Vi har funderat, vänt och vridit på förhållandena, undersökt tillåtelser och förbud för resandet i världen just nu. Det vi kom fram till var Costa Rica. Så Costa Rica it is. Planen är att flyga ut från Spanien fredag om en vecka, den 11/12. För stunden är Costa Rica ett land som ur Covid-19 synpunkt verkar vara ett bra land att befinna sig i. För mig och Alexander verkar det även vara ett bra land ur flera perspektiv såsom klimatet, temperaturen i både luften och vattnet, stränderna, surfen, naturreservaten, människorna och lugnet. Jag har aldrig tidigare rest åt det hållet i världen och känner just nu en stor nyfikenhet och pirr i magen. Det ska bli så spännande att se vad Costa Rica och eventuellt omkringliggande länder har att visa för oss. Både i det externa och i det interna. Planerna är lösa. Att ge sig ut på resa under en rådande pandemi är en ständig träning i ovisshet. En träning i att låta det vara som det är och helt enkelt förhålla sig till det på bästa tänkbara sätt. Så vi försöker ha ett öppet sinne och tar reda på saker varefter vi märker att världen håller sig öppen för oss. Så har du tips, trix, förslag på boenden, stränder, upplevelser och allt annat mellan himmel och jord som du vill rekommendera oss i Costa Rica, hit us (inboxa mig på Messenger eller maila på info@karnawiberg.se).
För en vecka sedan tog vi flyget från Santiago de Compostela till Alicante. Vi hade satt siktet på min kära vän Olles lägenhet strax utanför Alicante. Vi landade med planet kring 18.30 och hade bestämt att vi sover en natt i Alicante innan vi skulle få nyckel till lägenheten. Vi hittade en buss som tog oss från flygplatsen in till centrala Alicante. Vi hade inte bokat något boende innan men tänkte att det är väl bra att ta oss in centralt. Vi hade ingen aning om vart vi skulle kliva av och hade turen att en av flygvärdinnorna från vår flygning snällt talade om för oss vilket som var det mest centrala stoppet. Det var mörkt när vi klev av bussen. Staden var i full snurr med människor, lysen och öppna butiker och restauranger. Det kändes konstigt att landa in här där det var liv och rörelse efter dagarna i Santiago där det regnade och alla restauranger var stängda. Här i Alicante var det varmt, klockan var nu kring 19.30 och vi såg på en stor termometer att det fortfarande var 20 grader. Vi tittade på varandra och log. Äntligen lite värme. Vi fick utpekat åt vilket håll vattnet var och började gå lite på måfå med våra ryggsäckar. När vi gått en liten stund så tänkte vi att det verkade som vi allt får boka ett boende här. Det var inte riktigt på samma sätt med Alberguen, som vi bara kunde kliva in på, som vi hade vant oss vid under vandringen. Vi kollade booking.com och snålheten slog till. Vi skulle ju bara sova en natt. Och med de erfarenheterna från vandringen, hur illa kan det då vara? Vi valde ett av de billigaste ställena vi hittade. Låg centralt, nära till strandpromenaden och var billigt. Jackpot, eller? När vi efter lite letande hittade rätt trappuppgång så var det ingen som svarade när vi ringde på porttelefonen till det stället vi hade bokat. Vi blev insläppta av en servitör från restaurangen bredvid. Vi tänkte ta hissen, men det stod ingenting om vilken våning vi skulle till. Så vi klev snällt ur hissen och började gå i trapporna med våra ryggsäckar. På tredje våningen hittade vi en dörr med vårat hostels namn på…..
