker i mitt huvud och kropp. Många tankar. Många känslor. Positiva, neutrala, negativa. Saker som jag har bestämt att jag är, saker som andra har sagt att jag är. Beteenden jag brukar göra och beteenden jag brukar reagera på när andra gör. Så slår tanken mig. Tänk om inget av detta är jag? Tänk om allt detta bara är påhittat? Bara är någonting som i en blinkning kan bytas mot något annat? Tankar, känslor och beteenden är ju utbytbara. Mina tankar är oftare automatiserade program som spelar än någonting unikt som kommer att lyfta mig till nya höjder. Som en jukebox som har hakat upp sig. En del skivor är skräniga, en del är oändligt vackra och en del har repor i sig. Jukeboxen fick jag när jag föddes. Jukeboxen var redan laddad med ett antal skivor när jag fick den. Sedan har jukeboxen fyllts på för varje år jag levt. Jag har fått skivor av mina föräldrar, vänner, skolgång, samhället och världen. En del musik är så ofantligt vacker för mina öron och skänker harmoni i min kropp och själ.  En del musik skär i mina öron och får hjärtat att stressat öka sin rytm. Det jag länge var omedveten om var att jag fick nyckeln till jukeboxen redan då jag var väldigt ung. Nyckeln som gör att jag kan byta skivorna själv. Tänk att jag själv kan bestämma över jukeboxens skivor. Att jag egentligen har kunnat byta skivor när jag velat under större delen av mitt liv. Eftersom jag är den enda som har nyckeln till min jukebox så är ju jag den som väljer att behålla musiken i jukeboxen. Detta gäller den vackra musiken, den skräniga musiken såväl som de gamla repiga skivorna. Det betyder att jag också kan bestämma mig för att byta ut dem mot helt andra, nya och annorlunda skivor. Så frågan är hur mycket av alla tankar, känslor och beteenden som är mina egenvalda? Hur mycket av den personen jag uppfattar som mig själv är egentligen jag? Vem är jag? Känns som en lite konstig fråga att ställa till sig själv. Vem är jag?

När jag skapade denna blogg så funderade jag på om den skulle heta någonting. Just då trodde jag att jag var lite mera förvirrad än vanligt och hade en utmaning med att ta beslut. Jag tror att jag fortsatt är lika förvirrad och undrar om detta inte är mera mitt normaltillstånd än någon variant av undantag. Oavsett vilket så var en av de namnen som kom upp: Loose yourself to find your soul. Eller då egentligen Loose myself to find my soul. Vilket jag tror är ett alldeles suveränt namn med tanke på mitt härligt förvirrade tillstånd. För ju längre in på denna resa jag kommer, ju fler frågor kommer upp. Hur mycket av mig själv behöver jag släppa, ge upp, omvärdera? Behöver jag ens ge upp mig själv över huvud taget för att hitta mig själv? Behöver jag ge upp mina sanningar om mig själv? Mina lögner? För hur vet jag att jag är som jag påstår att jag är? Det jag har upptäckt är ju att jag är olika beroende på situation. Beroende på vad som triggas i mig. Beroende på om jag ätit, sovit och är frisk. Så frågan är vad det egentligen är som jag försöker ge upp? Om jag nu tänker olika, känner olika och beter mig olika, hur kan jag då påstå att jag är någonting speciellt? Kanske är det detta som är att ge upp sig själv? Acceptera att jag är olika, att livet varken är bra eller dåligt, utan att det bara är. Att den eventuella besvikelsen eller framgången jag känner bara är differensen eller samstämmigheten mellan mina förväntningar och det som jag sedan uppfattar sker. Jag såg ett avsnitt av Midnight Gospel på Netflix (jag vet, tro det eller ej jag kollar på TV, jag säger ju att jag är olika) där de pratade om att vara hope-less.

