Vad händer nu?

Vi har funderat fram och tillbaka på om vi skulle fortsätta en liten bit till, gå ut till Finesterre vid Biscayabukten, världens ände. Eller om vi skulle försätta en mycket längre bit, gå ner i Portugal, ta Camino de Portugués fast bakvänt och gå från Santiago de Compostela och vandra söderut. Men nej, det blev ett nej på alla de olika alternativ som fanns för vidare långvandring. Det är november och regnet har ökat mycket, det är Covid med bestämmelser som svänger dag för dag om vad som är öppet och inte. Just nu har alla barer, fik och restauranger behövt stänga i den regionen vi befinner oss. Så att vandra och kanske inte få mat eller hitta ett ställe att sova för natten i november, det blev för mycket ovisshet för oss efter våra 80 avklarade mil. Kanske kommer vi heller inte ens över gränsen till Portugal.

Maria som pilgrim

Så vi har beslutat att vi åker till Alicante. Bestämmelserna i regionen Valencia är fortfarande friare. Vi åker ner och tar tillflykten i Olle Wadstens lägenhet. Ska bli spännande att få se hans fina lägenhet som jag hört mycket om genom åren men inte fått arslet ur vagnen att åka och besöka. Men nu är det tid och nu är det dags. Idag flyger vi till Alicante och sen ska vi parkera oss en liten stund och se vad livet och världen erbjuder som nästa steg för vår yttre resa. Kanske blir vi kvar i Alicante ett tag, kanske blir det till Alexanders mosters lägenhet i Dénia, Nicklas lägenhet i Torrevieja eller kanske blir det något helt annat. Vi väntar med spänning på vart vi kommer vi kunna åka och vad kommer vi kunna göra?

Santiago de Compostela

Vi är nu där, på den plats som kallas att ”vara framme”. Vi har nått Santiago de Compostela, vi har fått våran sista stämpel för denna vandringen, beviset för att vi har gått Camino de Frances. Att vi har vandrat från Saint Jean Pied de Port i Frankrike och till Santiago de Compostela.

Vi vandrande vår sista vandringsdag i regnet som öste ner. Vi burrade in oss i våra regnponchos med endast ett litet hål att kika ut ur för att leta efter de sista snäckskalen och de gula pilarna som obarmhärtigt leder oss de sista milen mot slutdestinationen för denna vandringen. Det har på många sätt varit en häftig, lärorik och fascinerande vandring. Och nu är den slut.

Vi kom fram och letade upp vårat bokade boende. I och med lock down av staden rekommenderades vi att boka boendet i förväg, vilket är första gången på våra 80 mil som vi gjort en bokning. Vi hittade boendet efter lite om och men. Den gamla kärnan av Santiago de Compostela inbjuder till att gå vilse. Husen är höga och gränderna smala vilket gör att det inte finns något att direkt orientera sig efter i de slingrande gränderna. När vi kom fram så var vi tydligen för tidiga och kunde inte checka in än. Att tillägga här är att det från och med idag kom nya bestämmelser att alla fik, barer och restauranger måste stänga på grund av Covid. Så det finns inga ställen att gå och sätta sig på och ta en kaffe i väntan på. Vi hade vandrat hela dagens sträcka utan att kunna stanna och fika. Att det regnade gjorde att vi heller ej ville stanna för att äta lite medhavda nötter och frukt. Det regnade fortfarande och vi irrade runt en liten stund i de trånga gränderna. Vi trillade in på något som liknade en saluhall, fast det var mycket under bar himmel. Vi hittade i alla fall tak och en stenbänk vi slog oss ner på för att pusta ut och bedriva lite tid tills vi fick vårat boende. Vi satt tysta och titta på människorna som livligt inhandlade sin frukt, fisk, kött och ost. Det är lördag och ganska mycket folk i omlopp på denna marknad, trots regnet, trots covid restriktioner. Vi dividerade en stund för att inse att vi kommer behöva handla. Vi suckade över ryggsäckarna som känns stora, tunga och otympliga i de trånga gränderna. Vi visste dock att vi kommer hitta lite ny livsgnista om vi får i oss lite mat.