Vi knackade på, ingen öppnade. Vi ringde numret som så fint var ditskriver på den vackra och proffsiga lappen med hostelets namn. En Carlos svarade i andra änden. Han bad om 5 minuter. Jag och Alexander stod i den aningen nedgångna trappuppgången och undrade vad detta skulle bli. Efter 5 minuter rasslade hissen till, sedan stannade den på vår våning och den förmodade Carlos krånglade sig ur den lilla hissen med sin elscooter och med cykelhjälmen på sned. Han tittade upp med lite blanka ögon: Karna? Japp svarade jag. Han letade upp en nyckel i fickan och öppnade åt oss. Det var en korridor där innanför med ett antal dörrar. Luften var tung med Marijuana doft. Carlos letade i en glasburk bakom något som såg ut att vara hans lilla receptionsdisk. Han fiskade upp en nyckel och meddelade stolt att vi får ett rum med balkong. Han ledde oss längst ner i korridoren, visade toaletten som delades av hela korridoren och öppnade sedan till vårat rum för natten. Han visade oss den lilla franska balkongen som hade utsikt rakt in i huset mitt emot. Vi tog av oss ryggsäckarna, log mot Carlos och sa: This is perfect. Vi gjorde oss snabbt klara för att leta upp en restaurang med siktet inställt på stenugnsbakad pizza.
Vi överlevde natten och morgonen efter tog vi oss på strandpromenaden till Alicantes busstation för att bege oss till Arenales del Sol. Alicante har en vacker strandpromenad och några av de häftigaste träd jag sett samt gigantiska änglatrumpeter som blommade för fullt. Det är lätt att hänföras av naturens magi i människans skapelser.
En vecka är nu spenderad i Arenales del Sol. En häftig kontrast till vandrandet. Det finns pool, bubbelpool, bar, gym (tyvärr stängt på grund av coona), tennisbana, paddelbana och väldigt nära att gå ner till stranden. Utsikten är vacker och stranden nedanför är lång. Vi håller på att acklimatiserat oss till ett mera bekvämt liv igen. Efter att ha varit ifrån bekvämligheter som ett varmt hem, en varm dusch och mat som jag önskar äta, så är det en väldigt lyxig känsla att landa in här. Jag njuter av att landa in. Se vad som kommer till mig efter veckorna med vandring. Jag njuter av att få vila, jogga, bada och sola. Och en sådan sak som att vi gör vår egen mat efter veckorna i norra Spanien med baguette, stekta ägg och pommes. Vandringen har gett mig distans till de bekvämligheter som jag där hemma har tagit för givet. Jag njuter av kontrasterna, jag njuter av det bekväma och ser fram emot vad denna del av resan kommer att ge mig.
Vi har funderat fram och tillbaka på om vi skulle fortsätta en liten bit till, gå ut till Finesterre vid Biscayabukten, världens ände. Eller om vi skulle försätta en mycket längre bit, gå ner i Portugal, ta Camino de Portugués fast bakvänt och gå från Santiago de Compostela och vandra söderut. Men nej, det blev ett nej på alla de olika alternativ som fanns för vidare långvandring. Det är november och regnet har ökat mycket, det är Covid med bestämmelser som svänger dag för dag om vad som är öppet och inte. Just nu har alla barer, fik och restauranger behövt stänga i den regionen vi befinner oss. Så att vandra och kanske inte få mat eller hitta ett ställe att sova för natten i november, det blev för mycket ovisshet för oss efter våra 80 avklarade mil. Kanske kommer vi heller inte ens över gränsen till Portugal.
Maria som pilgrim
Så vi har beslutat att vi åker till Alicante. Bestämmelserna i regionen Valencia är fortfarande friare. Vi åker ner och tar tillflykten i Olle Wadstens lägenhet. Ska bli spännande att få se hans fina lägenhet som jag hört mycket om genom åren men inte fått arslet ur vagnen att åka och besöka. Men nu är det tid och nu är det dags. Idag flyger vi till Alicante och sen ska vi parkera oss en liten stund och se vad livet och världen erbjuder som nästa steg för vår yttre resa. Kanske blir vi kvar i Alicante ett tag, kanske blir det till Alexanders mosters lägenhet i Dénia, Nicklas lägenhet i Torrevieja eller kanske blir det något helt annat. Vi väntar med spänning på vart vi kommer vi kunna åka och vad kommer vi kunna göra?