Om jag inte förväntar mig att livet skall vara på ett visst sätt så kommer jag ju vara okej med vad som än händer. Är jag det så kan jag ju välja att, oavsett vad som sker, behålla högre energier inom mig. Att alltid kunna känna någon form av till exempel kärlek, frid och glädje. Att förhålla mig hope-less eller utan förväntningar betyder inte i min värld att det finns en motsättning för att skapa önskade resultat och mål. Eller då för den delen att manifestera det skapade i gud, i universum eller i den mentala träningen (eller vad en människa nu väljer att tro på), för att sedan låta det ske i den externa världen. Att tydligt och klart förställa mig de önskade scenariona med de energierna jag önskar, de känslorna jag önskar, de tankarna och beteendena jag önskar. Jag kan iaktta utkomsten i varje given stund, behålla mina högre energier, önskade känslor, tankar, beteenden och fortsätta att förställa mig vad jag vill ha utan att för den sakens skull vara besviken på det som är. För om något inte blev som jag önskar så borde det väl egentligen bara betyda att jag får fortsätta att finslipa på min föreställningsförmåga och paketering. Att skapa det jag önskar i min fantasi med tillhörande energier, känslor, tankar och beteende. Sedan låta det manifesteras i världen medans jag förhåller mig hopp-lös. Låter ju lätt som en plätt. Den stående frågan som återkommer: Hur gör jag? Enda svaret jag har just nu är trail and error. Trail and error och tillit till processen. Och om, om det går med trail and error och tillit till processen. Är det då att ge upp sig själv? Och om det är att ge upp mig själv, är det då jag finner min själ?  

Jogga är att få stanna upp

av Karna Wiberg | nov 23, 2020 | Min resa i det inre

Vi har startat med en av de sakerna jag älskar här i livet, att jogga. Under nästan sex veckor som passerat på våran promenad har jag inte tagit ett enda löpsteg. Men nu, nu finns det en strand som jag kan springa mig trött och lite till på innan den tar slut. Kroppen har vandrat flera timmar dagligen. Jag kan meddela att det inte är samma muskler som jobbar vid jogg. Aj säger jag bara, har haft en rejäl träningsvärk i veckan som varit. Haltat och struttat runt, stönat och ojat mig så fort jag behövt resa eller sätta mig. Jag har känt mig aningens äldre än jag verkar vara enligt siffran på pappret. Jag tror det börjar att rätta till sig, men det är nog en bit kvar innan den lätta känslan infinner sig.

Jag har verkligen saknat att jogga. Det är en aktivitet som tillfredsställer både mitt fysiska, mentala och själsliga. Det är något speciellt, något som jag inte har hittat ett substitut för. Det har funnits tider då springandet har fått stå tillbaka för annat. I dessa perioder har jag försökt att nå samma känsla av tillfredställelse med andra verktyg. Men för mig är springandet något väldigt speciellt. Just nu försöker jag boosta mitt mentala och själsliga genom att även meditera regelbundet igen. Meditationen gjorde entré mycket senare i mitt liv än vad löpningen gjorde. Min gissning är dock att jag använt löpningen genom många år som ett sätt att nå ett transtillstånd och att bearbeta saker medans jag springer. Kombinationen som jag testat de senaste åren att både ha springandet och meditationen är en hit för mig att få mera kontroll över mina tillstånd.

Jag fascineras över hur mycket motstånd det kan finnas i mig att göra det som jag vet fungerar för mig. Jag vet till exempel hur mycket meditationen hjälpte mig när jag gjorde det regelbundet under förra året. Ändå så har det fallit ur mitt liv senaste året och bara varit med som sporadiska inslag. Eller fallit ur låter som att meditationen tappat balansen och snubblat omkull eller som att någon annan har puttat ut den. I klartext är det jag som puttat ut meditationen, jag har valt annat och i vissa fall har jag till och med valt saker jag vet inte kommer att leda mig mot att bli en bättre person. Jag har gärna velat intala mig att jag har mediterat regelbundet fast jag vet att den regelbundenheten jag har haft är alldeles för sällan för att ge mina önskade resultat. Regelbundet i detta fall betyder högst sporadiskt, kanske till och med väldigt sällan. Tänk så knäppt det är, jag menar, vem är det jag försöker lura egentligen? Japp, du vet redan svaret, jag lurar mig själv. Ibland känns det som jag väljer att stanna i det som tynger mig. Jag rättar mig själv igen, JAG väljer att stanna i det som tynger mig. Väljer att rota i det. Letar efter svar och efter orsaker. Tror mig kunna se orsak och verkan och samband. Jag skyller på andra, jag skyller på omständigheter, jag pratar om en dåtid som inte längre finns. Jag skyller på mig själv. Allt för att mitt ego ska ha något att hålla sig sysselsatt med.

