Min önskan och troligen även mitt behov att få vara introvert känns stort. Det känns äntligen som jag börjar landa lite efter dessa 11 dagar. Som att lugnet att tillåta mig att bara få vara börjar infinna sig. Att idag få gå tyst sida vid sida med Alexander kändes som en lättnad. Att ibland hålla honom i handen och ibland bara gå helt för mig själv. Att ge mig tid och åter tid att låta oredan i mitt inre få börja reda upp sig självt. Allt har sin tid, och trots ett stort motstånd så börjar jag att förstå att det finns en innebörd i påståendet: Min tid är alltid NU.
