Costa Rica baby!

Vi har sett en väldigt liten del av detta land hittills. Men det vi sett, wow alltså, wow. Vi bor på en liten halvö som heter Playa Palo Seco. Efter våra små utmaningar med att flyga hit så var det här vi hamnade. Vi bor på Unestål Educations kursgård som ligger precis på vägen ut på halvön. Vi bor i en liten villa på ett område som heter Villa Las Flores. Det är en vacker trädgård med ett gäng med hus och en pool.

Varje dag fascineras jag och Alexander. Vi vaknar ofta tidigt, mellan 05-06. Samtidigt här någon gång vaknar även fågellivet. Ljuden ökar och det är ett häftigt, härligt och ständigt tjatter under de ljusa timmarna. Det kryllar av olika exotiska fåglar. Varje dag ser vi stora papegojor (Ara) som flyger över våra huvuden. De är otroligt vackra. Låter kanske inte lika vackert, men vi vet i alla fall när de kommer flygande. Små kolibris svävar runt i de blommande träden och hibiskusbuskarna kring huset. Och däremellan en bunt av andra fåglar vi aldrig tidigare sett ens på film. Ödlor av alla storlekar bor kring huset och poolen. De har vackra orangea och blå färger. Stranden sägs vara 14 kilometer lång. Det är mer eller mindre ständiga surfvågor. Soluppgångar, solnedgångar, varmt i luften och i vattnet. Och knappt en människa så långt ögat når. Dagarna passerar genom att vi springer på stranden, badar och surfar i vågorna, fascinerad av djuren och allt det vackra, mediterar, läser, diskuterar och bara är. Min pappa frågade om vi har det bra eller om vi har det bättre än braigt? Vi hävdar att vi just nu har det bättre än braigt.

Ett och annat missöde lär väl till även i paradiset. Vi cyklade in till Parrita som är den närmaste lilla staden. Det är cirka 4 kilometer där 2,5 kilometer går på en guppig grusväg. Det gick fint på vägen in. Solen gassade och svetten lackade. Väl inne i byn ryckte vi upp våra ansiktsmasker. Att bära ansiktsmask i 30 graders värme gör det ännu varmare. Vi tog sedan seden dit vi är och satte cyklarna i ett av de små dikena lägst trottoaren som vi sett att dom som bor där gör för att parkera sina cyklar. Vi irrade in och ut ur några butiker för att hitta varsin sarong, men utan framgång. Parrita är inte direkt en strandstad. Inga saronger eller surfbrädor att finna här inte. Vi återvände till våra cyklar för att cykla sista biten till butiken och handla mat. Och då var missödet redan skett. Det var punktering på framdäcket på ena cykeln. Helt plötsligt kändes 4 kilometer väldigt långt. 30 grader kändes väldigt varmt. Och väskan skulle ju fyllas med mat att ta hem. Äventyr är väl till för att göras och vem har sagt att det skall vara bekvämt på färden? Vi fyllde ryggsäckarna med mat och påbörjade vandringen hemåt i våra flippflopp på asfalten, genom den lilla byn och vidare på den guppiga grusvägen. Hem kom vi, aningens svettiga, aningens trötta. Men hemma.

Vi fick cykeln lagad av de snälla männen som sköter om hela detta ställe. Gött tänkte vi, för vi vill ju undersöka hela denna lilla halvö vi befinner oss på. När vi springer kommer vi för tillfället cirka 5 kilometer bort på stranden innan vi vänder. Nyfikenheten vill ju ha oss längre bort, hela vägen bort till halvöns slut. Vi packade kaffe, vatten, handduk och smörjde in oss. Äventyret kan börja. Vi hojjade iväg på grusvägen som går längst stranden. De första 5 kilometerna är numera bekanta för oss. Både på stranden och på vägen. Beroende på när det är hög och lågvatten så får vi ta alternativet som bjuds för att hålla fötterna torra under löpningen. Vi passerade småningom det för oss kända territoriet. Vi passerade några hus till och vägen blev snabbt smalare och smalare. Efter ytterligare någon kilometer så var vi ute och cyklade i två nästan igenväxta hjulspår. Husen tog slut och stranden försvann ur synfältet. Växtligheten var tät och skymde sikten även om buskarna inte var så fasligt höga. Vi kämpade oss fram i hjulspåren. Ibland blev det slirig sand och ibland djupare fåror. Men framåt kom vi. När jag började känna att min äventyrslystnad hade börjat bli mättat utbrast Alexander: Vi är här nu. Och mycket riktigt, här tog våran ö slut. En kanal sökte sig ut i havet och skapade änden på vår ö. Vi kämpade oss över sanddynerna tills vi kom ut på stranden. Det var lågvatten och stranden bredde ut sig. Den såg just där och då oändlig ut. Sand, hav, palmer och helt öde, bara vi två. Vi stannade upp och njöt en stund innan vi enades om att ta strandvägen hemåt medans det var lågvatten. Sanden under lågvatten var mycket enklare att cykla på än den kluriga vägen vi hade tagit oss hit på. Vi cyklade på med vinden i håret och en stor känsla av frihet. Alexander ropade på mig. Jag vände mig om och han hade stannat och stod och kliade sig i huvudet. Cykeln hade gått sönder, igen. Denna gång var det ingen punktering. Nu var det någonting i drevet som hade släppt. Helt plötsligt kändes den oändligt långa stranden ännu längre. Återigen, vem har sagt att ett äventyr och en upptäcktsfärd är bekväm? Vi påbörjade vandringen och ledde cyklarna. Stranden är lång, den är otroligt vacker och vi kom hem lagom till solnedgången.

Har universum en plan?