Jag håller mig själv kvar i ett tillstånd som inte är gynnsamt för mig att växa i som människa. Kanske är det i slutändan i vilket tillstånd jag befinner mig som kommer att styra hur jag ser på det som sker runtomkring mig? Är mitt tillstånd energifyllt så har jag närmare till lösning, jag blickar framåt och det viktiga är inte vad det beror på utan vad jag ska göra istället för att ta mig dit jag önskar. Jag är öppen att prova olika vägar och jag lära av de som inte gav ett önskat resultat. Det är de försöken som kommer att öka min erfarenhet för att jag sedan kan prova på ännu ett nytt sätt. Så får jag helt enkelt göra tills jag får ett önskat resultat. Igen, trail and error. Då jag är i ett sämre tillstånd gräver jag min grop djupare. Jag rotar runt i det som stör mig eller tynger mig, vänder och vrider på det och absorberas allt mera av den negativa känslan. Jag har i många olika sammanhang hört något liknande som detta: Dit vi riktar vårat fokus går vår energi. Detta är ju väldigt bra om jag riktar mitt fokus mot det som gynnar mig, höjer mina energier och försätter mig i ett gynnsamt tillstånd. Aningens sämre om jag riktar mitt fokus på problem, utmaningar, att något saknas mig, att det är någons fel, att saker är fel. För när jag gör det vad händer då med min energi och med mitt tillstånd? I mina sämre tillstånd skulle jag tjäna både tid och känslomässig smärta om jag såg till att förändra mitt tillstånd först, höja min energi, innan jag ens försökte ta i det som stör och tynger mig. I perioder då jag gör det i den ordningen, så finns det konstigt nog färre saker som tynger mig, färre problem, färre utmaningar och flera lösningar och möjligheter.

NLP handlar bland annat om att plocka fram gynnsamma tillstånd. Jag som utbildad NLP Trainer kan mycket inom området i teorin. Teori är teori, sen kommer den där lilla detaljen, att omsätta det i praktiken. En del saker går snabbt som en blinkning att förändra. Det är skönt och ofta häftigt att snabbt som blixten få en bestående förändring som gynnar mig. Ingen kamp, inget kämpande, bara förändring. En del andra saker övas in. Att steg för steg etablera nya neuronala nätverk i hjärnan, det vill säga att lära mig nytt och ersätta gamla mönster som hjärnan väljer för att de är välkända och lättillgängliga. Att dom är lättillgängliga säger ingenting om dessa mönster gynnar mig eller inte. De är helt enkelt det beteenden, de tankar eller de känslor som ligger i den första byrålådan vi öppnar. Och vi tenderar att ta samma byrålåda om och om igen oavsett om det gynnar oss eller missgynnar oss. Enligt utsago så kan vi, om vi väljer det, styra vad som skall ligga i byrålådorna och vilken av byrålådorna vi skall öppna när. Den enda lilla detaljen är att vi måste omvärdera det vi tror oss veta, våga släppa det vi valt att hålla för sant, vara öppna för nya perspektiv och att träna oss i dessa nya sätt att se på och möta livet. Sen kan vi se på hur det vi tidigare trodde oss veta ersättas med nya trossystem och övertygelser. För hur vet vi egentligen någonsin att någonting är sant? Den enda sanningen vi har är väl den subjektiva? Min enda sanning är min alldeles egna. Jag kan tro att min sanning delas av andra, vilket kanske borde betyda att vi har lagt liknande saker i vår byrå? Men betyder det att det blir mera sant för att flera tycker samma sak? Min egenträning just nu är att våga ifrågasätta mina beteenden, mina tankar, att inte ta dem för sanna, att ifrågasätta mina känslor och inte blint lita på dem. Jag vill kunna iaktta vad det är som ligger bakom mina beteenden, tankar och känslor, vad är det egentligen jag vill ha eller kanske är rädd för? Ta reda på det och sedan bistå mig själv med det som jag egentligen behöver. Inga substitut, inget halvdant. För hur klyschigt det än låter så är den enda som kan förändra mitt liv jag själv. Min nyfikenhet bara växer på att ta reda på vem det är som bor här inne i mig. Den Karna som finns bakom tankarna, känslorna och beteendena. Vem är Karna bakom hennes sanningar och inlärda mönster? Jag vill helt enkelt lära känna mig själv. Jag har skapat mig tiden, jag har fler teorier och verktyg än jag kan använda samtidigt. Jag har helt enkelt skapat mig förutsättningarna för att kunna och hinna lära känna mig själv. Nu återstår bara praktiken, relationsbyggandet med mig själv, görandet och modet. Modet att våga gå emot mig själv, att våga ifrågasätta mina sanningar. Att vara öppen för att världen kanske inte fungerar så som jag tror att den gör. Våga ta mig an ett tillstånd där jag är så blank och neutral jag kan. Att våga tro på att jag kan skapa min värld precis så som jag önskar ha den. Och det äventyret, mitt äventyr, det har redan börjat.    

