Hridaya Yoga

Resan till Mexico gick väldigt smidigt. Helt plötsligt var vi framme på plats i den lilla byn Mazunte i sydvästra delen av Oaxaca. Mazunte är ett riktigt litet hippieställe. Här är det en salig blandning av människor och jag upplever atmosfären som mycket love and peace och att människor får vara så som de önskar. Jag får upplevelsen av att tiden står lite stilla på denna plats. Som att livet händer men att detta är en liten oas där man kan snurra runt tills man tröttnar. Om man någonsin gör det. Någonting säger mig att en och annan som rest hit aldrig kom härifrån. Vi hade bokat ett boende på stranden de tre första nätterna innan vårat retreat började och vi flyttade dit. Vi bodde i en liten bukt, precis i början av en kulle. Utsikten över soluppgången var magisk från vår lilla balkong. Boendet var enkelt och hade allt vi behövde. Vi bara njöt i tre dagar av att vandra mellan stranden och hängmattan på vår lilla balkong, vidare till någon av de många små mysiga restaurangerna i den lilla byn.

Vi fick höra om båtutflykterna där man ofta kan få möjligheten att beskåda valar vid denna tidpunkten på året. Vi tog vara på tillfället och tog en båttur en tidig morgon med önskan om att få se dessa magnifika djur. Och titta…dom är så häftiga!

Jag kan uppleva att Mazunte är en by där känslan är att tiden kan stå stilla . Trots detta så passerade de tre dagarna och det var dags att förflytta oss till skolan för Hridaya Yoga.

Hridayas guru nummer 1

Hridaya Yoga. Ja vad ska jag säga, yoga, meditation, stillhet, fokus, konstiga ord, stelhet, ego, hjärta, kärlek, rädsla, svett, tårar, lycka, ljus och så mycket mera. Första veckan är nu till enda på våran 21 dagars yoga- och meditationsretreat. Efter dessa 21 dagar följer tre dagars paus innan vi skall kliva på ett tio dagars tyst retreat. Det är fullt schema här. Start med meditation en timma mellan 7.00-8.00 på morgonen. En väldigt skön start på dagen. Tur att det finns massa kuddar och block att bygga på en möjlig sittställning för en stel kvinna. Kort paus och sedan hathatyoga mellan 8.15.10.45. Dessa lektioner är en blandning av undervisning och yoga. Hathatyogan är generellt en väldigt stilla yoga där man använder så kallade asanas för att öppna för olika chakran och energier. Så själva yogan är en blandning mellan yoga och meditation. Yoga som jag tror att det flesta i Sverige känner till yoga det vill säga rörelser och positioner med den fysiska kroppen som sedan landar in i stillhet och blir till meditation. Jag är stel som en pinne, hela kroppen knakar och gör motstånd, men samtidigt gillar jag det otroligt mycket. Det känns som hela min kropp och mitt inre har längtat efter detta. Undervisningen säger att vi skall hitta en balans mellan ansträngning och avslappning. Och de gångerna då jag hittar det svenska ”lagom” i positionerna så är det någonting som händer. Energier från olika delar rör på sig och tankar, känslor, minnen och fantasier kommer upp för betraktande. Yogan hänvisar till att vara det iakttagande medvetandet bakom tankarna och känslorna. Ställa sig själv frågorna som tar mig djupare i mig själv. Till exempel om en känsla kommer upp så kan jag fråga mig vem som känner den känslan? Jag gör en av-identifikation med denna del inom mig och iakttar det som en objektiv part, utan att döma eller försöka lösa någonting. För att sedan åter leda tillbaka uppmärksamheten till hjärtat, andningen och den ständigt återkommande frågan då jag stillat mitt sinne: Who Am I? Ibland är jag gråtfärdig efter en yogasession, ibland är jag lätt som en fjäder, ibland är jag uttömd på energi och ibland bubblar de i mig. Jag börjar nu ana den fascination många i min omgivning har till yogan. Om det är denna magiska blandning mellan fysiska rörelser och meditation de har upplevt under sina yoga sessioner så bugar jag för yogan. Det är inte bara kroppen som får sin del av rörelse och styrka utan även ett stadigt uppvaknande av den mänskliga medvetenheten och hjärtats väg till kärlek. Efter morgonsessionen får vi frukost. Helt vegansk mat. Vid detta laget så tror min fysiska kropp att den är döende på grund av matbrist. Vi äter två gånger per dag vilket är betydligt mindre än vad jag är van vid. Men nu efter en vecka så börjar kroppen att vänja sig och mitt psyke att lugna sig och förstå att jag kommer att överleva. Efter frukosten som intas under tystnad är klockan cirka 11.30. Det är för övrigt total tystnad fram till klockan 11.30. Ett förvånansvärt skönt sätt att spendera första halvan av dagen. Efter frukosten har vi paus fram till klockan 15.00. Här är det blandad kompott vad som sker. Ibland tränar vi på det lilla utegymmet som finns mitt i Mazunte, ibland går vi till stranden, ibland sover Alexander medans jag läser en bok eller skriver, ibland sitter vi bara på terrassen och tittar ut över havet. Det är skönt med en paus mitt på dagen för att hämta andan och njuta av vackra, varma och soliga Mexico.