Vad som skett under resan till Costa Rica kan jag ju välja vilken mening jag vill ge (https://karnawiberg.se/min-resa-i-det-yttre/sa-kan-det-ga/). När saker sker som jag inte kan påverka just för stunden så håller jag på att träna mig i att förhålla mig till det på ett sätt som kan gynna mig. Jag gillar nyfikenhet. Nyfiken som i vad skall jag lära av detta? Vad är det som sker som jag kan välja att se med ett annat perspektiv? För att sedan i förlängningen vara nyfiken på hur det som nu sker kommer göra mig till en bättre människa? Klarar jag inte att ha förhållningssättet nyfiken så tränar jag på att behålla något annat gynnsamt tillstånd större delen av tiden. Skiter det sig också så försöker jag helt enkelt att må så lite dåligt jag kan tills jag klarar av att hantera situationen mera gynnsamt.

Jag kan ju välja att se det som sker utanför min kontroll som att universum har en annan plan än den planen som jag hade kokat ihop. Det som skett med resan till Costa Rica är ett sådant scenario. Det var uppstyrt och planerat från det att vi vaknade i lägenheten i Arenales tills det att vi skulle ha blivit upplockade med en transfer i Libera i Costa Rica. Den planen grusade universum åt oss. Här finns det ju en ganska uppenbar differens mellan mitt tänkta scenario, det vill säga mina förväntningar och det som sedan skedde. Jag presenterades snabbt ett tillfälle att träna på att förhålla mig hope-less (https://karnawiberg.se/min-resa-i-det-inre/att-tappa-bort-mig-sjalv/). Ett ypperligt tillfälle att träna på att ta det som sker för vad det är. Att inte sätta en stämpel på det, att inte bedöma det som dåligt, fel eller orättvist. Utan bara låta det vara vad det är. Punkt. Sätta punkt och betrakta det som är med nyfikenhet. Att nyfiket undra vart detta kommer att leda mig? Kanske är det just denna gång som mitt liv tar en annan riktning för att det inte blev så som jag hade planerat? Kanske har universum en bättre plan för mig än vad jag själv har? Jag har bestämt mig att tro på att universum kommer att guida mig, leda mig, putta mig och ibland sparka mig i vissa riktningar.  Jag tror att universum presentera olika scenarion för oss, jag brukar kalla dem ”läxor”. Det vill säga olika saker som jag med mina erfarenheter, tankar, känslor och beteende behöver få träna mig på att hantera. Detta betyder att universum kan välja att placera något eller någon i min väg, grusa en plan eller något annat påhittigt för att jag ska få ett tillfälle att träna mig i det jag behöver för att kunna växa som människa. Beroende på hur jag väljer att hantera det som sker, eller kanske väljer att inte hantera det som sker, så kommer jag eventuellt att presenteras för samma ”läxa” om och om och om igen, ända tills jag väljer att göra på ett nytt sätt som ger ett nytt resultat. Ett resultat som bättre gynnar mig och hela min omgivning.

Min erfarenhet säger mig att universum inte är så fantasilöst att det ger mig exakt samma sak varje gång. Nej, min upplevelse är att situationerna och scenariona twistas och skruvas så att de skall passera under min radar. Många gånger står jag där med skägget i brevlåda och kan i efterhand konstatera att jag gått på samma sak en gång till. Samma sak med en twist. Detta gör mig mer och mer uppmärksam på vem jag vill vara, vad jag vill att mitt liv skall innehålla och vilka energier som jag vill ha både inom mig och kring mig. Ju mera uppmärksam jag blir, ju mera sann mot mig själv behöver jag vara. Ju mera sann jag är med mig själv ju fler av läxorna hinner jag uppmärksamma och agera annorlunda kring. Gör jag annorlunda så får jag annorlunda och nya resultat. Av någon outgrundlig anledning så återkommer sällan samma läxa igen då jag väl har valt att tänka, känna och/eller agera annorlunda. Eller ja, jag har upplevt att då jag har konstaterat att: ”Nu har jag lärt mig detta, nu kan jag detta” och sedan blir jag lite nonchalant, då kan universum skicka en liten extra påminnelse med att ge mig samma läxa igen. Universum kan alltså vara en sneaky bastard för att kolla att jag är uppmärksam. När den extra läxan är passerad, avklarad, då brukar det gamla tankarna, känslorna och beteendena vara utbytta mot någonting som gynnar mig (och min omgivning) mycket mer. Ju mera nyfiken och öppen jag kan vara för det som känns, är och sker, ju lättare upplever jag att det är att hantera ovisshet och att det inte blir som jag hade önskat eller förväntat mig. Att allt oftare vara medveten om att besvikelsen jag kan känna kommer av att det är mina egenskapade önskningar, förväntningar eller krav som inte stämmer med det som jag sedan upplever sker i ”verkligheten”. Här försvinner mina tankar vidare kring egot. Egot som älskar att grotta ner sig i problem, i skitsnack, i andras missöden. Egot är en spännande typ, en väldigt dryg typ och ofta en småsint typ. Egot är lurig och slingrig. Egot kommer behöva mera text än det som detta inlägg har plats kvar för. Så jag lämnar det som en cliffhänger i mina tankar och försöker att knyta ihop säcken om universum. Jag upplever att nyfikenheten öppnar mig, gör mig mera mottaglig för det som sker i nuet, gör mig mera inbjudande för andra att ta kontakt, gör mig mera ödmjuk. Nyfikenheten gör att jag väljer att tro att universum har en plan. Eller som min kära vän och mentor Elene Unståhl har uttryckt det då någonting sker som hon inte hade tänkt sig. Hon kallar det för bussmetaforen.  ”Vilken tur att det blev just såhär, annars hade jag blivit överkörd av en buss. Så vad ska jag nu lära mig av det som skett?”.

Så kan det gå…

Vi gick upp 05.00 för att lämna Olles fina lägenhet som varit vårat hem den sista månaden. 06.15 satt vi på bussen mot Alicante för att därifrån hoppa på tåget till Valencia. Väl i Valencia letade vi upp en metrostation som tog oss de sista 25 minuterna ut till flygplatsen.

