Ett inlägg som kanske är lika rörigt som mitt inre i perioder upplevs. Låt ditt inre få följa mitt genom tvära kast och olika funderingar. Kanske känner du igen dig i de påhitt som händer inom mig?

Tre veckor har passerat på Hridaya. Tre veckor av meditation, yoga, stillhet, vegansk mat, mindre mat än vad jag är van vid, inre strider, öm kropp, ödmjukhet och kärlek. De tre första dagarna under den sista vecka har var väldigt utmanande. Kroppen gnällde, ett knä gör ont efter allt sittande i skräddarställning och jag är fortsatt stel som en pinne i mina hamstrings. Kroppens gnäll ger mina mera elaka egostates en ingång att komma och röra till det för mig under mina meditationer och min yoga. Eller röra till och röra till, det är väl egentligen lika välkomna delar av mig själv som alla andra delar. För hur ska jag lära känna mig själv och kunna välja nytt om inte alla delar av mig får vara välkomna att visa upp sig? Det har varit så många tankar, så många känslor de sista dagarna. Tårar har trillat och skuld över min oduglighet har varit på besök. Jag vet att jag har uttryckt, mer än en gång, att det är detta jag har längtat efter. Att ha tiden att sitta igenom vad som än kommer. När jag finner mig mitt i en inre konflikt så undrar jag om det verkligen var detta jag önskade mig? Var det inte bara det vackra jag ville ha? Hjärtat som fylls av kärlek, kroppen som fylls av ljus. Miraklerna hur mina stela baksidor efter ett liv utan rörlighet ska släppa på ett enda tillfälle? Jag inser att jag nog bara får välkomna vad som än dyker upp inom mig. När jag inser det, så inser jag samtidigt på hur rätt plats jag är i mitt liv just nu. Att jag flera timmar per dag sitter i min egen stillhet, med mitt eget inre, med tankarna, med känslorna. Jag har ju längtat efter just detta, så jag sitter kvar, vad som än dyker upp. Jag sitter kvar fast den önskade kärleken ibland känns som en ouppnåelig horisont bortom mina för stunden nedlåtande tankar inbäddade i rädslan. Rädslan för att inte räcka till, att inte duga, att inte vara älskad, rädslan att inte älska mig själv. Rädslan när mitt ego säger att detta är ännu ett knasigt påhitt och att jag slänger bort mitt liv, sittandes tyst i en sal på en yogamatta. Konstigt nog så påminns jag om att jag tänkte samma sak då jag var hemma och jobbade i det som då var min vardag. Samma rädsla att jag höll på att slänga bort mitt liv. Att det måste finnas mera. Mitt hjärtas längtan som så länge viskat i mitt bröst, som har brunnit djupt i mitt inre och bett mig att följa dess direktiv. En ny fråga kommer upp: Karna, är du lycklig i detta nu? Jag känner efter inom mig. Vad finns egentligen där inne, inne i djupet, där långt bortom de vardagliga stressade momenten, bortom de ramar och regler jag har lärt mig, bortom och bakom, vem finns där som kan svara? Jag hör mig själv svara: Ja, jag är lycklig, jag är tillfreds, jag är varm i mitt inre och jag känner mig närmare kärleken än någonsin innan.

Jag har hört hemligheter viskas angående nuet. Om att tiden inte är vad västvärlden har lärt mig att det är. Att det egentligen inte existerar en dåtid och en framtid, utan bara en rad av olika nu. Att mina minnen är det som drar mig till dåtiden. Och om jag befinner mig för mycket i min dåtid så kommer den att skapa min framtid. Det betyder att det i så fall är min dåtid som återskapas i mitt nu. Frågan kommer: Karna, lever du någonsin i nuet? Jag funderar ett tag igen och konstaterar att det verkar som att en av den mest utmanande konsten är att leva här och NU. Lite konstigt är det väl ändå, med tanke på att vi aldrig har någonting annat än NU. Hur kan jag leva någon annanstans än i det enda som egentligen existerar?

Jag tänker på många av de klokskapen jag har fått höra de sista veckorna på Hridaya. Om hur jag själv är den som skapar mig själv och mitt eget liv. Det är liknande saker som Mental Träning lär ut, NLP, Hypnos och många andra läror. På Hridaya är det i ännu en ny förpackning och från en ny vinkel. För varje gång jag hör dessa magiska saker och för varje ny plats jag befinner mig på då jag hör dem, så djupnar dess innebörd. Jag kan tillåta att mitt förflutna håller mig kvar i olycka och ledsamhet och ilska. Men den som kommer att lida mest är ju jag själv. Jag stannar då kvar i en dåtid som inte längre existerar annat än i min fantasi. Där tillåter jag den att återskapas om och om igen. För att igen och igen få ta min uppmärksamhet från nuet, och därmed från livet. Och återigen, den som lider är ju jag. Ingen annan lever i mitt inre. Ingen annan straffas än jag själv genom att jag tillåter dessa negativa känslor att leva inom mig och genom mig. Jag har uppskattat hur Hridaya har uppmuntrat att låta allting existera som kommer upp inom oss. Hur de lär oss att hålla space och skapa ett tryggt och kärleksfullt utrymme för känslorna att få komma, att få vara och även att tillåtas att ebba ut och passera. Att inte längre trycka ner eller trycka undan det som kommer upp utan att kärleksfullt backa av lite, att distansera mig från känslorna och iaktta dem. Låta dem ha sin gilla gång, låta dem bli sedda, få finnas där och sedan framförallt låta dem passera. Att jag inte längre behöver fortsätta att identifiera mig med mina gamla historier. Historier om hur andra har sårat mig, varit elaka, hur fel andra har agerat, hur fel jag har agerat, allt det som mitt inre talar om för mig att jag borde önska ha ogjort. Dom historierna får nu passera genom mig, finnas, granskas och sedan få upplösas och försvinna i den lätta brisen som sveper genom meditationsrummet. Tänk att jag kan välja. Tänk att jag kan skapa mig själv. Tänk att jag gör så gott jag kan i varje givet nu. Tänk att jag får försöka, om och om igen. Tänk att jag kan vara snäll med mig själv, granska mig själv med ödmjukhet och kärlek. Tänk att jag älskar mig själv mer och mer för varje dag.