Efter pausen är det dags för hathayoga igen. Mellan klockan 15.00-17.00 är det åter en blandning av undervisning och yoga. 17.00-18.00 får vi middag, dagens andra och sista mål. Jag har hört att hunger är den bästa kryddan, jag är nog benägen att hålla med. Antagligen så har de magiskt god mat vid alla måltider och jag är oftast väldigt hungrig. Att närvara när jag äter är helt nytt för mig. Att äta under tystnad och verkligen smaka på maten, äta långsamt och tugga lite fler gånger än tills maten är sväljbar. Tänk att jag levt i över 38 år och nästan aldrig smakat på maten jag ätit (!). Efter middagen är det undervisning om de yogiska filosofierna. Om hur vi kan rena oss själva, betrakta oss själva, känna och flytta energierna som ständigt flödar inom oss (eller är blockerade), hur vi kan möta och behandla oss själva och varandra. Jag lär mig så mycket om mig själv varje dag, om min kropp och om mina trossystem och olika tankar, känslor och beteenden. För mig är detta en helt magisk plats som verkligen ger mig möjligheten att prova saker på ett sätt som är nytt för mig. Förhoppningsvis ger nya upplevelser nya resultat.

En liten bit av ett paradis

Två månader i Costa Rica har svischat förbi. Vi har nu förflyttat oss till Mexico och befinner oss på en ny magisk liten plats i en by som heter Mazunte. Vi kan bara konstatera att världen är vacker, så otroligt vacker. Jag ger er ett litet hopkok av vår tid i Costa Rica i detta inlägget. Costa Rica har så mycket vackert att se och uppleva. Vi har bara sett en bråkdel av landet och naturen, djuren, stränderna och vi kan bara säga wow. Costa Rica är ett land som är otroligt rikt på natur- och djurupplevelser. Invånarna som kallas för Ticos är väldigt vänliga och hjälpsamma. Att ta sig fram i Costa Rica med Engelska som språk fungerar bra för det mesta och många Ticos vi träffat pratar en väldigt bra engelska.

Vi har spenderat den mesta tiden på ett ställe som heter Playa Palo Seco. En cirka 12 kilometer lång strand som för mig och Alexander visade det sig vara en bit av paradiset. På ena sidan av halvön är den långa stranden och på andra sidan är det häftiga mangroveträden som växer i floden som avgränsar halvön från fastlandet. Vi har bott på ett ställe som heter Villas Las Flores som är ett litet community med en otroligt vacker trädgård som är som en färggrann djurpark. Fåglarna kvittrar med soluppgången och aktiviteten är massiv under de soliga dagarna. Vi har kunnat sitta och promenera runt hela dagar i våran trädgård och bara titta på de många fåglarna, ödlorna, sköldpaddorna och till och med krokodilerna. Detta är ett tämligen lugnt ställe från början och addera vi sedan omständigheterna med Covid och låg turism till denna ekvation så blev resultatet att vi haft paradiset tämligen för oss själva. Vi har sett soluppgångar och solnedgångar. Fascinerats av skönheten och att ingen soluppgång och solnedgång är den andra lik. Att vi dag efter dag älskat att sitta på stranden och se det vackra skådespelet med sina varierande färger och former.

