Dagen efter vår monstervandring stapplade vi ur sängarna. Kropparna knarrade och gjorde motstånd innan de började bli lite varma. Vi packade ihop våra saker och åt frukosten som de serverade på alberguet. Oliver frågade skrattandes hur våra kroppar kändes efter gårdagen? Vi svarade med varsin grimas. Han log och sa uppmuntrande att dagens etapp på nästan 28km kommer att kännas kort och lätt efter våran dubbeletapp. Vi visste inte riktigt om vi vågade hålla med honom då vi tjuvkikat på dagens etapp. Den bestod av 28km uppför, över 800 höjdmeter. Restriktionerna angående stängningen av distriktet vi befann oss i skulle träda i kraft klockan 14 samma dag. Vi visste att vi inte skulle hinna passera gränsen innan det klockslaget, men vi hoppades på dispens om vi skulle möta Guardia Civil (militärpolisen) någonstans i bergen. När vi klev ut från alberguet var det en vacker dimma som följde oss under de första kilometerna av den segdragna klättringen.
Det tog inte långt tid innan vädergudarna visade oss barmhärtighet och det sprack upp och blev en klarblå himmel. Kropparna var lite gnälliga, men det kändes förvånansvärt bra ändå. Den sega lutningen sög i benen och vi tillät oss flera korta pauser i solen för att låta mjölksyran rinna ur benen. Vandringen tog oss mestadels i vägkanten på en mindre asfalterad väg som ledde oss genom flera små byar. När vi vandrat nästan 2 mil så hände det. Vägen fortsatte in i skogen och den sega lutningen accelererade kraftigt och övergick till en smal och stenig skogsstig som slingrade sig upp i den nästan djungelliknande vegetationen. Om vi hade haft mjölksyra innan, gissa vad vi hade nu? Efter det som kändes som en evighet av klättrande så nådde vi en liten by. Vi andades ut, fyllde på vattenflaskorna i en liten fontän och baddade ansiktet. Vi måste vi snart vara framme va?
Vi tog fram hemsidan och kollade etappen. Vi insåg att vi just hade nått punkten för 1/3 av den branta klättringen. Vi tittade skrämt på varandra. Hur skulle detta sluta? Men caminon visar oss vägen. Valen är få om man önskar att nå fram till målet. Vi fortsatte klättringen. Det var brant, tungt och otroligt vackert. Ju högre vi kom ju mera magnifik blev ju utsikten. Vi glömde nästan att vi klättrade uppåt för alla de vackra vyerna som avlöste varandra. Solen sken, det var vindstilla och världen är ibland en så otroligt vacker plats. Ståendes på toppen av klättringen, blickandes ut över de vackra bergen och kullarna, gav en känsla av stor tacksamhet. Allt det vackra som bara finns här ute, där ute, runt om i världen. Jag förstår att den andliga dimensionen ofta söks ute i naturen och med naturen som inslag. Det är så jag tappar andan av dess skönhet.
Till slut fick vi slita oss. Vi vandrade de sista biten och där, mitt i ingenstans, stog stenen som det stod galicien på. Vi hade nått gränsen mellan regionerna. Högt upp i bergen, på en smal stig och utan en enda person i sikte. Anar att denna gränsövergången mellan regionerna inte var den mest bevakade i och med de införda restriktionerna. Vi travade på den sista kilometern för att komma in i den lilla byn O Cebreiro som är en liten vacker stenby med den mest magiska utsikten. Vi sov som stockar även denna natten. Att sedan efter en god natts sömn vakna till naturens nästa underverk som var dagens soluppgång.
Morgonen efter tog vi en kortare tur på strax under 20km med mycket utför. Vi fick nu gå ner de flesta höjdmeter vi dagen innan kämpar för att ta oss upp för. Vi hade sagt till varandra, att när vi når fram till nästa by som är Triacastela, då är det dags för en vilodag. Nu sitter jag på ett albergue i Triacastela som är en liten by med några få ställen att bo på, typ två öppna restauranger och en liten kvartersbutik. Vi har en vilodag. Kroppen är trött och jag stannar upp, kanske hinner själen samtidigt ikapp om jag har tur. Efter våra monsterdagar med vandring är det en och annan skavank på kroppen. Även om det inte varit min starka sida innan så har åren börjat at lära mig att lyssna då min kropp gör sig hörd. Så vi valde att stanna en dag, ta en dag i lugnet och stillheten. Vi börjar närma oss Santiago de Compostela. Det är under 15 mil kvar av vår färd som startade för 65 mil sedan. Tankarna börjar att komma angående vad vi ska göra sen? Det har varit så skönt att bara gå, dag efter dag. Vakna och veta att dagens mission är återigen att gå, äta och sedan hitta en plats att sova på för natten. Världen är väldigt oviss. Covid-19 verkar åter ha slagit näbbar och klor i stora delar av Europa. Både på gott och ont så märker vi ju inte så mycket där vi befinner oss. Vi vandrar ute på landsbygden, över åkerlandskap och genom och över berg. Här är det mestadels små byar, det kan gå hela dagar utan att vi ser en annan person. Här i denna lilla världen så syns inte Covid annat än att alla har munskydd och använder mängder med handsprit. Månen avrundade kvällen efter den intagna pilgrimsmenyn.
