Costa Rica baby!

Vi har sett en väldigt liten del av detta land hittills. Men det vi sett, wow alltså, wow. Vi bor på en liten halvö som heter Playa Palo Seco. Efter våra små utmaningar med att flyga hit så var det här vi hamnade. Vi bor på Unestål Educations kursgård som ligger precis på vägen ut på halvön. Vi bor i en liten villa på ett område som heter Villa Las Flores. Det är en vacker trädgård med ett gäng med hus och en pool.

Varje dag fascineras jag och Alexander. Vi vaknar ofta tidigt, mellan 05-06. Samtidigt här någon gång vaknar även fågellivet. Ljuden ökar och det är ett häftigt, härligt och ständigt tjatter under de ljusa timmarna. Det kryllar av olika exotiska fåglar. Varje dag ser vi stora papegojor (Ara) som flyger över våra huvuden. De är otroligt vackra. Låter kanske inte lika vackert, men vi vet i alla fall när de kommer flygande. Små kolibris svävar runt i de blommande träden och hibiskusbuskarna kring huset. Och däremellan en bunt av andra fåglar vi aldrig tidigare sett ens på film. Ödlor av alla storlekar bor kring huset och poolen. De har vackra orangea och blå färger. Stranden sägs vara 14 kilometer lång. Det är mer eller mindre ständiga surfvågor. Soluppgångar, solnedgångar, varmt i luften och i vattnet. Och knappt en människa så långt ögat når. Dagarna passerar genom att vi springer på stranden, badar och surfar i vågorna, fascinerad av djuren och allt det vackra, mediterar, läser, diskuterar och bara är. Min pappa frågade om vi har det bra eller om vi har det bättre än braigt? Vi hävdar att vi just nu har det bättre än braigt.

Ett och annat missöde lär väl till även i paradiset. Vi cyklade in till Parrita som är den närmaste lilla staden. Det är cirka 4 kilometer där 2,5 kilometer går på en guppig grusväg. Det gick fint på vägen in. Solen gassade och svetten lackade. Väl inne i byn ryckte vi upp våra ansiktsmasker. Att bära ansiktsmask i 30 graders värme gör det ännu varmare. Vi tog sedan seden dit vi är och satte cyklarna i ett av de små dikena lägst trottoaren som vi sett att dom som bor där gör för att parkera sina cyklar. Vi irrade in och ut ur några butiker för att hitta varsin sarong, men utan framgång. Parrita är inte direkt en strandstad. Inga saronger eller surfbrädor att finna här inte. Vi återvände till våra cyklar för att cykla sista biten till butiken och handla mat. Och då var missödet redan skett. Det var punktering på framdäcket på ena cykeln. Helt plötsligt kändes 4 kilometer väldigt långt. 30 grader kändes väldigt varmt. Och väskan skulle ju fyllas med mat att ta hem. Äventyr är väl till för att göras och vem har sagt att det skall vara bekvämt på färden? Vi fyllde ryggsäckarna med mat och påbörjade vandringen hemåt i våra flippflopp på asfalten, genom den lilla byn och vidare på den guppiga grusvägen. Hem kom vi, aningens svettiga, aningens trötta. Men hemma.