Vi har sprungit fram och tillbaka på den långa stranden, lärt känna några locals och ätit på de få restaurangerna som varit öppna på denna lilla halvö. Vi har vilat, läst böcker, lyssnat på poddar, mediterat och pratat. Några få gånger har vi slitit oss från vår lilla bubbla och gett oss på utflykt. Bland annat med Jeison som är en local som bor med hela familjen lite längre ner på stranden i Palo Seco. Han har tagit med oss ut på floden på SUPs (stand up paddelboard) och in i mangroveskogarna på små smala flodavstickare. Han har visat oss fåglar, apor, olika krabbor, krokodiler och berättat om mangroveträdens viktiga funktion i ekosystemet. Vi paddlade med tidvattnet och upplevde solnedgången från våra SUPs för att sedan paddla hem i mörkret. Vid ett senare tillfälle var vi istället ute med hans båt efter mörkrets inbrott för att se på de självlysande algerna som finns i floden. De är små organismer som finns i vattnet under sommarmånaderna (kring dec-april) som blir självlysande då man rör i vattnet. Det ser ut som tusentals små stjärnor nere i vattnet. En av våra vänner hoppade i och badade i det nattsvarta vattnet och det blev som en ljusaura kring hans kropp under vattnet. En väldigt magisk upplevelse av ett av naturens många mirakel.

Kontaktuppgifter till en engagerad guide

En dag begav vi oss över till en strand som heter Bandera Beach som ligger cirka 10km från Palo Seco för att vara med och släppa ut havssköldpaddor som kläckts på stranden. Det var häftigt att få hålla i de små sköldpaddorna som började göra paddelrörelser så fort deras armar och ben tappade kontakten med marken. Vi släppte ner dem nära havet och de gav sig modigt iväg mot vågorna som sköljde in. Vetskapen om att bara en av sköldpaddorna av de cirka hundra vi släppte i kommer att nå vuxen ålder skar lite i hjärta.

En annan utflykt vi fick till var uppåt i landet till Monteverde som bland annat är känt för sin Cloudforrest, en regnskog på en högre altitud. Vi gav oss iväg i vår hyrbil och Alexander styrde oss stadigt och modigt fram på de slingrande vägarna. Vi bokade in oss med guide på några turer för att få se många av deras djur och få berättat om regnskogarna och hur Costa Rica försöker att växa sin turism i samklang med naturen. De Ticos vi träffat är generellt väldigt rädda om naturen och djuren och att deras naturliga habitat skall bevara i så stor utsträckning som möjligt. Vi gjorde guidad tur efter mörkrets inbrott. Det var häftigt att gå i den svarta skogen med en ficklampa och se hur guiden skickligt hittar allt från grodor, skorpion och tarantella på marken till sovande fålar i träden och nattaktiva sengångare i trädkronorna. En annan tur var på dagen där vi fick se många av deras kända fåglar med sina otroligt vackra fjäderskrudar. Vi fick berättat om de olika typerna av regnskog och hur den förändras beroende på vilken altitud den växer på och hur temperaturökningar påverkar dessa olika växtzoner. Guiderna vi haft har var otroligt hängivna och engagerade och det har varit väldigt spännande att lyssna på deras breda kunskap.

Det var helt otroligt att se dessa fjärilar nedan. På morgonen då vi startade turen var de i sin puppa, när vi sedan kom tillbaka tre timmar senare så var de nästan redo att flyga.

