De långa och raka vägarna, färglösa fälten och mulna himlen inbjuder till att jag kryper in i mitt eget skal under vandringen. Som om jag söker mig in i värmen i mitt eget inre vardagsrum. Där jag kan sitta och fundera över än det ena och än det andra, medans vinden och regnet attackerar min kropp som sakta vandrar de långa raksträckorna. Inne i mitt inre vardagsrum är det idag ganska stilla. Funderingarna avlöser varandra. Hoppar mellan tankar om jobb och relation till vänner, familj, saknad, val och så börjar det om. Rätt som det är fastnar jag vid mina tankar på dualitet och motsättningar.
Dualitet, motsats, två sidor av samma mynt. Det ena är en förutsättning för att motsatsen existerar. Det finns ljus för att det finns mörker, det finns en dag för att det finns en natt, bra för att något annat kan vara dåligt, blött/torrt, levande/död och så vidare. Vi lär oss om dessa motsatser från det att vi är väldigt små. Ordet motsättning är någonting jag har funderat en del över sista månaderna. Vi människor verkar gilla att göra olika antaganden som baseras på någon variant av motsättning. Nedan är ett exempel:
Person A säger: Tycker du om när jag klär mig i rött?
Person B svarar: Nej det gör jag inte.
Person A läser nu in sina egna antaganden och drar slutsatser på någonting som inte har sagts.
Person A säger: Du tycker jag är ful i rött.
Här har person A gjort ett eget antagande som bygger på en typ av motsats. Om person B inte tycker om när jag klär mig i rött så borde/måste det betyda att person B tycker att jag är ful i rött. Detta påstående finns det ingen grund i om vi utgår från konversationen ovan. Det görs antaganden att det som sägs automatiskt betyder att det finns en outtalad motsättning som då ska gälla. Vi gör ett påstående istället för att ställa en fråga som person B får svara på. Om vi ställer frågan så får vi ju veta vad person B tycker och varför. Annars antar vi ju något som vi faktiskt inte har en aning om utifall det stämmer eller ej med den andra personens världsbild.
Ju mer medveten jag blir om kommunikation och hur tankar, känslor och beteenden påverkar varandra, ju mera medveten blir jag om hur mycket olika antaganden vi gör utan att vi har minsta aning. Och vi människor behöver göra antaganden, annars skulle vi inte fungera i de samhället och olika konstellationer som vi ingår i. Antaganden blir en slags genväg där vi gör val baserade på vad vår erfarenhet säger oss. Så det som vi med största sannolikhet gissar att något skall vara utifrån vår subjektiva erfarenhet. Då jag och Alexander hamnar i diskussion eller kanske till och med någon variant av gräl så visar det sig ofta att grunden ligger i ett felaktigt antagande. Eller de flesta gånger flera felaktiga antaganden. Och de flesta gånger att han gjort antaganden om mig och jag om honom, utan att vi har grund för det vi antar. Kommer vi på oss själva med att göra antaganden så rättar vi oss ofta själva genom att istället ställa en öppen fråga. Verkar som antidoten mot antaganden är öppna frågor. Kanske är det även detta som kallas missförstånd? Alla de saker vi tror att andra tänker och tycker utan att vi har frågat dem. Just den här dagen funderar jag mycket på hur världen skulle vara om vi frågade varandra istället för att anta? Skulle den vara annorlunda? Skulle vi förstå andra bättre? Och skulle vi kanske förstå oss själva bättre? Många gånger när jag får frågor så kommer jag på mig att säga saker jag inte alltid visste att jag tyckte om det som frågan handlade om. Anar att det är just detta med öppna frågor som gör coaching till ett så effektivt verktyg för utveckling.
Det är fortfarande stilla i mitt inre vardagsrum. När jag nu tittar ut från min kropp så upptäcker jag att det har slutat blåsa. Jag gör direkt jämförelsen med hur skönt det är nu när vinden har avtagit. Blåst/vindstilla. Livet utifrån motsättningar.
