Misär

Vi har nu gått strax över halva sträckan, lite mera än 40 mil. Hela sista veckan har mest bestått av riktigt platta landskap med många långa, långa, långa och raka vägar. Jag förstår verkligen att det påstås att den mittre delen av Camino Frances är för det mentala. Hjärnan blir snabbt uttråkad och de långa raka vägarna stressar lätt den rastlösa själen. Förra veckan hade vi några magiskt vackra dagar med sol, vi gick runt i shorts och njöt av värmen. Då var det okej med de öppna landskapen och raka vägarna. Sedan stötte vi på patrull. Vi kom fram till en liten by Carrión de los Condes där vi tog in på det enda öppna Alberguet i byn som var beläget i ett aktivt kloster. Vi blev visade in i en kall och rå sovsal där jag och Alexander fick platserna längst in. Vi gjorde de sedvanliga rutinerna med att packa upp, hänga på tork (hur saker nu skall kunna torka i kalla stenhus) och tar en dusch (om vi har tur är den varm) innan vi begav oss ut för att hitta en restaurang. Vi fann ett ställe med pilgrimsmeny för 12 Euro.

Det vi inte visste när vi åt var att jag senare på natten skulle vakna av att jag mådde så illa. Hela kroppen i uppror. Nu var det helt plötsligt ännu mindre roligt att ligga längst in i en sovsal där det är iskallt och mörkt. Jag hörde regnet som nu öste ner utanför. Jag stapplade mig upp och försökte lysa med mobilens skärm för att inte väcka de andra i sovsalen. Jag letade mig fram till dörren som vätte ut mot den lilla öppna innergården som behövde passeras för att nå toaletterna. Jag tog ett djupt andetag och klev ut i det kalla spöregnet och letade mig fram i mörkret till toalettdörren. Jag var kaputt. Magen paj och feber. Den natten kändes lika lång som de oändliga raka vägarna vi har vandrat på ett par dagar. Morgonen kom och som tur är fixade Alexander ett av dyrare privat rummen med toalett och dusch så vi bara kunde flytta över dit.

Jag spenderade resten av dagen med att sova under många lager av filtar med feber som kom och gick. Dagen efter lyckades jag i alla fall ta mig upp på fötter. Vi bestämde oss att prova att vandra. Men ack så långsamt det gick. Väskan var tung och vägarna var så långa. Efter några timmar började det regna och blåsa kraftig motvind över de öppna fälten. Jag hade inte klarat av att äta något annat ä en banan och lite snickers. Blicken var sänkt ner i marken och en fot förflyttades framför den andra. Läxa: När du tror att det är illa, misströsta ej, det kan bli värre.