Sista avstickaren vi gjorde var nu de sista dagarna innan denna avresa mot Mexico. Vi åkte då mera norrut men våran nya vän Alejandro till ett område som heter Guanacaste. Vi spenderade ett par nätter i en liten turiststad som heter Tamarindo. Vi hamnade på ett riktigt litet backpackerställe med delat kök och fullt av 20-åringar. Det var en spännande upplevelse att upptäcka hur jag finner det annorlunda att bo på dessa ställen som 38-åring mot hur jag upplevde det då jag själv var kring 20 år och gjorde mina tidigare resor. Vi hade några trevliga dagar och träffade några intressanta unga personer. Men vi valde att gå och lägga oss då de fortsatte ut på fest hela natten lång. Som avslutning var vi med Alejandro då han höll ceremonier med rötter från Costa Ricas urinvånare. Vi deltog på det som heter Sweatlodge i kombination med en Cacao ceremoni. En sweatlodge är som en hemmabyggd bastu. Ett skelett som är byggt som en igloo som sedan täcks med filtar och har en liten grop i mitten i marken där stenar senare flyttas in. Stenarna värms under cirka 1,5 timme i en öppen eld så att de blir glödheta och fungerar sedan som ett aggregat då vatten hälls över dem. Temperaturen blir hög inne i sweatlodgen då öppningen täcks över. Inne i sweatlodgen sitter vi på bara marken, svetten rinner och ledaren av ceremonin sjunger och spelar trumma inne i mörkret. Detta är en process för rening, såväl kroppslig som andlig. Efter sweatlodgen fanns det en liten vattenslang att duscha av sig leran i för att byta om och samlas kring elden. Nu startade ceremonin med Cacao. De använder ren cacao i block som kokas i kärl över eld. Cacao anses vara en medicin som öppnar hjärtat och skapar kontakt med förfäderna och deras visdom. Det var en vacker upplevelse att delta i denna ceremoni. Vi satt under en helt stjärnklar natthimmel, i en halvmåne kring elden som hölls brinnande hela natten. Vi lyssnade till Alejandros sånger och det han berättade om cacao och hur det kan användas för att öppna spiritualiteten och öppna hjärtat. Ceremonin pågick fram till cirka 04.30 då vi sov en timme kring elden. När solen sedan gick upp började vi förbereda sweatlodgen igen för att avsluta hela ceremonin med ännu en rening. En häftig upplevelse för känsla och hjärta.

Costa Rica baby!

Vi har sett en väldigt liten del av detta land hittills. Men det vi sett, wow alltså, wow. Vi bor på en liten halvö som heter Playa Palo Seco. Efter våra små utmaningar med att flyga hit så var det här vi hamnade. Vi bor på Unestål Educations kursgård som ligger precis på vägen ut på halvön. Vi bor i en liten villa på ett område som heter Villa Las Flores. Det är en vacker trädgård med ett gäng med hus och en pool.

Varje dag fascineras jag och Alexander. Vi vaknar ofta tidigt, mellan 05-06. Samtidigt här någon gång vaknar även fågellivet. Ljuden ökar och det är ett häftigt, härligt och ständigt tjatter under de ljusa timmarna. Det kryllar av olika exotiska fåglar. Varje dag ser vi stora papegojor (Ara) som flyger över våra huvuden. De är otroligt vackra. Låter kanske inte lika vackert, men vi vet i alla fall när de kommer flygande. Små kolibris svävar runt i de blommande träden och hibiskusbuskarna kring huset. Och däremellan en bunt av andra fåglar vi aldrig tidigare sett ens på film. Ödlor av alla storlekar bor kring huset och poolen. De har vackra orangea och blå färger. Stranden sägs vara 14 kilometer lång. Det är mer eller mindre ständiga surfvågor. Soluppgångar, solnedgångar, varmt i luften och i vattnet. Och knappt en människa så långt ögat når. Dagarna passerar genom att vi springer på stranden, badar och surfar i vågorna, fascinerad av djuren och allt det vackra, mediterar, läser, diskuterar och bara är. Min pappa frågade om vi har det bra eller om vi har det bättre än braigt? Vi hävdar att vi just nu har det bättre än braigt.

Ett och annat missöde lär väl till även i paradiset. Vi cyklade in till Parrita som är den närmaste lilla staden. Det är cirka 4 kilometer där 2,5 kilometer går på en guppig grusväg. Det gick fint på vägen in. Solen gassade och svetten lackade. Väl inne i byn ryckte vi upp våra ansiktsmasker. Att bära ansiktsmask i 30 graders värme gör det ännu varmare. Vi tog sedan seden dit vi är och satte cyklarna i ett av de små dikena lägst trottoaren som vi sett att dom som bor där gör för att parkera sina cyklar. Vi irrade in och ut ur några butiker för att hitta varsin sarong, men utan framgång. Parrita är inte direkt en strandstad. Inga saronger eller surfbrädor att finna här inte. Vi återvände till våra cyklar för att cykla sista biten till butiken och handla mat. Och då var missödet redan skett. Det var punktering på framdäcket på ena cykeln. Helt plötsligt kändes 4 kilometer väldigt långt. 30 grader kändes väldigt varmt. Och väskan skulle ju fyllas med mat att ta hem. Äventyr är väl till för att göras och vem har sagt att det skall vara bekvämt på färden? Vi fyllde ryggsäckarna med mat och påbörjade vandringen hemåt i våra flippflopp på asfalten, genom den lilla byn och vidare på den guppiga grusvägen. Hem kom vi, aningens svettiga, aningens trötta. Men hemma.