Klockan var nu 10.00 och planet skulle gå 12.45. Valencias flygplats är liten så vi hade gott om tid. När de öppnade incheckningen tänkte vi att det inte var något bråttom, så vi satt och väntade medans kön till incheckningen inte tycktes minska. Jag började känna en växande olust i magen. Någonting stressade i mitt inre. På biljetten hade vi inget bagage, kanske var det detta tänkte jag. Till slut reste vi oss upp och ställde oss i kön. När vi kom fram till incheckningen började vår flygvärdinna bakom disken snabbt prata på spanska med sin kollega. Obehaget växte. Jag tänkte att nu får vi väl flyga utan vårat bagage. Hon omdirigerade oss till nästa disk där hennes kollega skulle hjälpa oss. Och hade jag i den stunden bara fått höra att jag skulle få resa utan bagage, så hade jag med facit i hand, andats ut. De fick inte fram hela våran biljett, utan såg bara den delen som gick till USA. Där tog det stopp. De nekade oss bestämt att resa. Vi visade biljetten vi hade med slutdestination Costa Rica. Hjälpte inte. Vi sa att vi hade ett godkänt ESTA som ska tillåta att vi mellanlandar i USA för transit. De nekade oss fortsatt. Sa att ingen från EU får åka in till USA eller göra transit via USA. De sa bara no, no, no. No USA. Sen log de lite ursäktande, rykte på axlarna och lämnade disken där vi stod kvar som frågetecken. Efter att ett par minuter passerat där vi förvirrat tittade på varandra tills gick det upp för oss att vi inte kommer att åka med detta plan. Om jag skulle ha fanisterat om detta scenario innan det skedde, så måste jag säga att jag upplevde att både jag och Alexander var lugnare än vad jag skulle ha trott. Jag som hade haft magknip för det där med bagaget. Tänk om det bara hade varit det. Kommande timmar tillbringades med att ringa resebolaget och flygbolaget, prata svenska, prata engelska, försökte hitta vem som skulle kunna tänka sig att ta ansvar för detta. Vi blev lovande återkoppling, men timmarna tickade iväg. Och ja, vad gör man när något oförutsett som detta sker? Jag vet inte riktigt, men vi började titta på nya biljetter och andra alternativ. Vi hoppades såklart på återkoppling via flygbolaget med nya biljetter. Timmarna fortsatte att ticka utan återkoppling angående biljetterna. Det ena alternativet som skulle ha fungerat passerade, vi såg personerna fylla kön till incheckningen, vi såg kön sina, för att sedan se dem stänga disken och vi läste final call på tavlan. Vi hade en möjlighet kvar att komma iväg samma dag. Vi hade precis bestämt oss att köpa en ny biljett till den flighten när det äntligen ringde. Flygbolaget sa att de gärna hjälpte oss att boka om till en ny biljett, förutsatt att den ena sträckan flögs av United Airlines. Enda lilla hockupen här var att United Airlines bara flyger via USA. Ett litet moment 22 konstaterade vi snabbt. Det bästa dom kunde göra var att ge oss en öppen biljett där vi under ett år får boka en ny biljett för att flyga samma sträcka med United Airlines. Jag försökte förklara att sannolikheten är ganska liten att vi kommer vilja flyga från Valencia till Costa Rica igen inom ett år. Att vi kanske aldrig mera i våra liv kommer att flyga just den sträckan. Dom lovande att se om United Airlines kunde tänka sig att låta oss flyga en annan sträcka. Hon trodde det skulle gå bra. Att jag och Alexander satt strandade på en flygplats i Valencia visade sig vara våran egen huvudvärk. Igen, vad gör man? Vi konstaterade att det var inget mera vi kunde göra just då. Det var fredag och klockan hade hunnit passera 19. Kändes inte som att något försäkringsbolag skulle hjälpa oss att lösa detta med blixtens hastighet. Så vi beslutade att den huvudvärken fick vi ta en annan dag.  Nästa sak som visade sig var att vi inte kunde landa på den tänkta flygplatsen i Costa Rica eftersom den endast gick att flyga till via USA i dagsläget. Så vi tänkte om och bokade den sista möjliga biljetten ut från Valencia den dagen. Vi bokade en biljett via Amsterdam till San Jose istället för Liberia. Jag fick som tur var tag på kontakten i Costa Rica som jag hade bokat transfer från flygplatsen i Liberia via. Det vill säga transfer från den flygplatsen vi inte längre skulle landa på. Denna gång kom vi på planet som lämnade 21.10 och fick oss en liten flygtur till Amsterdam där vi landade kring midnatt. Vi var trötta. Vi ville sova. Vissa önskningar uppfylls snabbt. Vi hade nu 11 timmars väntan på Amsterdams flygplats innan planet mot Costa Rica skulle avgå, så önskan om att sova kunde ju lätt uppfyllas. Men först behövde vi ändra vår tänkta rutt i Costa Rica. Vi slängde helt enkelt om vissa destinationer som nu hamnade närmare när vi landar I San José. Som tur är ligger de 7 timmar efter i tiden, så jag fick kontakt med mannen som sköter om Uneståhl Educations kursgård i Costa Rica. Och vips så hade vi en ny transfer bokad från flygplatsen i San José till kursgården. Check på ny plan. Vi gjorde en highfive och startade sökandet efter en lite mindre stenhård bänk som vi la oss på för att få några timmars sömn. Det gick ganska bra förutom de små avbrotten då vi vaknade för att kroppsdelar hade domnat bort mot det hårda underlaget. Klockan 03.00 blev vi väckta av en polis som var runt och kollade att vi faktiskt hade en biljett och inte bara okynnes sov på flygplatsen. Polisen blev nöjd av vårat boardingkort och vi somnade om när kroppsdelarna hade slutat ha myrornas krig.

Flygplatsen i Amsterdam vaknar klockan 06.00. Från att ha vart helt stilla och tyst så fylldes hela flygplasten snabbt med liv och rörelse, caféer som öppnade och butiker som slog upp sina portar. Vi satt och njöt av en stor kaffe och en frukostbagel när jag fick ett sms som fick mig att stelna. ”We need to update some of your details. Please contact our staff at the gate F07 before boarding”. Jag och Alex tittade på varandra. Inte en gång till. Vi avslutade kaffet och begav oss till gaten. Alexander tittade på mig och frågade om jag hade ont i magen. ”Syns det så väl?”, blev mitt svar. Vi kom till gaten och denna gång kunde vi andas ut. De ville se att vi hade uppfyllt kraven för att få komma in i Costa Rica, vilket för stunden är en ifyllt hälsodeklarationen och en försäkring som täcker för Covid-19. Vi fick boarda planet.