Karna, är du lycklig?

av Karna Wiberg | nov 2, 2020 | Min resa i det inre

Jag fick frågan av Alexander här om dagen, är du lycklig Karna? Jag fann mig bli lite ställd av frågan. Svaret är tydligen inte helt uppenbart för mig. Jag ställer frågan till mitt inre: Karna, är du lycklig? Det känns som miljoner små neuroner försöker att hitta fram med sina nervändar. Försöker först hitta vad lycka innefattar och betyder för mig. Denna definition är ingen lätt match för mitt inre. Detta för att sen hitta om det finns ett enkelt svar på den frågan. Kan den frågan ens besvaras med ett enkelt ja eller nej? Igen, måste det vara det ena eller det andra? Eller kan de vara så som ett av Alexanders favoritsvar lyder: Det beror på….

Jag tror jag fortsatt är mest förvirrad. Vilket i sin tur är ett av de bästa tillstånden att befinna sig i enligt mina kära mentorer och vänner Elene Uneståhl och Monika Morling (Unestal Education). Så förvirringen får fortsätta att råda. När jag tänker på just den frågan, om jag är lycklig, så kommer jag på att jag inte har tänkt på det under denna resan. Min känsla är att det i alla fall hittills inte har handlat om lycka, att söka och finna lyckan har inte kommit upp som en fråga i mitt inre. Lyckan har inte varit min drivkraft eller motivator. Men nu när jag tänker på det så är det kanske en upplevd känsla av olycka som många gånger kan vara drivkraften till förändring? Motsättningarna slinker in igen. Var jag olycklig innan? Det tror jag inte heller att jag var eller för den sakens skull är. Nu när jag sitter här och skriver så slår det mig att jag nog har mera av varandet i livet just nu. Att vandra har nog varit och är nog, en bra aktivitet för ett stressat inre. Livet bantas. Det jag behöver bär jag på ryggen. Behoven och det jag längtar efter är inte detsamma som de är hemma. Här är ett varmt rum högt upp på listan då vi kommer fram efter en lång dags vandring. En dusch som håller en jämn temperatur och gärna en varm sådan står även det högt på listan. Maten som står för energin och sedan lyxen som kaffet och ölen.