Vi fick cykeln lagad av de snälla männen som sköter om hela detta ställe. Gött tänkte vi, för vi vill ju undersöka hela denna lilla halvö vi befinner oss på. När vi springer kommer vi för tillfället cirka 5 kilometer bort på stranden innan vi vänder. Nyfikenheten vill ju ha oss längre bort, hela vägen bort till halvöns slut. Vi packade kaffe, vatten, handduk och smörjde in oss. Äventyret kan börja. Vi hojjade iväg på grusvägen som går längst stranden. De första 5 kilometerna är numera bekanta för oss. Både på stranden och på vägen. Beroende på när det är hög och lågvatten så får vi ta alternativet som bjuds för att hålla fötterna torra under löpningen. Vi passerade småningom det för oss kända territoriet. Vi passerade några hus till och vägen blev snabbt smalare och smalare. Efter ytterligare någon kilometer så var vi ute och cyklade i två nästan igenväxta hjulspår. Husen tog slut och stranden försvann ur synfältet. Växtligheten var tät och skymde sikten även om buskarna inte var så fasligt höga. Vi kämpade oss fram i hjulspåren. Ibland blev det slirig sand och ibland djupare fåror. Men framåt kom vi. När jag började känna att min äventyrslystnad hade börjat bli mättat utbrast Alexander: Vi är här nu. Och mycket riktigt, här tog våran ö slut. En kanal sökte sig ut i havet och skapade änden på vår ö. Vi kämpade oss över sanddynerna tills vi kom ut på stranden. Det var lågvatten och stranden bredde ut sig. Den såg just där och då oändlig ut. Sand, hav, palmer och helt öde, bara vi två. Vi stannade upp och njöt en stund innan vi enades om att ta strandvägen hemåt medans det var lågvatten. Sanden under lågvatten var mycket enklare att cykla på än den kluriga vägen vi hade tagit oss hit på. Vi cyklade på med vinden i håret och en stor känsla av frihet. Alexander ropade på mig. Jag vände mig om och han hade stannat och stod och kliade sig i huvudet. Cykeln hade gått sönder, igen. Denna gång var det ingen punktering. Nu var det någonting i drevet som hade släppt. Helt plötsligt kändes den oändligt långa stranden ännu längre. Återigen, vem har sagt att ett äventyr och en upptäcktsfärd är bekväm? Vi påbörjade vandringen och ledde cyklarna. Stranden är lång, den är otroligt vacker och vi kom hem lagom till solnedgången.

Så kan det gå…

Vi gick upp 05.00 för att lämna Olles fina lägenhet som varit vårat hem den sista månaden. 06.15 satt vi på bussen mot Alicante för att därifrån hoppa på tåget till Valencia. Väl i Valencia letade vi upp en metrostation som tog oss de sista 25 minuterna ut till flygplatsen.