Allt verkade gå enligt plan ända tills vi skulle ha lämnat gaten och kaptenen istället meddelade att vi tyvärr hade något elektroniskt fel i planet. En halvtimme passerade, inget hände. När en timme hade passerat fick vi veta att en tekniker var på ingång för att fixa problemet. En timme till passerade. Jag och Alexander hade inte bytt många ord sedan första informationen om att det var något fel på planet. När 2,5 timme hade passerat från den tänkta avgångstiden så rullade vi äntligen ut från gaten. Strax därefter gasade planet och vi lyfte från marken. Äntligen i luften. Jag och Alexander andades ut. Costa Rica, here we come.

Att tappa bort mig själv

När jag skrev med en kär vän här om dagen så kom frasen upp: Kanske är det så att vi behöver ge upp oss själva för att hitta oss själva? Att tappa bort oss själva för att hitta oss själva?

Hur ger jag upp mig själv? Hur vet jag att jag är jag? Och hur vet jag vad det är jag ska tappa bort?

När jag tänker på mig själv så kommer det upp många saker i mitt huvud och kropp. Många tankar. Många känslor. Positiva, neutrala, negativa. Saker som jag har bestämt att jag är, saker som andra har sagt att jag är. Beteenden jag brukar göra och beteenden jag brukar reagera på när andra gör. Så slår tanken mig. Tänk om inget av detta är jag? Tänk om allt detta bara är påhittat? Bara är någonting som i en blinkning kan bytas mot något annat? Tankar, känslor och beteenden är ju utbytbara. Mina tankar är oftare automatiserade program som spelar än någonting unikt som kommer att lyfta mig till nya höjder. Som en jukebox som har hakat upp sig. En del skivor är skräniga, en del är oändligt vackra och en del har repor i sig. Jukeboxen fick jag när jag föddes. Jukeboxen var redan laddad med ett antal skivor när jag fick den. Sedan har jukeboxen fyllts på för varje år jag levt. Jag har fått skivor av mina föräldrar, vänner, skolgång, samhället och världen. En del musik är så ofantligt vacker för mina öron och skänker harmoni i min kropp och själ.  En del musik skär i mina öron och får hjärtat att stressat öka sin rytm. Det jag länge var omedveten om var att jag fick nyckeln till jukeboxen redan då jag var väldigt ung. Nyckeln som gör att jag kan byta skivorna själv. Tänk att jag själv kan bestämma över jukeboxens skivor. Att jag egentligen har kunnat byta skivor när jag velat under större delen av mitt liv. Eftersom jag är den enda som har nyckeln till min jukebox så är ju jag den som väljer att behålla musiken i jukeboxen. Detta gäller den vackra musiken, den skräniga musiken såväl som de gamla repiga skivorna. Det betyder att jag också kan bestämma mig för att byta ut dem mot helt andra, nya och annorlunda skivor. Så frågan är hur mycket av alla tankar, känslor och beteenden som är mina egenvalda? Hur mycket av den personen jag uppfattar som mig själv är egentligen jag? Vem är jag? Känns som en lite konstig fråga att ställa till sig själv. Vem är jag?

När jag skapade denna blogg så funderade jag på om den skulle heta någonting. Just då trodde jag att jag var lite mera förvirrad än vanligt och hade en utmaning med att ta beslut. Jag tror att jag fortsatt är lika förvirrad och undrar om detta inte är mera mitt normaltillstånd än någon variant av undantag. Oavsett vilket så var en av de namnen som kom upp: Loose yourself to find your soul. Eller då egentligen Loose myself to find my soul. Vilket jag tror är ett alldeles suveränt namn med tanke på mitt härligt förvirrade tillstånd. För ju längre in på denna resa jag kommer, ju fler frågor kommer upp. Hur mycket av mig själv behöver jag släppa, ge upp, omvärdera? Behöver jag ens ge upp mig själv över huvud taget för att hitta mig själv? Behöver jag ge upp mina sanningar om mig själv? Mina lögner? För hur vet jag att jag är som jag påstår att jag är? Det jag har upptäckt är ju att jag är olika beroende på situation. Beroende på vad som triggas i mig. Beroende på om jag ätit, sovit och är frisk. Så frågan är vad det egentligen är som jag försöker ge upp? Om jag nu tänker olika, känner olika och beter mig olika, hur kan jag då påstå att jag är någonting speciellt? Kanske är det detta som är att ge upp sig själv? Acceptera att jag är olika, att livet varken är bra eller dåligt, utan att det bara är. Att den eventuella besvikelsen eller framgången jag känner bara är differensen eller samstämmigheten mellan mina förväntningar och det som jag sedan uppfattar sker. Jag såg ett avsnitt av Midnight Gospel på Netflix (jag vet, tro det eller ej jag kollar på TV, jag säger ju att jag är olika) där de pratade om att vara hope-less.

Titta på denna som du gillar olika perspektiv

Om jag inte förväntar mig att livet skall vara på ett visst sätt så kommer jag ju vara okej med vad som än händer. Är jag det så kan jag ju välja att, oavsett vad som sker, behålla högre energier inom mig. Att alltid kunna känna någon form av till exempel kärlek, frid och glädje. Att förhålla mig hope-less eller utan förväntningar betyder inte i min värld att det finns en motsättning för att skapa önskade resultat och mål. Eller då för den delen att manifestera det skapade i gud, i universum eller i den mentala träningen (eller vad en människa nu väljer att tro på), för att sedan låta det ske i den externa världen. Att tydligt och klart förställa mig de önskade scenariona med de energierna jag önskar, de känslorna jag önskar, de tankarna och beteendena jag önskar. Jag kan iaktta utkomsten i varje given stund, behålla mina högre energier, önskade känslor, tankar, beteenden och fortsätta att förställa mig vad jag vill ha utan att för den sakens skull vara besviken på det som är. För om något inte blev som jag önskar så borde det väl egentligen bara betyda att jag får fortsätta att finslipa på min föreställningsförmåga och paketering. Att skapa det jag önskar i min fantasi med tillhörande energier, känslor, tankar och beteende. Sedan låta det manifesteras i världen medans jag förhåller mig hopp-lös. Låter ju lätt som en plätt. Den stående frågan som återkommer: Hur gör jag? Enda svaret jag har just nu är trail and error. Trail and error och tillit till processen. Och om, om det går med trail and error och tillit till processen. Är det då att ge upp sig själv? Och om det är att ge upp mig själv, är det då jag finner min själ?  

