Den mentala delen av Caminon. Tristessen flåsar oss i nacken som hundar som jagar sitt villebråd. De långa platta och raka vägarna ger varken skydd eller direkt visuell input.
Tristess, en av nutidsmänniskans mest utmanande känslor att hantera är min gissning. Mina tankar vandrar. Vad gör jag då jag blir uttråkade, vad gör andra då de blir uttråkade? Min gissning är att vi försöker att stimulera och underhålla oss. Vi hittar på nästan vad som helst för att slippa ha tråkigt. Valen är idag många, underhållningsbranschen går väl bättre än någonsin anar jag. Tänk alla serier och program som finns, sociala medier, klipp på youtube mm. Det finns såklart flera sätt att underhålla sig, vi kan äta, dricka, använda droger, läsa böcker, gå utbildningar, jobba, träna. Alla som önskar kan hitta sitt unika sätt att fly undan om tankarna och känslorna kommer för nära. I lagom dos kan väl troligen alla delar vara bra eller i alla fall okej för en människa. Men i egenskap av flykt kan ju vad som helst användas destruktivt. Om vi väljer att kalla det destruktivt att inte klara av att stanna upp, vara stilla, lyssna inåt, ha tråkigt? Det är nog så som jag ser på det just nu. Världen kryllar av snabb underhållning där hjärnan matas med information, allt för att slippa tankarna och känslorna som kanske kan komma med tristessen och stillheten. Och just nu kan jag inte fly. Jag sitter fast mellan de milslånga vägarna och mig själv. Precis det jag har önskat mig av Caminon. Att den ska visa mig vad som finns inom mig. Att den skall hjälpa mig att skala av överflödet, visa vad som finns i lagren under. Jag hade en aning av att stillheten och den avskalade enkelheten kunde vara några av portarna till de djupare lagren i mitt inre. Men tristessen, är den också är en av ingångarna? Tristessen som nu gnager i mig. Önskan om att fly. Tankarna om att sätta en e-bok eller podd i öronen kommer många gånger under en dag. Stimuli, slippa tänka mina egna tankar, matas med andras visdom, tankar och påståenden. Jag tvingar mig själv att fortsätta utan annat stimuli än mitt eget inre. En fot framför den andra, en tanke efter den andra. Min önskan uppfylls, jag har nu tiden att tänka en tanke till dess slut. Och vad händer då? Ironiskt nog vill jag fly från tanken. Vi människor är bra underliga varelser.