Önskan om att kroppen ska hålla. Att sömnen skall infinna sig och läka kroppen under natten och ta hand om alla de både yttre och inre intrycken som dagen skapat. Mitt liv i avskalad form. De sociala medierna använder jag mindre och då jag använder dem är det för att jag har ett syfte att kommunicera med familj och vänner. Dom människorna som betyder mycket för mig och just nu är på en annan geografisk plats än mig. Dom personerna som ger mig så mycket kärlek i mitt liv. På det sättet är de sociala medierna ett makalöst verktyg för kommunikation. Jag gillar just nu livet mera avskalat, nerbantat och närmare mina grundbehov. Jag tänker på mig själv och de människor, precis som mig, som är födda in i en värld där hemmen är varma, det finns varmvatten i duscharna, kläderna kan anpassas efter vårat klimat och maten håller en hög kvalitet om vi vill. Allt detta bara finns där. Det är ju helt fantastiskt. Och jag och de flesta jag känner tar det för givet. Även det är ju på ett sätt fantastiskt, tänk att förutsätta att huset alltid är varmt, det finns mat och vi kan duscha oss rena närhelst vi önskar. Jag vet att detta för de flesta är uppenbart, att vi har det så bra, men ändå värt att lyfta i en samtid då vi verkar ha tränat oss i att se vad som inte är bra och vad som fattas oss, snarare än att se och uppskatta det vi har. Kanske är detta med vandringen ett sätt för mig att få distans till det jag har och se klarare vad det är jag verkligen behöver. Finna vad som är viktigt för att jag ska må bra och fungera bra, vilka behov behöver jag fylla för att fungera som kropp, psyke och själ? Har jag en balans mellan mina olika delar eller behöver jag ge mera näring och utrymme till någon del? Så kan jag besvara frågan om jag är lycklig just nu? Jag säger som min älskade Alexander, det beror på. De dagar kroppen fungerar, jag sover bra och håller värmen hela natten, har fått i mig mat som både smakat gott och gett energi, haft intressanta tankar och samtal och sett natursköna vyer, ja då är jag lycklig rakt igenom. Då jag vaknar på nätterna och fryser trots att jag har alla medhavda kläder i sovsäcken, duschen har bara kallvatten efter en lång, kall och regnig vandring och maten uteblev eller var av mycket dålig kvalitet, då skulle jag klassificera mig som mindre lycklig, men för den sakens skull kanske inte olycklig. Att ligga där kall och inpackad som en liten kåldolme och Alexander kryper upp i sin kåldolmeutstyrsel för att värma mig, ja då är jag ju lycklig trots de yttre omständigheterna. Jag tror att jag alltmera lär mig att befinna mig i varandet. Inse att motsättningarna inte behöver vara med i mina tankar. Att jag oftare kan konstatera att något är, och när jag konstaterat det så är det PUNKT. Det ger en ny dimension av frihet för mig. Att oftare försöka se vad som är och bara konstatera det, utan att värdera eller vilja förändra det. Att träna mig i de små sakerna. Talesättet: ”Lyckan finns i det lilla” är nog inte långt från sanningen för mig just nu. Om jag varje dag kan se det som tilltalar mig, det jag har, det jag är tacksam för, det som andra gör för mig, det jag gör för andra, då borde väl lyckan vara där som min ständiga följeslagare? Kom ihåg, hör jag mig själv tänka, det kräver att det inte finns en motsättning. Jag kan då alltså vara både tex lycklig och ledsen, det ena behöver inte utesluta det andra. Just nu sitter jag med min dator i knät och skriver, Alexander mittemot och tittar på hans favoritlag DIF (viktigt att jag skriver detta så det inte blir några missförstånd här) som spelar match. Vi sitter framför en brasa. Vi har ett varmt rum att sova i inatt och vi ska snart äta middag. Så svaret på frågan om jag är lycklig: Ja, just nu är jag väldigt lycklig.

Hinner själen ikapp?

av Karna Wiberg | okt 28, 2020 | Min resa i det inre

Förvirringen i mig fortsätter. Oredan. Rastlösheten och krypet i kroppen. Jag har ont i min högra fot. Vad är det egentligen jag gör? Vissa dagar värker kroppen. Vad är det jag tror att livet ska gå ut på? Sökandet efter matställen och härbärgen. Finns verkligen de svaren som jag tror att jag söker? Ibland undrar jag varför jag går flera mil varje dag. Finns det verkligen en mening?