Äventyret tar snart en nya riktning

Vi har funderat, vänt och vridit på förhållandena, undersökt tillåtelser och förbud för resandet i världen just nu. Det vi kom fram till var Costa Rica. Så Costa Rica it is. Planen är att flyga ut från Spanien fredag om en vecka, den 11/12. För stunden är Costa Rica ett land som ur Covid-19 synpunkt verkar vara ett bra land att befinna sig i. För mig och Alexander verkar det även vara ett bra land ur flera perspektiv såsom klimatet, temperaturen i både luften och vattnet, stränderna, surfen, naturreservaten, människorna och lugnet. Jag har aldrig tidigare rest åt det hållet i världen och känner just nu en stor nyfikenhet och pirr i magen. Det ska bli så spännande att se vad Costa Rica och eventuellt omkringliggande länder har att visa för oss. Både i det externa och i det interna. Planerna är lösa. Att ge sig ut på resa under en rådande pandemi är en ständig träning i ovisshet. En träning i att låta det vara som det är och helt enkelt förhålla sig till det på bästa tänkbara sätt. Så vi försöker ha ett öppet sinne och tar reda på saker varefter vi märker att världen håller sig öppen för oss. Så har du tips, trix, förslag på boenden, stränder, upplevelser och allt annat mellan himmel och jord som du vill rekommendera oss i Costa Rica, hit us (inboxa mig på Messenger eller maila på info@karnawiberg.se).

Jogga är att få stanna upp

Vi har startat med en av de sakerna jag älskar här i livet, att jogga. Under nästan sex veckor som passerat på våran promenad har jag inte tagit ett enda löpsteg. Men nu, nu finns det en strand som jag kan springa mig trött och lite till på innan den tar slut. Kroppen har vandrat flera timmar dagligen. Jag kan meddela att det inte är samma muskler som jobbar vid jogg. Aj säger jag bara, har haft en rejäl träningsvärk i veckan som varit. Haltat och struttat runt, stönat och ojat mig så fort jag behövt resa eller sätta mig. Jag har känt mig aningens äldre än jag verkar vara enligt siffran på pappret. Jag tror det börjar att rätta till sig, men det är nog en bit kvar innan den lätta känslan infinner sig.

Jag har verkligen saknat att jogga. Det är en aktivitet som tillfredsställer både mitt fysiska, mentala och själsliga. Det är något speciellt, något som jag inte har hittat ett substitut för. Det har funnits tider då springandet har fått stå tillbaka för annat. I dessa perioder har jag försökt att nå samma känsla av tillfredställelse med andra verktyg. Men för mig är springandet något väldigt speciellt. Just nu försöker jag boosta mitt mentala och själsliga genom att även meditera regelbundet igen. Meditationen gjorde entré mycket senare i mitt liv än vad löpningen gjorde. Min gissning är dock att jag använt löpningen genom många år som ett sätt att nå ett transtillstånd och att bearbeta saker medans jag springer. Kombinationen som jag testat de senaste åren att både ha springandet och meditationen är en hit för mig att få mera kontroll över mina tillstånd.

Jag fascineras över hur mycket motstånd det kan finnas i mig att göra det som jag vet fungerar för mig. Jag vet till exempel hur mycket meditationen hjälpte mig när jag gjorde det regelbundet under förra året. Ändå så har det fallit ur mitt liv senaste året och bara varit med som sporadiska inslag. Eller fallit ur låter som att meditationen tappat balansen och snubblat omkull eller som att någon annan har puttat ut den. I klartext är det jag som puttat ut meditationen, jag har valt annat och i vissa fall har jag till och med valt saker jag vet inte kommer att leda mig mot att bli en bättre person. Jag har gärna velat intala mig att jag har mediterat regelbundet fast jag vet att den regelbundenheten jag har haft är alldeles för sällan för att ge mina önskade resultat. Regelbundet i detta fall betyder högst sporadiskt, kanske till och med väldigt sällan. Tänk så knäppt det är, jag menar, vem är det jag försöker lura egentligen? Japp, du vet redan svaret, jag lurar mig själv. Ibland känns det som jag väljer att stanna i det som tynger mig. Jag rättar mig själv igen, JAG väljer att stanna i det som tynger mig. Väljer att rota i det. Letar efter svar och efter orsaker. Tror mig kunna se orsak och verkan och samband. Jag skyller på andra, jag skyller på omständigheter, jag pratar om en dåtid som inte längre finns. Jag skyller på mig själv. Allt för att mitt ego ska ha något att hålla sig sysselsatt med.