Vi fick cykeln lagad av de snälla männen som sköter om hela detta ställe. Gött tänkte vi, för vi vill ju undersöka hela denna lilla halvö vi befinner oss på. När vi springer kommer vi för tillfället cirka 5 kilometer bort på stranden innan vi vänder. Nyfikenheten vill ju ha oss längre bort, hela vägen bort till halvöns slut. Vi packade kaffe, vatten, handduk och smörjde in oss. Äventyret kan börja. Vi hojjade iväg på grusvägen som går längst stranden. De första 5 kilometerna är numera bekanta för oss. Både på stranden och på vägen. Beroende på när det är hög och lågvatten så får vi ta alternativet som bjuds för att hålla fötterna torra under löpningen. Vi passerade småningom det för oss kända territoriet. Vi passerade några hus till och vägen blev snabbt smalare och smalare. Efter ytterligare någon kilometer så var vi ute och cyklade i två nästan igenväxta hjulspår. Husen tog slut och stranden försvann ur synfältet. Växtligheten var tät och skymde sikten även om buskarna inte var så fasligt höga. Vi kämpade oss fram i hjulspåren. Ibland blev det slirig sand och ibland djupare fåror. Men framåt kom vi. När jag började känna att min äventyrslystnad hade börjat bli mättat utbrast Alexander: Vi är här nu. Och mycket riktigt, här tog våran ö slut. En kanal sökte sig ut i havet och skapade änden på vår ö. Vi kämpade oss över sanddynerna tills vi kom ut på stranden. Det var lågvatten och stranden bredde ut sig. Den såg just där och då oändlig ut. Sand, hav, palmer och helt öde, bara vi två. Vi stannade upp och njöt en stund innan vi enades om att ta strandvägen hemåt medans det var lågvatten. Sanden under lågvatten var mycket enklare att cykla på än den kluriga vägen vi hade tagit oss hit på. Vi cyklade på med vinden i håret och en stor känsla av frihet. Alexander ropade på mig. Jag vände mig om och han hade stannat och stod och kliade sig i huvudet. Cykeln hade gått sönder, igen. Denna gång var det ingen punktering. Nu var det någonting i drevet som hade släppt. Helt plötsligt kändes den oändligt långa stranden ännu längre. Återigen, vem har sagt att ett äventyr och en upptäcktsfärd är bekväm? Vi påbörjade vandringen och ledde cyklarna. Stranden är lång, den är otroligt vacker och vi kom hem lagom till solnedgången.

Så kan det gå…

Vi gick upp 05.00 för att lämna Olles fina lägenhet som varit vårat hem den sista månaden. 06.15 satt vi på bussen mot Alicante för att därifrån hoppa på tåget till Valencia. Väl i Valencia letade vi upp en metrostation som tog oss de sista 25 minuterna ut till flygplatsen.