Vi är nu där, på den plats som kallas att ”vara framme”. Vi har nått Santiago de Compostela, vi har fått våran sista stämpel för denna vandringen, beviset för att vi har gått Camino de Frances. Att vi har vandrat från Saint Jean Pied de Port i Frankrike och till Santiago de Compostela.
Vi vandrande vår sista vandringsdag i regnet som öste ner. Vi burrade in oss i våra regnponchos med endast ett litet hål att kika ut ur för att leta efter de sista snäckskalen och de gula pilarna som obarmhärtigt leder oss de sista milen mot slutdestinationen för denna vandringen. Det har på många sätt varit en häftig, lärorik och fascinerande vandring. Och nu är den slut.
Inte långt kvar
Ännu närmare
Vi kom fram och letade upp vårat bokade boende. I och med lock down av staden rekommenderades vi att boka boendet i förväg, vilket är första gången på våra 80 mil som vi gjort en bokning. Vi hittade boendet efter lite om och men. Den gamla kärnan av Santiago de Compostela inbjuder till att gå vilse. Husen är höga och gränderna smala vilket gör att det inte finns något att direkt orientera sig efter i de slingrande gränderna. När vi kom fram så var vi tydligen för tidiga och kunde inte checka in än. Att tillägga här är att det från och med idag kom nya bestämmelser att alla fik, barer och restauranger måste stänga på grund av Covid. Så det finns inga ställen att gå och sätta sig på och ta en kaffe i väntan på. Vi hade vandrat hela dagens sträcka utan att kunna stanna och fika. Att det regnade gjorde att vi heller ej ville stanna för att äta lite medhavda nötter och frukt. Det regnade fortfarande och vi irrade runt en liten stund i de trånga gränderna. Vi trillade in på något som liknade en saluhall, fast det var mycket under bar himmel. Vi hittade i alla fall tak och en stenbänk vi slog oss ner på för att pusta ut och bedriva lite tid tills vi fick vårat boende. Vi satt tysta och titta på människorna som livligt inhandlade sin frukt, fisk, kött och ost. Det är lördag och ganska mycket folk i omlopp på denna marknad, trots regnet, trots covid restriktioner. Vi dividerade en stund för att inse att vi kommer behöva handla. Vi suckade över ryggsäckarna som känns stora, tunga och otympliga i de trånga gränderna. Vi visste dock att vi kommer hitta lite ny livsgnista om vi får i oss lite mat.
Lyckan av mat efter många timmar utan
Efter att ha checkat in, ätit och duschar var vi mera människor igen. Vi bestämde oss att trotsa regnet som fortsatt öste ner och ge oss ut för att få den sista stämpeln i våra pilgrimspass innan de stängde kontoret klockan 18.30. Sedan var det mässa i katedralen klockan 19.30 som vi önskade delta på med några av våra funna vänner längst färden. Spanien och öppettider fungerar inte riktigt som Sverige. Vi tyckte vi var ute i god tid (tänk på att regnet öste ner så vi ville inte gå ut tidigare än vi behövde) och anlände till pilgrimskontoret klockan 18.15, det vill säga med en hel kvart tillgodo. När vi stod där utanför i regnet tittade de på oss, pekade på klockan och sa att vi minsann får komma tillbaka imorgon. Och så var det med det. Vi såg oss besegrade, vandrade runt och tittade på katedralen i ösregnet i väntan på våra vänner. Vi filosoferade lite om det var såhär vi hade trott av slutet på vår färd skulle kännas? Efter lite samtal konstaterade vi att det är nog så att vi hade trott i vår fantasi att avslutet skulle se annorlunda ut än hur det nu verkligheten presenterades för oss. Så egentligen var vi kanske inte besvikna på regnet, de stängda matställena eller att vi inte hann få stämpeln innan mässan? Vi behöver kanske bara sluta jämföra detta med bilden i våra huvuden och ta saker för vad det är. Och just då var det 80 promenerade mil, ståendes i ösregnet framför katedralen i Santiago de Compostela, i flipflop och hållandes varandra i handen. Vi har fått höra att ”du gör inte caminon, det är caminon som gör dig”. Och kanske är det precis så.