Klockan var nu 10.00 och planet skulle gå 12.45. Valencias flygplats är liten så vi hade gott om tid. När de öppnade incheckningen tänkte vi att det inte var något bråttom, så vi satt och väntade medans kön till incheckningen inte tycktes minska. Jag började känna en växande olust i magen. Någonting stressade i mitt inre. På biljetten hade vi inget bagage, kanske var det detta tänkte jag. Till slut reste vi oss upp och ställde oss i kön. När vi kom fram till incheckningen började vår flygvärdinna bakom disken snabbt prata på spanska med sin kollega. Obehaget växte. Jag tänkte att nu får vi väl flyga utan vårat bagage. Hon omdirigerade oss till nästa disk där hennes kollega skulle hjälpa oss. Och hade jag i den stunden bara fått höra att jag skulle få resa utan bagage, så hade jag med facit i hand, andats ut. De fick inte fram hela våran biljett, utan såg bara den delen som gick till USA. Där tog det stopp. De nekade oss bestämt att resa. Vi visade biljetten vi hade med slutdestination Costa Rica. Hjälpte inte. Vi sa att vi hade ett godkänt ESTA som ska tillåta att vi mellanlandar i USA för transit. De nekade oss fortsatt. Sa att ingen från EU får åka in till USA eller göra transit via USA. De sa bara no, no, no. No USA. Sen log de lite ursäktande, rykte på axlarna och lämnade disken där vi stod kvar som frågetecken. Efter att ett par minuter passerat där vi förvirrat tittade på varandra tills gick det upp för oss att vi inte kommer att åka med detta plan. Om jag skulle ha fanisterat om detta scenario innan det skedde, så måste jag säga att jag upplevde att både jag och Alexander var lugnare än vad jag skulle ha trott. Jag som hade haft magknip för det där med bagaget. Tänk om det bara hade varit det. Kommande timmar tillbringades med att ringa resebolaget och flygbolaget, prata svenska, prata engelska, försökte hitta vem som skulle kunna tänka sig att ta ansvar för detta. Vi blev lovande återkoppling, men timmarna tickade iväg. Och ja, vad gör man när något oförutsett som detta sker? Jag vet inte riktigt, men vi började titta på nya biljetter och andra alternativ. Vi hoppades såklart på återkoppling via flygbolaget med nya biljetter. Timmarna fortsatte att ticka utan återkoppling angående biljetterna. Det ena alternativet som skulle ha fungerat passerade, vi såg personerna fylla kön till incheckningen, vi såg kön sina, för att sedan se dem stänga disken och vi läste final call på tavlan. Vi hade en möjlighet kvar att komma iväg samma dag. Vi hade precis bestämt oss att köpa en ny biljett till den flighten när det äntligen ringde. Flygbolaget sa att de gärna hjälpte oss att boka om till en ny biljett, förutsatt att den ena sträckan flögs av United Airlines. Enda lilla hockupen här var att United Airlines bara flyger via USA. Ett litet moment 22 konstaterade vi snabbt. Det bästa dom kunde göra var att ge oss en öppen biljett där vi under ett år får boka en ny biljett för att flyga samma sträcka med United Airlines. Jag försökte förklara att sannolikheten är ganska liten att vi kommer vilja flyga från Valencia till Costa Rica igen inom ett år. Att vi kanske aldrig mera i våra liv kommer att flyga just den sträckan. Dom lovande att se om United Airlines kunde tänka sig att låta oss flyga en annan sträcka. Hon trodde det skulle gå bra. Att jag och Alexander satt strandade på en flygplats i Valencia visade sig vara våran egen huvudvärk. Igen, vad gör man? Vi konstaterade att det var inget mera vi kunde göra just då. Det var fredag och klockan hade hunnit passera 19. Kändes inte som att något försäkringsbolag skulle hjälpa oss att lösa detta med blixtens hastighet. Så vi beslutade att den huvudvärken fick vi ta en annan dag.  Nästa sak som visade sig var att vi inte kunde landa på den tänkta flygplatsen i Costa Rica eftersom den endast gick att flyga till via USA i dagsläget. Så vi tänkte om och bokade den sista möjliga biljetten ut från Valencia den dagen. Vi bokade en biljett via Amsterdam till San Jose istället för Liberia. Jag fick som tur var tag på kontakten i Costa Rica som jag hade bokat transfer från flygplatsen i Liberia via. Det vill säga transfer från den flygplatsen vi inte längre skulle landa på. Denna gång kom vi på planet som lämnade 21.10 och fick oss en liten flygtur till Amsterdam där vi landade kring midnatt. Vi var trötta. Vi ville sova. Vissa önskningar uppfylls snabbt. Vi hade nu 11 timmars väntan på Amsterdams flygplats innan planet mot Costa Rica skulle avgå, så önskan om att sova kunde ju lätt uppfyllas. Men först behövde vi ändra vår tänkta rutt i Costa Rica. Vi slängde helt enkelt om vissa destinationer som nu hamnade närmare när vi landar I San José. Som tur är ligger de 7 timmar efter i tiden, så jag fick kontakt med mannen som sköter om Uneståhl Educations kursgård i Costa Rica. Och vips så hade vi en ny transfer bokad från flygplatsen i San José till kursgården. Check på ny plan. Vi gjorde en highfive och startade sökandet efter en lite mindre stenhård bänk som vi la oss på för att få några timmars sömn. Det gick ganska bra förutom de små avbrotten då vi vaknade för att kroppsdelar hade domnat bort mot det hårda underlaget. Klockan 03.00 blev vi väckta av en polis som var runt och kollade att vi faktiskt hade en biljett och inte bara okynnes sov på flygplatsen. Polisen blev nöjd av vårat boardingkort och vi somnade om när kroppsdelarna hade slutat ha myrornas krig.