Lyckan av mat efter många timmar utan

Efter att ha checkat in, ätit och duschar var vi mera människor igen. Vi bestämde oss att trotsa regnet som fortsatt öste ner och ge oss ut för att få den sista stämpeln i våra pilgrimspass innan de stängde kontoret klockan 18.30. Sedan var det mässa i katedralen klockan 19.30 som vi önskade delta på med några av våra funna vänner längst färden. Spanien och öppettider fungerar inte riktigt som Sverige. Vi tyckte vi var ute i god tid (tänk på att regnet öste ner så vi ville inte gå ut tidigare än vi behövde) och anlände till pilgrimskontoret klockan 18.15, det vill säga med en hel kvart tillgodo. När vi stod där utanför i regnet tittade de på oss, pekade på klockan och sa att vi minsann får komma tillbaka imorgon. Och så var det med det. Vi såg oss besegrade, vandrade runt och tittade på katedralen i ösregnet i väntan på våra vänner. Vi filosoferade lite om det var såhär vi hade trott av slutet på vår färd skulle kännas? Efter lite samtal konstaterade vi att det är nog så att vi hade trott i vår fantasi att avslutet skulle se annorlunda ut än hur det nu verkligheten presenterades för oss. Så egentligen var vi kanske inte besvikna på regnet, de stängda matställena eller att vi inte hann få stämpeln innan mässan? Vi behöver kanske bara sluta jämföra detta med bilden i våra huvuden och ta saker för vad det är. Och just då var det 80 promenerade mil, ståendes i ösregnet framför katedralen i Santiago de Compostela, i flipflop och hållandes varandra i handen. Vi har fått höra att ”du gör inte caminon, det är caminon som gör dig”. Och kanske är det precis så.

Förvirrad värld & snart framme?

Under 40km kvar till Santiago de Compostela. Sträckorna har flugit förbi de sista dagarna. Buden kring restriktionerna angående Covid-19 är många. Nya bud varje dag och ingen verkar egentligen veta vad det är som gäller. Den ena säger att vi kan varandra fritt som pilgrimer. Andra säger att har vi väl nått Santiago de Compostela så räknas vi inte längre som pilgrimer och kommer att ombes att åka hem. Jag gissar att det finns ett enkelt sätt att ta reda på vad som egentligen gäller. Och detta genom att testa. Om två dagar når vi Santiago de Compostela. Väl där får vi helt enkelt ta nästa beslut. Om vi får så önskar vi vandra vidare till kusten till Fisterra. Det är ytterligare cirka 8 dagars rundvandring, om vi får gå tillbaka till Santiago de Compostela igen. Så fortsättning följer…

Uppför, uppför, kort dag & vilodag

Dagen efter vår monstervandring stapplade vi ur sängarna. Kropparna knarrade och gjorde motstånd innan de började bli lite varma. Vi packade ihop våra saker och åt frukosten som de serverade på alberguet. Oliver frågade skrattandes hur våra kroppar kändes efter gårdagen? Vi svarade med varsin grimas. Han log och sa uppmuntrande att dagens etapp på nästan 28km kommer att kännas kort och lätt efter våran dubbeletapp. Vi visste inte riktigt om vi vågade hålla med honom då vi tjuvkikat på dagens etapp. Den bestod av 28km uppför, över 800 höjdmeter. Restriktionerna angående stängningen av distriktet vi befann oss i skulle träda i kraft klockan 14 samma dag. Vi visste att vi inte skulle hinna passera gränsen innan det klockslaget, men vi hoppades på dispens om vi skulle möta Guardia Civil (militärpolisen) någonstans i bergen. När vi klev ut från alberguet var det en vacker dimma som följde oss under de första kilometerna av den segdragna klättringen.

Det tog inte långt tid innan vädergudarna visade oss barmhärtighet och det sprack upp och blev en klarblå himmel. Kropparna var lite gnälliga, men det kändes förvånansvärt bra ändå. Den sega lutningen sög i benen och vi tillät oss flera korta pauser i solen för att låta mjölksyran rinna ur benen. Vandringen tog oss mestadels i vägkanten på en mindre asfalterad väg som ledde oss genom flera små byar. När vi vandrat nästan 2 mil så hände det. Vägen fortsatte in i skogen och den sega lutningen accelererade kraftigt och övergick till en smal och stenig skogsstig som slingrade sig upp i den nästan djungelliknande vegetationen. Om vi hade haft mjölksyra innan, gissa vad vi hade nu? Efter det som kändes som en evighet av klättrande så nådde vi en liten by. Vi andades ut, fyllde på vattenflaskorna i en liten fontän och baddade ansiktet. Vi måste vi snart vara framme va?