Under 40km kvar till Santiago de Compostela. Sträckorna har flugit förbi de sista dagarna. Buden kring restriktionerna angående Covid-19 är många. Nya bud varje dag och ingen verkar egentligen veta vad det är som gäller. Den ena säger att vi kan varandra fritt som pilgrimer. Andra säger att har vi väl nått Santiago de Compostela så räknas vi inte längre som pilgrimer och kommer att ombes att åka hem. Jag gissar att det finns ett enkelt sätt att ta reda på vad som egentligen gäller. Och detta genom att testa. Om två dagar når vi Santiago de Compostela. Väl där får vi helt enkelt ta nästa beslut. Om vi får så önskar vi vandra vidare till kusten till Fisterra. Det är ytterligare cirka 8 dagars rundvandring, om vi får gå tillbaka till Santiago de Compostela igen. Så fortsättning följer…
Dagen efter vår monstervandring stapplade vi ur sängarna. Kropparna knarrade och gjorde motstånd innan de började bli lite varma. Vi packade ihop våra saker och åt frukosten som de serverade på alberguet. Oliver frågade skrattandes hur våra kroppar kändes efter gårdagen? Vi svarade med varsin grimas. Han log och sa uppmuntrande att dagens etapp på nästan 28km kommer att kännas kort och lätt efter våran dubbeletapp. Vi visste inte riktigt om vi vågade hålla med honom då vi tjuvkikat på dagens etapp. Den bestod av 28km uppför, över 800 höjdmeter. Restriktionerna angående stängningen av distriktet vi befann oss i skulle träda i kraft klockan 14 samma dag. Vi visste att vi inte skulle hinna passera gränsen innan det klockslaget, men vi hoppades på dispens om vi skulle möta Guardia Civil (militärpolisen) någonstans i bergen. När vi klev ut från alberguet var det en vacker dimma som följde oss under de första kilometerna av den segdragna klättringen.
Det tog inte långt tid innan vädergudarna visade oss barmhärtighet och det sprack upp och blev en klarblå himmel. Kropparna var lite gnälliga, men det kändes förvånansvärt bra ändå. Den sega lutningen sög i benen och vi tillät oss flera korta pauser i solen för att låta mjölksyran rinna ur benen. Vandringen tog oss mestadels i vägkanten på en mindre asfalterad väg som ledde oss genom flera små byar. När vi vandrat nästan 2 mil så hände det. Vägen fortsatte in i skogen och den sega lutningen accelererade kraftigt och övergick till en smal och stenig skogsstig som slingrade sig upp i den nästan djungelliknande vegetationen. Om vi hade haft mjölksyra innan, gissa vad vi hade nu? Efter det som kändes som en evighet av klättrande så nådde vi en liten by. Vi andades ut, fyllde på vattenflaskorna i en liten fontän och baddade ansiktet. Vi måste vi snart vara framme va?
Paus, nytt vatten och ett nybadat ansikte
Vi tog fram hemsidan och kollade etappen. Vi insåg att vi just hade nått punkten för 1/3 av den branta klättringen. Vi tittade skrämt på varandra. Hur skulle detta sluta? Men caminon visar oss vägen. Valen är få om man önskar att nå fram till målet. Vi fortsatte klättringen. Det var brant, tungt och otroligt vackert. Ju högre vi kom ju mera magnifik blev ju utsikten. Vi glömde nästan att vi klättrade uppåt för alla de vackra vyerna som avlöste varandra. Solen sken, det var vindstilla och världen är ibland en så otroligt vacker plats. Ståendes på toppen av klättringen, blickandes ut över de vackra bergen och kullarna, gav en känsla av stor tacksamhet. Allt det vackra som bara finns här ute, där ute, runt om i världen. Jag förstår att den andliga dimensionen ofta söks ute i naturen och med naturen som inslag. Det är så jag tappar andan av dess skönhet.