Flygplatsen i Amsterdam vaknar klockan 06.00. Från att ha vart helt stilla och tyst så fylldes hela flygplasten snabbt med liv och rörelse, caféer som öppnade och butiker som slog upp sina portar. Vi satt och njöt av en stor kaffe och en frukostbagel när jag fick ett sms som fick mig att stelna. ”We need to update some of your details. Please contact our staff at the gate F07 before boarding”. Jag och Alex tittade på varandra. Inte en gång till. Vi avslutade kaffet och begav oss till gaten. Alexander tittade på mig och frågade om jag hade ont i magen. ”Syns det så väl?”, blev mitt svar. Vi kom till gaten och denna gång kunde vi andas ut. De ville se att vi hade uppfyllt kraven för att få komma in i Costa Rica, vilket för stunden är en ifyllt hälsodeklarationen och en försäkring som täcker för Covid-19. Vi fick boarda planet.

Allt verkade gå enligt plan ända tills vi skulle ha lämnat gaten och kaptenen istället meddelade att vi tyvärr hade något elektroniskt fel i planet. En halvtimme passerade, inget hände. När en timme hade passerat fick vi veta att en tekniker var på ingång för att fixa problemet. En timme till passerade. Jag och Alexander hade inte bytt många ord sedan första informationen om att det var något fel på planet. När 2,5 timme hade passerat från den tänkta avgångstiden så rullade vi äntligen ut från gaten. Strax därefter gasade planet och vi lyfte från marken. Äntligen i luften. Jag och Alexander andades ut. Costa Rica, here we come.

Äventyret tar snart en nya riktning

Vi har funderat, vänt och vridit på förhållandena, undersökt tillåtelser och förbud för resandet i världen just nu. Det vi kom fram till var Costa Rica. Så Costa Rica it is. Planen är att flyga ut från Spanien fredag om en vecka, den 11/12. För stunden är Costa Rica ett land som ur Covid-19 synpunkt verkar vara ett bra land att befinna sig i. För mig och Alexander verkar det även vara ett bra land ur flera perspektiv såsom klimatet, temperaturen i både luften och vattnet, stränderna, surfen, naturreservaten, människorna och lugnet. Jag har aldrig tidigare rest åt det hållet i världen och känner just nu en stor nyfikenhet och pirr i magen. Det ska bli så spännande att se vad Costa Rica och eventuellt omkringliggande länder har att visa för oss. Både i det externa och i det interna. Planerna är lösa. Att ge sig ut på resa under en rådande pandemi är en ständig träning i ovisshet. En träning i att låta det vara som det är och helt enkelt förhålla sig till det på bästa tänkbara sätt. Så vi försöker ha ett öppet sinne och tar reda på saker varefter vi märker att världen håller sig öppen för oss. Så har du tips, trix, förslag på boenden, stränder, upplevelser och allt annat mellan himmel och jord som du vill rekommendera oss i Costa Rica, hit us (inboxa mig på Messenger eller maila på info@karnawiberg.se).