Frågorna fortsätter att dyka upp i mitt inre. Hopplöshet blandas med förtröstan. Svaren känns flyktiga, lite som älvorna som dansar över de dimbeklädda ängarna. Jag anar dem men när jag skärper fokuset är de redan borta igen. Återigen acceptansen. Jag, Karna, accepterar att det just nu är precis som det är. Fastnar inte svaren i mitt medvetande så är det väl helt enkelt inte den rätta tiden för de svaren just nu. Sen helt plötsligt, som när solen bryter igenom molnen en disig dag, så fastar det som verkar vara ett svar. Som att ögonen öppnas och jag ser det där som innan har legat fördolt för min inre syn. Vi har nu vandrat i över 3 veckor. Det monotona i promenerandet, spelar ingen roll om världen lutar uppåt, neråt eller är platt, en fot skall fortsatt placeras framför den andra. Ibland glömmer jag bort att det inte är målet som är målet, utan resan. Att varje steg och varje tanke är det som har fått mig att göra denna vandringen. Inte själva katedralen i Santiago de Compostela, utan alla de tusentals stegen som kommer att ha tagit mig dit. Promenaden rakt över norra Spanien, från öst till väst, den promenaden är även en resa i mitt inre, en slags skärskådning från öst till väst. Granska vad som finns där inne. Vilken tanke som kommer i vilket steg.

Vi närmar oss den sista tredjedelen av vandringen, den som påstås tala till själen. Tanken tilltalar mig. Jag gillar uttrycket ”att låta själen hinna ikapp”. Jag har sagt det ibland när jag fick frågan om varför jag skall åka till Spanien och vandra mitt i en Pandemi. ”För att min själ skall hinna ikapp”. Jag tror att jag sprungit en bit framför min själ under en lång tidsperiod. Förtvivlat vänt mig om mot själen och skrikit, ”men skynda dig då, vi kommer för sent”. Själen har förvirrat tittat på mig, lika lugn som alltid och svarat frågande, ”för sent till vadå”? Jag har suckat, himlat med ögonen, fnyst och vänt ryggen mot själen och fortsatt springa. Jag har nu nått punkten där jag inte orkar springa mera. Eller jag tror faktiskt att jag skulle orka om jag var tvungen, men jag vill inte. Jag vill inte och jag är inte tvungen. Punkten är nådd då jag frågande undrar vad det är jag haft så hiskligt bråttom till? Och jag minns inte, jag kan för mitt liv inte minnas vad det var som var så bråttom. Jag vänder mig nu om för att fråga själen vad den har att säga om mitt liv. Men till min förfäran så ser jag inte minsta skymt av min själ. Jag kisar och anstränger blicken då jag spejar bakom mig, men själen syns inte till. Jag skriker rakt ut, ”men vart är du då, du ska ju vara här”?! När ekot av mitt förtvivlade skrik har dött ut så hör jag ett svagt svar någonstans långt bortifrån, ”Bra om du slutat ha så hiskligt bråttom, stanna upp, jag kommer. Vad du än gör, om du vill att jag ska komma ikapp, sakta ner och vänta in mig”! Jag vet inte hur lång tid den där själen tar på sig för att hinna ikapp. Men jag tänker att de dagarna som molnen skingras, tankarna och känslorna blir klarare, energierna blir högre och mitt inre lugnare, då är nog själen nära. Jag fortsätter att sätta den ena foten framför den andra. Den sista tredjedelen av Camino Frances, själens del av vandringen. Jag uppmärksammar den yttre omgivningen efter en längre stund försjunken i mitt eget inre. Det är tyst i omgivningen. Vinden är stilla. Lite som att världen håller andan i väntan på något annat, kanske något nytt? Är det nu min själ kommer ikapp?