Klockan var nu 10.00 och planet skulle gå 12.45. Valencias flygplats är liten så vi hade gott om tid. När de öppnade incheckningen tänkte vi att det inte var något bråttom, så vi satt och väntade medans kön till incheckningen inte tycktes minska. Jag började känna en växande olust i magen. Någonting stressade i mitt inre. På biljetten hade vi inget bagage, kanske var det detta tänkte jag. Till slut reste vi oss upp och ställde oss i kön. När vi kom fram till incheckningen började vår flygvärdinna bakom disken snabbt prata på spanska med sin kollega. Obehaget växte. Jag tänkte att nu får vi väl flyga utan vårat bagage. Hon omdirigerade oss till nästa disk där hennes kollega skulle hjälpa oss. Och hade jag i den stunden bara fått höra att jag skulle få resa utan bagage, så hade jag med facit i hand, andats ut. De fick inte fram hela våran biljett, utan såg bara den delen som gick till USA. Där tog det stopp. De nekade oss bestämt att resa. Vi visade biljetten vi hade med slutdestination Costa Rica. Hjälpte inte. Vi sa att vi hade ett godkänt ESTA som ska tillåta att vi mellanlandar i USA för transit. De nekade oss fortsatt. Sa att ingen från EU får åka in till USA eller göra transit via USA. De sa bara no, no, no. No USA. Sen log de lite ursäktande, rykte på axlarna och lämnade disken där vi stod kvar som frågetecken. Efter att ett par minuter passerat där vi förvirrat tittade på varandra tills gick det upp för oss att vi inte kommer att åka med detta plan. Om jag skulle ha fanisterat om detta scenario innan det skedde, så måste jag säga att jag upplevde att både jag och Alexander var lugnare än vad jag skulle ha trott. Jag som hade haft magknip för det där med bagaget. Tänk om det bara hade varit det. Kommande timmar tillbringades med att ringa resebolaget och flygbolaget, prata svenska, prata engelska, försökte hitta vem som skulle kunna tänka sig att ta ansvar för detta. Vi blev lovande återkoppling, men timmarna tickade iväg. Och ja, vad gör man när något oförutsett som detta sker? Jag vet inte riktigt, men vi började titta på nya biljetter och andra alternativ. Vi hoppades såklart på återkoppling via flygbolaget med nya biljetter. Timmarna fortsatte att ticka utan återkoppling angående biljetterna. Det ena alternativet som skulle ha fungerat passerade, vi såg personerna fylla kön till incheckningen, vi såg kön sina, för att sedan se dem stänga disken och vi läste final call på tavlan. Vi hade en möjlighet kvar att komma iväg samma dag. Vi hade precis bestämt oss att köpa en ny biljett till den flighten när det äntligen ringde. Flygbolaget sa att de gärna hjälpte oss att boka om till en ny biljett, förutsatt att den ena sträckan flögs av United Airlines. Enda lilla hockupen här var att United Airlines bara flyger via USA. Ett litet moment 22 konstaterade vi snabbt. Det bästa dom kunde göra var att ge oss en öppen biljett där vi under ett år får boka en ny biljett för att flyga samma sträcka med United Airlines. Jag försökte förklara att sannolikheten är ganska liten att vi kommer vilja flyga från Valencia till Costa Rica igen inom ett år. Att vi kanske aldrig mera i våra liv kommer att flyga just den sträckan. Dom lovande att se om United Airlines kunde tänka sig att låta oss flyga en annan sträcka. Hon trodde det skulle gå bra. Att jag och Alexander satt strandade på en flygplats i Valencia visade sig vara våran egen huvudvärk. Igen, vad gör man? Vi konstaterade att det var inget mera vi kunde göra just då. Det var fredag och klockan hade hunnit passera 19. Kändes inte som att något försäkringsbolag skulle hjälpa oss att lösa detta med blixtens hastighet. Så vi beslutade att den huvudvärken fick vi ta en annan dag.  Nästa sak som visade sig var att vi inte kunde landa på den tänkta flygplatsen i Costa Rica eftersom den endast gick att flyga till via USA i dagsläget. Så vi tänkte om och bokade den sista möjliga biljetten ut från Valencia den dagen. Vi bokade en biljett via Amsterdam till San Jose istället för Liberia. Jag fick som tur var tag på kontakten i Costa Rica som jag hade bokat transfer från flygplatsen i Liberia via. Det vill säga transfer från den flygplatsen vi inte längre skulle landa på. Denna gång kom vi på planet som lämnade 21.10 och fick oss en liten flygtur till Amsterdam där vi landade kring midnatt. Vi var trötta. Vi ville sova. Vissa önskningar uppfylls snabbt. Vi hade nu 11 timmars väntan på Amsterdams flygplats innan planet mot Costa Rica skulle avgå, så önskan om att sova kunde ju lätt uppfyllas. Men först behövde vi ändra vår tänkta rutt i Costa Rica. Vi slängde helt enkelt om vissa destinationer som nu hamnade närmare när vi landar I San José. Som tur är ligger de 7 timmar efter i tiden, så jag fick kontakt med mannen som sköter om Uneståhl Educations kursgård i Costa Rica. Och vips så hade vi en ny transfer bokad från flygplatsen i San José till kursgården. Check på ny plan. Vi gjorde en highfive och startade sökandet efter en lite mindre stenhård bänk som vi la oss på för att få några timmars sömn. Det gick ganska bra förutom de små avbrotten då vi vaknade för att kroppsdelar hade domnat bort mot det hårda underlaget. Klockan 03.00 blev vi väckta av en polis som var runt och kollade att vi faktiskt hade en biljett och inte bara okynnes sov på flygplatsen. Polisen blev nöjd av vårat boardingkort och vi somnade om när kroppsdelarna hade slutat ha myrornas krig.

Flygplatsen i Amsterdam vaknar klockan 06.00. Från att ha vart helt stilla och tyst så fylldes hela flygplasten snabbt med liv och rörelse, caféer som öppnade och butiker som slog upp sina portar. Vi satt och njöt av en stor kaffe och en frukostbagel när jag fick ett sms som fick mig att stelna. ”We need to update some of your details. Please contact our staff at the gate F07 before boarding”. Jag och Alex tittade på varandra. Inte en gång till. Vi avslutade kaffet och begav oss till gaten. Alexander tittade på mig och frågade om jag hade ont i magen. ”Syns det så väl?”, blev mitt svar. Vi kom till gaten och denna gång kunde vi andas ut. De ville se att vi hade uppfyllt kraven för att få komma in i Costa Rica, vilket för stunden är en ifyllt hälsodeklarationen och en försäkring som täcker för Covid-19. Vi fick boarda planet.