Jag håller mig själv kvar i ett tillstånd som inte är gynnsamt för mig att växa i som människa. Kanske är det i slutändan i vilket tillstånd jag befinner mig som kommer att styra hur jag ser på det som sker runtomkring mig? Är mitt tillstånd energifyllt så har jag närmare till lösning, jag blickar framåt och det viktiga är inte vad det beror på utan vad jag ska göra istället för att ta mig dit jag önskar. Jag är öppen att prova olika vägar och jag lära av de som inte gav ett önskat resultat. Det är de försöken som kommer att öka min erfarenhet för att jag sedan kan prova på ännu ett nytt sätt. Så får jag helt enkelt göra tills jag får ett önskat resultat. Igen, trail and error. Då jag är i ett sämre tillstånd gräver jag min grop djupare. Jag rotar runt i det som stör mig eller tynger mig, vänder och vrider på det och absorberas allt mera av den negativa känslan. Jag har i många olika sammanhang hört något liknande som detta: Dit vi riktar vårat fokus går vår energi. Detta är ju väldigt bra om jag riktar mitt fokus mot det som gynnar mig, höjer mina energier och försätter mig i ett gynnsamt tillstånd. Aningens sämre om jag riktar mitt fokus på problem, utmaningar, att något saknas mig, att det är någons fel, att saker är fel. För när jag gör det vad händer då med min energi och med mitt tillstånd? I mina sämre tillstånd skulle jag tjäna både tid och känslomässig smärta om jag såg till att förändra mitt tillstånd först, höja min energi, innan jag ens försökte ta i det som stör och tynger mig. I perioder då jag gör det i den ordningen, så finns det konstigt nog färre saker som tynger mig, färre problem, färre utmaningar och flera lösningar och möjligheter.

NLP handlar bland annat om att plocka fram gynnsamma tillstånd. Jag som utbildad NLP Trainer kan mycket inom området i teorin. Teori är teori, sen kommer den där lilla detaljen, att omsätta det i praktiken. En del saker går snabbt som en blinkning att förändra. Det är skönt och ofta häftigt att snabbt som blixten få en bestående förändring som gynnar mig. Ingen kamp, inget kämpande, bara förändring. En del andra saker övas in. Att steg för steg etablera nya neuronala nätverk i hjärnan, det vill säga att lära mig nytt och ersätta gamla mönster som hjärnan väljer för att de är välkända och lättillgängliga. Att dom är lättillgängliga säger ingenting om dessa mönster gynnar mig eller inte. De är helt enkelt det beteenden, de tankar eller de känslor som ligger i den första byrålådan vi öppnar. Och vi tenderar att ta samma byrålåda om och om igen oavsett om det gynnar oss eller missgynnar oss. Enligt utsago så kan vi, om vi väljer det, styra vad som skall ligga i byrålådorna och vilken av byrålådorna vi skall öppna när. Den enda lilla detaljen är att vi måste omvärdera det vi tror oss veta, våga släppa det vi valt att hålla för sant, vara öppna för nya perspektiv och att träna oss i dessa nya sätt att se på och möta livet. Sen kan vi se på hur det vi tidigare trodde oss veta ersättas med nya trossystem och övertygelser. För hur vet vi egentligen någonsin att någonting är sant? Den enda sanningen vi har är väl den subjektiva? Min enda sanning är min alldeles egna. Jag kan tro att min sanning delas av andra, vilket kanske borde betyda att vi har lagt liknande saker i vår byrå? Men betyder det att det blir mera sant för att flera tycker samma sak? Min egenträning just nu är att våga ifrågasätta mina beteenden, mina tankar, att inte ta dem för sanna, att ifrågasätta mina känslor och inte blint lita på dem. Jag vill kunna iaktta vad det är som ligger bakom mina beteenden, tankar och känslor, vad är det egentligen jag vill ha eller kanske är rädd för? Ta reda på det och sedan bistå mig själv med det som jag egentligen behöver. Inga substitut, inget halvdant. För hur klyschigt det än låter så är den enda som kan förändra mitt liv jag själv. Min nyfikenhet bara växer på att ta reda på vem det är som bor här inne i mig. Den Karna som finns bakom tankarna, känslorna och beteendena. Vem är Karna bakom hennes sanningar och inlärda mönster? Jag vill helt enkelt lära känna mig själv. Jag har skapat mig tiden, jag har fler teorier och verktyg än jag kan använda samtidigt. Jag har helt enkelt skapat mig förutsättningarna för att kunna och hinna lära känna mig själv. Nu återstår bara praktiken, relationsbyggandet med mig själv, görandet och modet. Modet att våga gå emot mig själv, att våga ifrågasätta mina sanningar. Att vara öppen för att världen kanske inte fungerar så som jag tror att den gör. Våga ta mig an ett tillstånd där jag är så blank och neutral jag kan. Att våga tro på att jag kan skapa min värld precis så som jag önskar ha den. Och det äventyret, mitt äventyr, det har redan börjat.    

Nordväst till Sydost

För en vecka sedan tog vi flyget från Santiago de Compostela till Alicante. Vi hade satt siktet på min kära vän Olles lägenhet strax utanför Alicante. Vi landade med planet kring 18.30 och hade bestämt att vi sover en natt i Alicante innan vi skulle få nyckel till lägenheten. Vi hittade en buss som tog oss från flygplatsen in till centrala Alicante. Vi hade inte bokat något boende innan men tänkte att det är väl bra att ta oss in centralt. Vi hade ingen aning om vart vi skulle kliva av och hade turen att en av flygvärdinnorna från vår flygning snällt talade om för oss vilket som var det mest centrala stoppet. Det var mörkt när vi klev av bussen. Staden var i full snurr med människor, lysen och öppna butiker och restauranger. Det kändes konstigt att landa in här där det var liv och rörelse efter dagarna i Santiago där det regnade och alla restauranger var stängda. Här i Alicante var det varmt, klockan var nu kring 19.30 och vi såg på en stor termometer att det fortfarande var 20 grader. Vi tittade på varandra och log. Äntligen lite värme. Vi fick utpekat åt vilket håll vattnet var och började gå lite på måfå med våra ryggsäckar. När vi gått en liten stund så tänkte vi att det verkade som vi allt får boka ett boende här. Det var inte riktigt på samma sätt med Alberguen, som vi bara kunde kliva in på, som vi hade vant oss vid under vandringen. Vi kollade booking.com och snålheten slog till. Vi skulle ju bara sova en natt. Och med de erfarenheterna från vandringen, hur illa kan det då vara? Vi valde ett av de billigaste ställena vi hittade. Låg centralt, nära till strandpromenaden och var billigt. Jackpot, eller? När vi efter lite letande hittade rätt trappuppgång så var det ingen som svarade när vi ringde på porttelefonen till det stället vi hade bokat. Vi blev insläppta av en servitör från restaurangen bredvid. Vi tänkte ta hissen, men det stod ingenting om vilken våning vi skulle till. Så vi klev snällt ur hissen och började gå i trapporna med våra ryggsäckar. På tredje våningen hittade vi en dörr med vårat hostels namn på…..