Vi tog fram hemsidan och kollade etappen. Vi insåg att vi just hade nått punkten för 1/3 av den branta klättringen. Vi tittade skrämt på varandra. Hur skulle detta sluta? Men caminon visar oss vägen. Valen är få om man önskar att nå fram till målet. Vi fortsatte klättringen. Det var brant, tungt och otroligt vackert. Ju högre vi kom ju mera magnifik blev ju utsikten. Vi glömde nästan att vi klättrade uppåt för alla de vackra vyerna som avlöste varandra. Solen sken, det var vindstilla och världen är ibland en så otroligt vacker plats. Ståendes på toppen av klättringen, blickandes ut över de vackra bergen och kullarna, gav en känsla av stor tacksamhet. Allt det vackra som bara finns här ute, där ute, runt om i världen. Jag förstår att den andliga dimensionen ofta söks ute i naturen och med naturen som inslag. Det är så jag tappar andan av dess skönhet.

Gränsen till Galicien

Till slut fick vi slita oss. Vi vandrade de sista biten och där, mitt i ingenstans, stog stenen som det stod galicien på. Vi hade nått gränsen mellan regionerna. Högt upp i bergen, på en smal stig och utan en enda person i sikte. Anar att denna gränsövergången mellan regionerna inte var den mest bevakade i och med de införda restriktionerna. Vi travade på den sista kilometern för att komma in i den lilla byn O Cebreiro som är en liten vacker stenby med den mest magiska utsikten. Vi sov som stockar även denna natten. Att sedan efter en god natts sömn vakna till naturens nästa underverk som var dagens soluppgång.

Morgonen efter tog vi en kortare tur på strax under 20km med mycket utför. Vi fick nu gå ner de flesta höjdmeter vi dagen innan kämpar för att ta oss upp för. Vi hade sagt till varandra, att när vi når fram till nästa by som är Triacastela, då är det dags för en vilodag. Nu sitter jag på ett albergue i Triacastela som är en liten by med några få ställen att bo på, typ två öppna restauranger och en liten kvartersbutik. Vi har en vilodag. Kroppen är trött och jag stannar upp, kanske hinner själen samtidigt ikapp om jag har tur. Efter våra monsterdagar med vandring är det en och annan skavank på kroppen. Även om det inte varit min starka sida innan så har åren börjat at lära mig att lyssna då min kropp gör sig hörd. Så vi valde att stanna en dag, ta en dag i lugnet och stillheten. Vi börjar närma oss Santiago de Compostela. Det är under 15 mil kvar av vår färd som startade för 65 mil sedan. Tankarna börjar att komma angående vad vi ska göra sen? Det har varit så skönt att bara gå, dag efter dag. Vakna och veta att dagens mission är återigen att gå, äta och sedan hitta en plats att sova på för natten. Världen är väldigt oviss. Covid-19 verkar åter ha slagit näbbar och klor i stora delar av Europa. Både på gott och ont så märker vi ju inte så mycket där vi befinner oss. Vi vandrar ute på landsbygden, över åkerlandskap och genom och över berg. Här är det mestadels små byar, det kan gå hela dagar utan att vi ser en annan person. Här i denna lilla världen så syns inte Covid annat än att alla har munskydd och använder mängder med handsprit. Månen avrundade kvällen efter den intagna pilgrimsmenyn.