Allt verkade gå enligt plan ända tills vi skulle ha lämnat gaten och kaptenen istället meddelade att vi tyvärr hade något elektroniskt fel i planet. En halvtimme passerade, inget hände. När en timme hade passerat fick vi veta att en tekniker var på ingång för att fixa problemet. En timme till passerade. Jag och Alexander hade inte bytt många ord sedan första informationen om att det var något fel på planet. När 2,5 timme hade passerat från den tänkta avgångstiden så rullade vi äntligen ut från gaten. Strax därefter gasade planet och vi lyfte från marken. Äntligen i luften. Jag och Alexander andades ut. Costa Rica, here we come.

Äventyret tar snart en nya riktning

Vi har funderat, vänt och vridit på förhållandena, undersökt tillåtelser och förbud för resandet i världen just nu. Det vi kom fram till var Costa Rica. Så Costa Rica it is. Planen är att flyga ut från Spanien fredag om en vecka, den 11/12. För stunden är Costa Rica ett land som ur Covid-19 synpunkt verkar vara ett bra land att befinna sig i. För mig och Alexander verkar det även vara ett bra land ur flera perspektiv såsom klimatet, temperaturen i både luften och vattnet, stränderna, surfen, naturreservaten, människorna och lugnet. Jag har aldrig tidigare rest åt det hållet i världen och känner just nu en stor nyfikenhet och pirr i magen. Det ska bli så spännande att se vad Costa Rica och eventuellt omkringliggande länder har att visa för oss. Både i det externa och i det interna. Planerna är lösa. Att ge sig ut på resa under en rådande pandemi är en ständig träning i ovisshet. En träning i att låta det vara som det är och helt enkelt förhålla sig till det på bästa tänkbara sätt. Så vi försöker ha ett öppet sinne och tar reda på saker varefter vi märker att världen håller sig öppen för oss. Så har du tips, trix, förslag på boenden, stränder, upplevelser och allt annat mellan himmel och jord som du vill rekommendera oss i Costa Rica, hit us (inboxa mig på Messenger eller maila på info@karnawiberg.se).

Nordväst till Sydost

För en vecka sedan tog vi flyget från Santiago de Compostela till Alicante. Vi hade satt siktet på min kära vän Olles lägenhet strax utanför Alicante. Vi landade med planet kring 18.30 och hade bestämt att vi sover en natt i Alicante innan vi skulle få nyckel till lägenheten. Vi hittade en buss som tog oss från flygplatsen in till centrala Alicante. Vi hade inte bokat något boende innan men tänkte att det är väl bra att ta oss in centralt. Vi hade ingen aning om vart vi skulle kliva av och hade turen att en av flygvärdinnorna från vår flygning snällt talade om för oss vilket som var det mest centrala stoppet. Det var mörkt när vi klev av bussen. Staden var i full snurr med människor, lysen och öppna butiker och restauranger. Det kändes konstigt att landa in här där det var liv och rörelse efter dagarna i Santiago där det regnade och alla restauranger var stängda. Här i Alicante var det varmt, klockan var nu kring 19.30 och vi såg på en stor termometer att det fortfarande var 20 grader. Vi tittade på varandra och log. Äntligen lite värme. Vi fick utpekat åt vilket håll vattnet var och började gå lite på måfå med våra ryggsäckar. När vi gått en liten stund så tänkte vi att det verkade som vi allt får boka ett boende här. Det var inte riktigt på samma sätt med Alberguen, som vi bara kunde kliva in på, som vi hade vant oss vid under vandringen. Vi kollade booking.com och snålheten slog till. Vi skulle ju bara sova en natt. Och med de erfarenheterna från vandringen, hur illa kan det då vara? Vi valde ett av de billigaste ställena vi hittade. Låg centralt, nära till strandpromenaden och var billigt. Jackpot, eller? När vi efter lite letande hittade rätt trappuppgång så var det ingen som svarade när vi ringde på porttelefonen till det stället vi hade bokat. Vi blev insläppta av en servitör från restaurangen bredvid. Vi tänkte ta hissen, men det stod ingenting om vilken våning vi skulle till. Så vi klev snällt ur hissen och började gå i trapporna med våra ryggsäckar. På tredje våningen hittade vi en dörr med vårat hostels namn på…..