Vi knackade på, ingen öppnade. Vi ringde numret som så fint var ditskriver på den vackra och proffsiga lappen med hostelets namn. En Carlos svarade i andra änden. Han bad om 5 minuter. Jag och Alexander stod i den aningen nedgångna trappuppgången och undrade vad detta skulle bli. Efter 5 minuter rasslade hissen till, sedan stannade den på vår våning och den förmodade Carlos krånglade sig ur den lilla hissen med sin elscooter och med cykelhjälmen på sned. Han tittade upp med lite blanka ögon: Karna? Japp svarade jag. Han letade upp en nyckel i fickan och öppnade åt oss. Det var en korridor där innanför med ett antal dörrar. Luften var tung med Marijuana doft. Carlos letade i en glasburk bakom något som såg ut att vara hans lilla receptionsdisk. Han fiskade upp en nyckel och meddelade stolt att vi får ett rum med balkong. Han ledde oss längst ner i korridoren, visade toaletten som delades av hela korridoren och öppnade sedan till vårat rum för natten. Han visade oss den lilla franska balkongen som hade utsikt rakt in i huset mitt emot. Vi tog av oss ryggsäckarna, log mot Carlos och sa: This is perfect. Vi gjorde oss snabbt klara för att leta upp en restaurang med siktet inställt på stenugnsbakad pizza.

Vi överlevde natten och morgonen efter tog vi oss på strandpromenaden till Alicantes busstation för att bege oss till Arenales del Sol. Alicante har en vacker strandpromenad och några av de häftigaste träd jag sett samt gigantiska änglatrumpeter som blommade för fullt. Det är lätt att hänföras av naturens magi i människans skapelser.

En vecka är nu spenderad i Arenales del Sol. En häftig kontrast till vandrandet. Det finns pool, bubbelpool, bar, gym (tyvärr stängt på grund av coona), tennisbana, paddelbana och väldigt nära att gå ner till stranden. Utsikten är vacker och stranden nedanför är lång. Vi håller på att acklimatiserat oss till ett mera bekvämt liv igen. Efter att ha varit ifrån bekvämligheter som ett varmt hem, en varm dusch och mat som jag önskar äta, så är det en väldigt lyxig känsla att landa in här. Jag njuter av att landa in. Se vad som kommer till mig efter veckorna med vandring. Jag njuter av att få vila, jogga, bada och sola. Och en sådan sak som att vi gör vår egen mat efter veckorna i norra Spanien med baguette, stekta ägg och pommes. Vandringen har gett mig distans till de bekvämligheter som jag där hemma har tagit för givet. Jag njuter av kontrasterna, jag njuter av det bekväma och ser fram emot vad denna del av resan kommer att ge mig.    

Är vi framme nu?

80 mil försvann fort under mina fötter. Tänk att vi har vandrat från Frankrike, från Spaniens östra gräns, tvärsöver hela landet och till det västra hörnet. Jag fann vandringen kanske mera tillfredställande än jag hade trott. Friheten i att själv kunna bära det jag behöver på ryggen. Friheten i att gå dit jag önskar. Fascinationen av att en så relativt kort distans som 2 till 3 mil tar oss över det som upplevs som långa sträckor. Att vandra och sedan blicka tillbaka för att långt bort i fjärran ana den staden eller byn som dagens etapp startade från. Dessa 2 till 3 mil kan ta en hel ”arbetsdag” att promenera beroende på hur mycket upp och ner det är. Det med jämförelsen att det tar cirka 30 minuter att transportera sig samma sträcka med en bil. Friheten, friheten i att ha upplevt mig som oberoende de sista veckorna av mitt liv. Friheten av att faktiskt använda kroppen varje dag för att ta mig dit jag vill komma. Friheten i att känna hur livet har saktat ner, hur det känns som jag börjat att centreras. Hur tankarna sakta börjar att nysta upp sig och hur andetagen blir längre och djupare. Närvaron som jag allt oftare ertappar mig själv med att ha. Fokuset. Hur jag upplever att jag kan bli oerhört fokuserad och kan behålla fokuset under allt längre perioder. Den sköna känslan av att vandra i trans. Hur tiden upplevs som den stannar, eller mera som att den slutar att existera. Allt bara är. Ett ärande i varandet.

Vad betyder det att vara framme? Vi har nått Santiago de Compostela. Vi har fått den sista stämpeln i våra pilgimspass. Vi har fått intyget att vi vandrat sträckan på nästan 80 mil. Vi deltog i en vacker liten mässa på engelska under söndagen. Det var jag, Alexander, vår vän Bertrand som vi mött under vandringen och sedan prästen. Det var en mycket vacker och intim mässa. Prästen pratade i vackra metaforer och om hur pilgrimsvandringen är ett sätt att komma nära sig själv, att få kontakt med förlorade eller kanske förvirrade delar inom sig själv. Eller hur den är en vandring dedikerad för en person, kanske för en sjukdom, för ett tillfrisknande eller för hela mänsklighetens uppvaknande. Eller vad som helst som betyder mycket för en själv. Jag trivs i kyrkan. Jag trivs med präster som på ett naket och nära sätt beskriver en människas försök att få livet så bra som möjligt. För är det inte vad vi alla gör? Försöker skapa oss ett liv som blir så bra som möjligt utifrån de förutsättningar vi har vid den givna punkten för försöket? Vi använder vad vi har och gör så gott vi kan. Ibland blir resultatet önskat och ibland blir det kanske en anledning till att försöka igen. Livet, en lång rad med trail and error. Utmed resans gång, under livet, så får vi nya verktyg, nya insikter och nya pusselbitar som likt en vårflod forcerar oss framåt. Pressar oss till att ta nya val, nya vägar och göra nya försök. För vi människor kan inte leva i ett status Que, vi kan inte stanna tiden. En människa kan inte inte utvecklas. Precis som med kommunikationen oss människor emellan. Vi kan inte inte kommunicera. Allt vi gör eller inte gör, säger eller inte säger är kommunikation. Enligt mig har vi inget annat val än att utvecklas, inget annat val än att ständigt kommunicera, både inom oss och utanför oss.