Nordväst till Sydost

För en vecka sedan tog vi flyget från Santiago de Compostela till Alicante. Vi hade satt siktet på min kära vän Olles lägenhet strax utanför Alicante. Vi landade med planet kring 18.30 och hade bestämt att vi sover en natt i Alicante innan vi skulle få nyckel till lägenheten. Vi hittade en buss som tog oss från flygplatsen in till centrala Alicante. Vi hade inte bokat något boende innan men tänkte att det är väl bra att ta oss in centralt. Vi hade ingen aning om vart vi skulle kliva av och hade turen att en av flygvärdinnorna från vår flygning snällt talade om för oss vilket som var det mest centrala stoppet. Det var mörkt när vi klev av bussen. Staden var i full snurr med människor, lysen och öppna butiker och restauranger. Det kändes konstigt att landa in här där det var liv och rörelse efter dagarna i Santiago där det regnade och alla restauranger var stängda. Här i Alicante var det varmt, klockan var nu kring 19.30 och vi såg på en stor termometer att det fortfarande var 20 grader. Vi tittade på varandra och log. Äntligen lite värme. Vi fick utpekat åt vilket håll vattnet var och började gå lite på måfå med våra ryggsäckar. När vi gått en liten stund så tänkte vi att det verkade som vi allt får boka ett boende här. Det var inte riktigt på samma sätt med Alberguen, som vi bara kunde kliva in på, som vi hade vant oss vid under vandringen. Vi kollade booking.com och snålheten slog till. Vi skulle ju bara sova en natt. Och med de erfarenheterna från vandringen, hur illa kan det då vara? Vi valde ett av de billigaste ställena vi hittade. Låg centralt, nära till strandpromenaden och var billigt. Jackpot, eller? När vi efter lite letande hittade rätt trappuppgång så var det ingen som svarade när vi ringde på porttelefonen till det stället vi hade bokat. Vi blev insläppta av en servitör från restaurangen bredvid. Vi tänkte ta hissen, men det stod ingenting om vilken våning vi skulle till. Så vi klev snällt ur hissen och började gå i trapporna med våra ryggsäckar. På tredje våningen hittade vi en dörr med vårat hostels namn på…..

Vi knackade på, ingen öppnade. Vi ringde numret som så fint var ditskriver på den vackra och proffsiga lappen med hostelets namn. En Carlos svarade i andra änden. Han bad om 5 minuter. Jag och Alexander stod i den aningen nedgångna trappuppgången och undrade vad detta skulle bli. Efter 5 minuter rasslade hissen till, sedan stannade den på vår våning och den förmodade Carlos krånglade sig ur den lilla hissen med sin elscooter och med cykelhjälmen på sned. Han tittade upp med lite blanka ögon: Karna? Japp svarade jag. Han letade upp en nyckel i fickan och öppnade åt oss. Det var en korridor där innanför med ett antal dörrar. Luften var tung med Marijuana doft. Carlos letade i en glasburk bakom något som såg ut att vara hans lilla receptionsdisk. Han fiskade upp en nyckel och meddelade stolt att vi får ett rum med balkong. Han ledde oss längst ner i korridoren, visade toaletten som delades av hela korridoren och öppnade sedan till vårat rum för natten. Han visade oss den lilla franska balkongen som hade utsikt rakt in i huset mitt emot. Vi tog av oss ryggsäckarna, log mot Carlos och sa: This is perfect. Vi gjorde oss snabbt klara för att leta upp en restaurang med siktet inställt på stenugnsbakad pizza.

Vi överlevde natten och morgonen efter tog vi oss på strandpromenaden till Alicantes busstation för att bege oss till Arenales del Sol. Alicante har en vacker strandpromenad och några av de häftigaste träd jag sett samt gigantiska änglatrumpeter som blommade för fullt. Det är lätt att hänföras av naturens magi i människans skapelser.

En vecka är nu spenderad i Arenales del Sol. En häftig kontrast till vandrandet. Det finns pool, bubbelpool, bar, gym (tyvärr stängt på grund av coona), tennisbana, paddelbana och väldigt nära att gå ner till stranden. Utsikten är vacker och stranden nedanför är lång. Vi håller på att acklimatiserat oss till ett mera bekvämt liv igen. Efter att ha varit ifrån bekvämligheter som ett varmt hem, en varm dusch och mat som jag önskar äta, så är det en väldigt lyxig känsla att landa in här. Jag njuter av att landa in. Se vad som kommer till mig efter veckorna med vandring. Jag njuter av att få vila, jogga, bada och sola. Och en sådan sak som att vi gör vår egen mat efter veckorna i norra Spanien med baguette, stekta ägg och pommes. Vandringen har gett mig distans till de bekvämligheter som jag där hemma har tagit för givet. Jag njuter av kontrasterna, jag njuter av det bekväma och ser fram emot vad denna del av resan kommer att ge mig.