Vi knackade på, ingen öppnade. Vi ringde numret som så fint var ditskriver på den vackra och proffsiga lappen med hostelets namn. En Carlos svarade i andra änden. Han bad om 5 minuter. Jag och Alexander stod i den aningen nedgångna trappuppgången och undrade vad detta skulle bli. Efter 5 minuter rasslade hissen till, sedan stannade den på vår våning och den förmodade Carlos krånglade sig ur den lilla hissen med sin elscooter och med cykelhjälmen på sned. Han tittade upp med lite blanka ögon: Karna? Japp svarade jag. Han letade upp en nyckel i fickan och öppnade åt oss. Det var en korridor där innanför med ett antal dörrar. Luften var tung med Marijuana doft. Carlos letade i en glasburk bakom något som såg ut att vara hans lilla receptionsdisk. Han fiskade upp en nyckel och meddelade stolt att vi får ett rum med balkong. Han ledde oss längst ner i korridoren, visade toaletten som delades av hela korridoren och öppnade sedan till vårat rum för natten. Han visade oss den lilla franska balkongen som hade utsikt rakt in i huset mitt emot. Vi tog av oss ryggsäckarna, log mot Carlos och sa: This is perfect. Vi gjorde oss snabbt klara för att leta upp en restaurang med siktet inställt på stenugnsbakad pizza.

Vi överlevde natten och morgonen efter tog vi oss på strandpromenaden till Alicantes busstation för att bege oss till Arenales del Sol. Alicante har en vacker strandpromenad och några av de häftigaste träd jag sett samt gigantiska änglatrumpeter som blommade för fullt. Det är lätt att hänföras av naturens magi i människans skapelser.

En vecka är nu spenderad i Arenales del Sol. En häftig kontrast till vandrandet. Det finns pool, bubbelpool, bar, gym (tyvärr stängt på grund av coona), tennisbana, paddelbana och väldigt nära att gå ner till stranden. Utsikten är vacker och stranden nedanför är lång. Vi håller på att acklimatiserat oss till ett mera bekvämt liv igen. Efter att ha varit ifrån bekvämligheter som ett varmt hem, en varm dusch och mat som jag önskar äta, så är det en väldigt lyxig känsla att landa in här. Jag njuter av att landa in. Se vad som kommer till mig efter veckorna med vandring. Jag njuter av att få vila, jogga, bada och sola. Och en sådan sak som att vi gör vår egen mat efter veckorna i norra Spanien med baguette, stekta ägg och pommes. Vandringen har gett mig distans till de bekvämligheter som jag där hemma har tagit för givet. Jag njuter av kontrasterna, jag njuter av det bekväma och ser fram emot vad denna del av resan kommer att ge mig.    

Vad händer nu?

Vi har funderat fram och tillbaka på om vi skulle fortsätta en liten bit till, gå ut till Finesterre vid Biscayabukten, världens ände. Eller om vi skulle försätta en mycket längre bit, gå ner i Portugal, ta Camino de Portugués fast bakvänt och gå från Santiago de Compostela och vandra söderut. Men nej, det blev ett nej på alla de olika alternativ som fanns för vidare långvandring. Det är november och regnet har ökat mycket, det är Covid med bestämmelser som svänger dag för dag om vad som är öppet och inte. Just nu har alla barer, fik och restauranger behövt stänga i den regionen vi befinner oss. Så att vandra och kanske inte få mat eller hitta ett ställe att sova för natten i november, det blev för mycket ovisshet för oss efter våra 80 avklarade mil. Kanske kommer vi heller inte ens över gränsen till Portugal.

Maria som pilgrim

Så vi har beslutat att vi åker till Alicante. Bestämmelserna i regionen Valencia är fortfarande friare. Vi åker ner och tar tillflykten i Olle Wadstens lägenhet. Ska bli spännande att få se hans fina lägenhet som jag hört mycket om genom åren men inte fått arslet ur vagnen att åka och besöka. Men nu är det tid och nu är det dags. Idag flyger vi till Alicante och sen ska vi parkera oss en liten stund och se vad livet och världen erbjuder som nästa steg för vår yttre resa. Kanske blir vi kvar i Alicante ett tag, kanske blir det till Alexanders mosters lägenhet i Dénia, Nicklas lägenhet i Torrevieja eller kanske blir det något helt annat. Vi väntar med spänning på vart vi kommer vi kunna åka och vad kommer vi kunna göra?