Gränsen till Galicien
Till slut fick vi slita oss. Vi vandrade de sista biten och där, mitt i ingenstans, stog stenen som det stod galicien på. Vi hade nått gränsen mellan regionerna. Högt upp i bergen, på en smal stig och utan en enda person i sikte. Anar att denna gränsövergången mellan regionerna inte var den mest bevakade i och med de införda restriktionerna. Vi travade på den sista kilometern för att komma in i den lilla byn O Cebreiro som är en liten vacker stenby med den mest magiska utsikten. Vi sov som stockar även denna natten. Att sedan efter en god natts sömn vakna till naturens nästa underverk som var dagens soluppgång.
Morgonen efter tog vi en kortare tur på strax under 20km med mycket utför. Vi fick nu gå ner de flesta höjdmeter vi dagen innan kämpar för att ta oss upp för. Vi hade sagt till varandra, att när vi når fram till nästa by som är Triacastela, då är det dags för en vilodag. Nu sitter jag på ett albergue i Triacastela som är en liten by med några få ställen att bo på, typ två öppna restauranger och en liten kvartersbutik. Vi har en vilodag. Kroppen är trött och jag stannar upp, kanske hinner själen samtidigt ikapp om jag har tur. Efter våra monsterdagar med vandring är det en och annan skavank på kroppen. Även om det inte varit min starka sida innan så har åren börjat at lära mig att lyssna då min kropp gör sig hörd. Så vi valde att stanna en dag, ta en dag i lugnet och stillheten. Vi börjar närma oss Santiago de Compostela. Det är under 15 mil kvar av vår färd som startade för 65 mil sedan. Tankarna börjar att komma angående vad vi ska göra sen? Det har varit så skönt att bara gå, dag efter dag. Vakna och veta att dagens mission är återigen att gå, äta och sedan hitta en plats att sova på för natten. Världen är väldigt oviss. Covid-19 verkar åter ha slagit näbbar och klor i stora delar av Europa. Både på gott och ont så märker vi ju inte så mycket där vi befinner oss. Vi vandrar ute på landsbygden, över åkerlandskap och genom och över berg. Här är det mestadels små byar, det kan gå hela dagar utan att vi ser en annan person. Här i denna lilla världen så syns inte Covid annat än att alla har munskydd och använder mängder med handsprit. Månen avrundade kvällen efter den intagna pilgrimsmenyn.
Jag är en kvinna i mina bästa år som de senaste åren varit väldigt intresserad av det som jag väljer att kalla Personlig Utveckling. Jag har så många frågor och en av de jag vanligen får upp är:
Vad är meningen med livet?
Jag anar att i grunden ligger kärleken, friden och känslan av meningsfullhet? Jag vet att svaret redan finns där inom mig, jag har bara inte hittat det än.
Denna fråga och många andra liknande frågor är återkommande och min längtan efter att finna svaren bara växer. Jag upplever att livet jag hade där hemma gick för fort, mina egenskapade ”borden”, ”måsten” och ”ska” som ständigt åt upp min tid. Det blev aldrig riktigt någon tid kvar till att i lugn och ro leta efter svaren som jag längtar så innerligt efter. Jag fick helt enkelt omvärdera mitt liv och ta nya beslut för att just nu kunna skapa den tiden jag har längtat efter. Jag har valt att lägga mitt företag på is, säga upp min lägenhet och bege mig ut på resande fot i en värld där vi har Covid-19. Smart eller inte återstår att se. Hur lång tid det tar att hitta svaren? Troligen en livstid, men detta känns som en bra start för mig.