8-21

Just nu är det många bud kring Covid-19 här i Spanien. Det är nya beslut och restriktioner att förhålla sig till. Som svensk som inte förstår spanska så väl är det en utmaning att få fatt i informationen direkt från tex myndighetssidor. Men som tur är så finns det andra peregrinos (pilgrimer) på Caminon som hjälper oss med informationen. Vi har senaste tiden gått i provinsen Castilla & León. Nya beslut har tagits senaste veckan och från 2020-10-30 har denna provinsen beslutat att stänga gränserna i minst 14 dagar. Detta gjorde att jag och Alexander låg en etapp bakom för att hinna över gränsen. Några av dem vi bodde med på Alberguet den kvällen vi fick veta om restriktionerna, hade beslutat sig för att ta bussen en etapp för att hinna i tid. Jag och Alexander dividerade fram och tillbaka. Vi enades om att det känns lite snopet att inte få gå hela sträckan. Känns till och med lite fusk att ta bussen. Även om det såklart inte alls är fusk då det är på grund av restriktioner, människors välmående och för att minska spridningen. Att tillägga är ju att vi är ute och vandrar på landet och spenderar majoriteten av tiden på platser där det inte finns andra människor. Detta gör att vi troligen träffar flera personer om vi tar en buss istället för att gå. Vi har fått berättat att peregrinos brukar få fortsätta att vandra och berörs i regel inte av de olika restriktionerna. Vi hittade dock ingen som varken kunde styrka eller dementera om vi fick vandra eller inte. Vi tänkte att ett beslut är ju ett beslut och det är det enda vi har någon sånär fakta att handla på. Tråkigt om vi blir fast i Castilla och León i 14 dagar. Eller det kanske inte alls skulle vara tråkigt, det vet vi ju inte. Men vi beslutade hur som helst att göra den tänkta etappen för dagen och utvärdera då vi kom fram om vi tror att vi klarar en etapp till samma dag. Om det går så ligger vi i fas för att nå Galiciens gräns samma dag som restriktionen utfärdas.

Sagt och gjort så startade vi vandringen som var uppmätt till 26.8 km från Foncebadón till Ponferrada med branta utförslöpare som skulle ta oss ner från 1400möh till 500möh. Det var en magiskt vacker soluppgång och himlen var klar vilket bäddade för en vacker och solig dag. Vi vandrade på den höga höjden med vacker utsikt. Molnen låg som lock i dalgångarna och gav oss känslan av att stå på en ö i ett hav. Sedan började det att gå neråt. Branta och periodvis steniga stigar ledde oss slingrande in i molnen som varefter skingrades så att solen åter värmde våra ryggar.

Det var en magiskt vacker dag. Vi vandrade på och kände oss ganska starka. Vi nådde Ponferrada kring kl 14.30, slog oss ner mitt på torget och åt en tortilla, drack en stor öl och åt en glass. Klockan var nu strax efter 15.00 och vi beslutade att vi nog kan klara detta, vi kan nog ta en dubbel etapp just idag, just i detta soliga vädret, just innan lockdown. Nästa etapp var från Ponferrada till Villafranca del Bierzo, över 24km lång med en knapp stigning på 200m. Troligen ytterligare 5-6h på våra redan vandrade 6h. Vi peppade igång oss och fortsatte dagen. Vandringen gick genom flertalet små byar och däremellan vackra vyer att se på. Solen vandrade från våran ena sida till att börja lysa oss i ansiktet. Eftermiddagssolen var mjuk, varm och skön. Vi njöt fast kroppen nu började bli ganska trött, trampdynorna ömma och orken aningens sinad. Kvällssolen började sänka sig mot bergen, klockan började visa solnedgång. Skymningen kom över oss snabbt. Vi hade fortsatt över 5km kvar, vilket betyder minst 1,5h vandring i vårat trötta tillstånd, troligen mera. Utegångsförbudet gäller från 22.00 och ger 600 euro i böter, så vi hade inte råd att gå vilse.

Vi stannade och grävde fram pannlampan ur ryggsäcken. Det var inte alls lika lätt att se de gula pilarna eller de små stenpelarna med snäckan på i mörker. Detta trots att det var fullmåne och stjärnor uppe. Vi vandrade längst en grusväg som gick genom vinplantagen. Det var små avstickare från vägen och vi kände oss minst sagt osäkra i mörkret på om vi var på rätt väg eller inte.