Santiago de Compostela

Vi är nu där, på den plats som kallas att ”vara framme”. Vi har nått Santiago de Compostela, vi har fått våran sista stämpel för denna vandringen, beviset för att vi har gått Camino de Frances. Att vi har vandrat från Saint Jean Pied de Port i Frankrike och till Santiago de Compostela.

Vi vandrande vår sista vandringsdag i regnet som öste ner. Vi burrade in oss i våra regnponchos med endast ett litet hål att kika ut ur för att leta efter de sista snäckskalen och de gula pilarna som obarmhärtigt leder oss de sista milen mot slutdestinationen för denna vandringen. Det har på många sätt varit en häftig, lärorik och fascinerande vandring. Och nu är den slut.

Vi kom fram och letade upp vårat bokade boende. I och med lock down av staden rekommenderades vi att boka boendet i förväg, vilket är första gången på våra 80 mil som vi gjort en bokning. Vi hittade boendet efter lite om och men. Den gamla kärnan av Santiago de Compostela inbjuder till att gå vilse. Husen är höga och gränderna smala vilket gör att det inte finns något att direkt orientera sig efter i de slingrande gränderna. När vi kom fram så var vi tydligen för tidiga och kunde inte checka in än. Att tillägga här är att det från och med idag kom nya bestämmelser att alla fik, barer och restauranger måste stänga på grund av Covid. Så det finns inga ställen att gå och sätta sig på och ta en kaffe i väntan på. Vi hade vandrat hela dagens sträcka utan att kunna stanna och fika. Att det regnade gjorde att vi heller ej ville stanna för att äta lite medhavda nötter och frukt. Det regnade fortfarande och vi irrade runt en liten stund i de trånga gränderna. Vi trillade in på något som liknade en saluhall, fast det var mycket under bar himmel. Vi hittade i alla fall tak och en stenbänk vi slog oss ner på för att pusta ut och bedriva lite tid tills vi fick vårat boende. Vi satt tysta och titta på människorna som livligt inhandlade sin frukt, fisk, kött och ost. Det är lördag och ganska mycket folk i omlopp på denna marknad, trots regnet, trots covid restriktioner. Vi dividerade en stund för att inse att vi kommer behöva handla. Vi suckade över ryggsäckarna som känns stora, tunga och otympliga i de trånga gränderna. Vi visste dock att vi kommer hitta lite ny livsgnista om vi får i oss lite mat.

Lyckan av mat efter många timmar utan

Efter att ha checkat in, ätit och duschar var vi mera människor igen. Vi bestämde oss att trotsa regnet som fortsatt öste ner och ge oss ut för att få den sista stämpeln i våra pilgrimspass innan de stängde kontoret klockan 18.30. Sedan var det mässa i katedralen klockan 19.30 som vi önskade delta på med några av våra funna vänner längst färden. Spanien och öppettider fungerar inte riktigt som Sverige. Vi tyckte vi var ute i god tid (tänk på att regnet öste ner så vi ville inte gå ut tidigare än vi behövde) och anlände till pilgrimskontoret klockan 18.15, det vill säga med en hel kvart tillgodo. När vi stod där utanför i regnet tittade de på oss, pekade på klockan och sa att vi minsann får komma tillbaka imorgon. Och så var det med det. Vi såg oss besegrade, vandrade runt och tittade på katedralen i ösregnet i väntan på våra vänner. Vi filosoferade lite om det var såhär vi hade trott av slutet på vår färd skulle kännas? Efter lite samtal konstaterade vi att det är nog så att vi hade trott i vår fantasi att avslutet skulle se annorlunda ut än hur det nu verkligheten presenterades för oss. Så egentligen var vi kanske inte besvikna på regnet, de stängda matställena eller att vi inte hann få stämpeln innan mässan? Vi behöver kanske bara sluta jämföra detta med bilden i våra huvuden och ta saker för vad det är. Och just då var det 80 promenerade mil, ståendes i ösregnet framför katedralen i Santiago de Compostela, i flipflop och hållandes varandra i handen. Vi har fått höra att ”du gör inte caminon, det är caminon som gör dig”. Och kanske är det precis så.