Dualitet & motsättningar

av Karna Wiberg | okt 25, 2020 | Min resa i det inre

De långa och raka vägarna, färglösa fälten och mulna himlen inbjuder till att jag kryper in i mitt eget skal under vandringen. Som om jag söker mig in i värmen i mitt eget inre vardagsrum. Där jag kan sitta och fundera över än det ena och än det andra, medans vinden och regnet attackerar min kropp som sakta vandrar de långa raksträckorna. Inne i mitt inre vardagsrum är det idag ganska stilla. Funderingarna avlöser varandra. Hoppar mellan tankar om jobb och relation till vänner, familj, saknad, val och så börjar det om. Rätt som det är fastnar jag vid mina tankar på dualitet och motsättningar.

Dualitet, motsats, två sidor av samma mynt. Det ena är en förutsättning för att motsatsen existerar. Det finns ljus för att det finns mörker, det finns en dag för att det finns en natt, bra för att något annat kan vara dåligt, blött/torrt, levande/död och så vidare. Vi lär oss om dessa motsatser från det att vi är väldigt små. Ordet motsättning är någonting jag har funderat en del över sista månaderna. Vi människor verkar gilla att göra olika antaganden som baseras på någon variant av motsättning. Nedan är ett exempel:

Person A säger: Tycker du om när jag klär mig i rött?
Person B svarar: Nej det gör jag inte.
Person A läser nu in sina egna antaganden och drar slutsatser på någonting som inte har sagts.
Person A säger: Du tycker jag är ful i rött.

Här har person A gjort ett eget antagande som bygger på en typ av motsats. Om person B inte tycker om när jag klär mig i rött så borde/måste det betyda att person B tycker att jag är ful i rött. Detta påstående finns det ingen grund i om vi utgår från konversationen ovan. Det görs antaganden att det som sägs automatiskt betyder att det finns en outtalad motsättning som då ska gälla. Vi gör ett påstående istället för att ställa en fråga som person B får svara på. Om vi ställer frågan så får vi ju veta vad person B tycker och varför. Annars antar vi ju något som vi faktiskt inte har en aning om utifall det stämmer eller ej med den andra personens världsbild.

Ju mer medveten jag blir om kommunikation och hur tankar, känslor och beteenden påverkar varandra, ju mera medveten blir jag om hur mycket olika antaganden vi gör utan att vi har minsta aning. Och vi människor behöver göra antaganden, annars skulle vi inte fungera i de samhället och olika konstellationer som vi ingår i. Antaganden blir en slags genväg där vi gör val baserade på vad vår erfarenhet säger oss. Så det som vi med största sannolikhet gissar att något skall vara utifrån vår subjektiva erfarenhet. Då jag och Alexander hamnar i diskussion eller kanske till och med någon variant av gräl så visar det sig ofta att grunden ligger i ett felaktigt antagande. Eller de flesta gånger flera felaktiga antaganden. Och de flesta gånger att han gjort antaganden om mig och jag om honom, utan att vi har grund för det vi antar. Kommer vi på oss själva med att göra antaganden så rättar vi oss ofta själva genom att istället ställa en öppen fråga. Verkar som antidoten mot antaganden är öppna frågor. Kanske är det även detta som kallas missförstånd? Alla de saker vi tror att andra tänker och tycker utan att vi har frågat dem. Just den här dagen funderar jag mycket på hur världen skulle vara om vi frågade varandra istället för att anta? Skulle den vara annorlunda? Skulle vi förstå andra bättre? Och skulle vi kanske förstå oss själva bättre? Många gånger när jag får frågor så kommer jag på mig att säga saker jag inte alltid visste att jag tyckte om det som frågan handlade om. Anar att det är just detta med öppna frågor som gör coaching till ett så effektivt verktyg för utveckling.

Det är fortfarande stilla i mitt inre vardagsrum. När jag nu tittar ut från min kropp så upptäcker jag att det har slutat blåsa. Jag gör direkt jämförelsen med hur skönt det är nu när vinden har avtagit. Blåst/vindstilla. Livet utifrån motsättningar.