Helt plötsligt utbrister Alexander: Nej nu är min energi slut! Vi var mitt på landet, det var kolsvart, det var cirka 3kms vandring kvar. Jag svarade: Vill du ha en kaka? Ja, utbrister han. Vi åt varsin kaka, lät sockret komma ut i blodet och fortsatte sedan den mörka färden. Klockan var strax efter 20.30 då vi anade lysen en bit fram. Vi nådde utkanten av Villafranca och lyckan över att snart vara framme och få stanna var stor hos oss båda. Vi nådde ett Albergue där några av våra Peregrinosvänner hade varit snälla och reserverat varsin säng åt oss vid vår sena ankomst. Mannen som driver stället heter Oliver. Han tog emot oss skakandes på huvudet, de tokiga svenskarna har kommit fram. Enligt hans beräkningar med de val vi gjort på vägar under vandringen så sa han att vi gått cirka 5,5 mil den dagen och en massa höjdmeter. Vi var helt slut. Kropparna värkte. Vi frågade om det fanns någon mat på Alberguet. De sa att de tyvärr inte kunde servera mat med de restriktionerna som råder kring Covid-19. Klockan var nu så pass mycket att vi inte hann ut och äta. Vi hade lite flingor och någon frukt i ryggsäcken och sa att vi klarar oss. När vi hade slängt oss i duschen och var redo för bingen kom Oliver och erbjöd oss lite soppa och bröd, han tyckte nog synd om de tokiga svenskarna som inte har mera vett än att gå i 12h. Alexander sov nästan sittandes vid bordet då vi åt våran soppa. De andra fnissade åt våran trötthet och önskade oss en mycket god natts sömn då vi stapplade oss iväg mot våran sovsal. Vi vaknade båda ett antal gånger under natten av att fötterna bultade och kroppen värkte. En dubbel etapp gick oss inte obemärkt förbi. All respekt åt dem vi mött på vår resa som dagligen vandrar långa etapper.

Kalkon, Lock Down & Kaffe

Vi är båda på fötter. Magsjukan är övervunnen och milen vandras återigen. Är vi inte magsjuka så testas vi på annat sätt. Regnet öste ner en dag. Vi lämnade ytterligare ett kallt härbärge och klev ut i regnet. Vi hann inte gå många meter innan vi helt glömde att det regnade för en stund. Vi fick syn på en häftig kalkon. Vi stod länge och fascinerat granskade det röda hakpartiet med den konstiga förlängningen av det som verkar täcka näbben. Jag uppmuntrade Alexander att sticka in handen genom gallret för att ta en bild. Kanske tur att han var klok nog att ta bilden utifrån stängslet. Kalkonen burrade upp sig och kanske hade Alexanders hand legat risigt till.

Efter att vi slitigt oss från kalkonen fick vi återigen boa in oss under våra regnponchos. Dra huvan över kepsen för att hålla regnet ur ögonen och njuta av torrheten ovanför knäna. Ganska häftigt att gå flera timmar i regn och det enda som är blött är smalbenen och fötterna. Ja, ja, det sägs att efter regn kommer solsken. Vi vandrande in I León i regn och ut ur staden i solsken. Att tillägga är att León varit under lock down de sista 14 dagarna. Vi hade en sådan tur att, om man väljer att se det som så, att León öppnade samma dag som vi vandrade in i staden. Vi spanade in den otroligt vackra katedralen, vi hade turen att se den både i regn och i solsken. Spanien har nu fått nya direktiv som har satt utegångsförbud mellan klockan 22.00-06.00. För en pilgrim blir det ingen direkt skillnad då de flesta Alberguen stänger klockan 22.00. Men anar att det har en och annan konsekvens för alla restauranger, barer och spanjorernas sociala liv.

Vandringen ut från León bjöd på kaffe i solsken och sedan upptäcktsfärd. Vi har passerat ett antal övergivna underjordiska utrymmen med skorsten. Alla med en låst dörr. Det är en dörr in i en kulle och det enda som sedan sticker upp ur kullarna är en eller två skorstenar. Anar att det är någon variant att eldningsugn av stor storlek för tex tegel? Vet du vad det är så upplys oss;). Vi hittade till slut en av dem som saknade dörr men var blockerad av en taggig rosenbuske. Men skam den som ger sig. Vi kämpade oss genom busken för att sedan undersöka kullens innandöme. Det var lite läskigt att gå in i den ganska smala gången som ledde ner i kullens innandöme. Alexander, som den gentleman han är, sa såklart: Damerna först…

Sista dagen har bjudit på riktigt gott kaffe med kaka. Pallad frukt i form av fikon, vindruvor, äpplen och sedan ett fält med vackra paprikor. Naturen ger oss kraft då den sinar. Idag har vi åter börjat ana ett skifte i naturen. Vi har åter sett bergen vid horisonten och landskapet har böljat mera upp och ner med större variation i vegetationen.