En bit in i mässan fick vi var och en gå fram till altaret och tända ett ljus och be en bön. Det var ett vackert inslag, det var nytt för mig att få stå där framme och högt be min bön. Kanske var det för att vi var så få på denna mässan? Oavsett anledning så gillade jag det. Min bön handlade om min förhoppning om att situationen med covid-19 ger människor en paus. Ger människor en möjlighet att hinna stanna upp. Få landa lite och hinna se sina tankar. Att hinna känna. Att hinna värdera vad som egentligen är viktigt i denna världen som snurrar så oerhört snabbt. Kanske är covid-19 det som gör att vi hinner värdera, omvärdera och kanske omprioritera hur vi väljer att leva våra liv, hur vi fördelar tiden mellan det som är viktigt för oss. Vi är alla uppfostrade i ramverk, familj, samhälle, vänner, skola och så vidare till allt det vi har och är i kontakt med i våra liv. Det jag exponerats för i mitt liv och det jag lärt mig är någon annans tyckande, tänkande, inlärda mönster, beteenden, normer och riktlinjer. Att vi står på axlarna av vår samtid, våra föräldrar, deras samtid och våra förfäder och deras samtid. Att jag har lärt mig av min mor och far från deras samtid som lärde sig av sin mor och far från deras samtid som i sin tur lärde sig av sin mor och far och så vidare ända tillbaka till blodslinjens start. Att vi ibland tar saker vi har fått lära oss som så självklara att vi inte ens kommer på tanken att ifrågasätta dem. Kanske är Covid-19 ett ypperligt tillfälle att sätta sig själv under luppen? Att se om jag kan leva som jag lär? Och om jag lever vad är det då jag lär? 

Ja, vi kom fram till Santiago de Compostela. Vi har avslutat det som är Camino Frances. Men som prästen sa, caminon är slut för denna gången och nu skall vi återgå till ”The Camino of Life”. Så svaret på frågan om vi är framme har i detta fallet flera svar. Anar att det är precis som livet, eller som Alexander säger: ”Det beror på”. Jag tittar ut genom flygplansfönstret, tittar på solen som precis går ner bakom molnen. Nej, jag är inte framme, jag är på min Camino of Life.

Vad händer nu?

Vi har funderat fram och tillbaka på om vi skulle fortsätta en liten bit till, gå ut till Finesterre vid Biscayabukten, världens ände. Eller om vi skulle försätta en mycket längre bit, gå ner i Portugal, ta Camino de Portugués fast bakvänt och gå från Santiago de Compostela och vandra söderut. Men nej, det blev ett nej på alla de olika alternativ som fanns för vidare långvandring. Det är november och regnet har ökat mycket, det är Covid med bestämmelser som svänger dag för dag om vad som är öppet och inte. Just nu har alla barer, fik och restauranger behövt stänga i den regionen vi befinner oss. Så att vandra och kanske inte få mat eller hitta ett ställe att sova för natten i november, det blev för mycket ovisshet för oss efter våra 80 avklarade mil. Kanske kommer vi heller inte ens över gränsen till Portugal.

Maria som pilgrim

Så vi har beslutat att vi åker till Alicante. Bestämmelserna i regionen Valencia är fortfarande friare. Vi åker ner och tar tillflykten i Olle Wadstens lägenhet. Ska bli spännande att få se hans fina lägenhet som jag hört mycket om genom åren men inte fått arslet ur vagnen att åka och besöka. Men nu är det tid och nu är det dags. Idag flyger vi till Alicante och sen ska vi parkera oss en liten stund och se vad livet och världen erbjuder som nästa steg för vår yttre resa. Kanske blir vi kvar i Alicante ett tag, kanske blir det till Alexanders mosters lägenhet i Dénia, Nicklas lägenhet i Torrevieja eller kanske blir det något helt annat. Vi väntar med spänning på vart vi kommer vi kunna åka och vad kommer vi kunna göra?

Santiago de Compostela

Vi är nu där, på den plats som kallas att ”vara framme”. Vi har nått Santiago de Compostela, vi har fått våran sista stämpel för denna vandringen, beviset för att vi har gått Camino de Frances. Att vi har vandrat från Saint Jean Pied de Port i Frankrike och till Santiago de Compostela.

Vi vandrande vår sista vandringsdag i regnet som öste ner. Vi burrade in oss i våra regnponchos med endast ett litet hål att kika ut ur för att leta efter de sista snäckskalen och de gula pilarna som obarmhärtigt leder oss de sista milen mot slutdestinationen för denna vandringen. Det har på många sätt varit en häftig, lärorik och fascinerande vandring. Och nu är den slut.

Vi kom fram och letade upp vårat bokade boende. I och med lock down av staden rekommenderades vi att boka boendet i förväg, vilket är första gången på våra 80 mil som vi gjort en bokning. Vi hittade boendet efter lite om och men. Den gamla kärnan av Santiago de Compostela inbjuder till att gå vilse. Husen är höga och gränderna smala vilket gör att det inte finns något att direkt orientera sig efter i de slingrande gränderna. När vi kom fram så var vi tydligen för tidiga och kunde inte checka in än. Att tillägga här är att det från och med idag kom nya bestämmelser att alla fik, barer och restauranger måste stänga på grund av Covid. Så det finns inga ställen att gå och sätta sig på och ta en kaffe i väntan på. Vi hade vandrat hela dagens sträcka utan att kunna stanna och fika. Att det regnade gjorde att vi heller ej ville stanna för att äta lite medhavda nötter och frukt. Det regnade fortfarande och vi irrade runt en liten stund i de trånga gränderna. Vi trillade in på något som liknade en saluhall, fast det var mycket under bar himmel. Vi hittade i alla fall tak och en stenbänk vi slog oss ner på för att pusta ut och bedriva lite tid tills vi fick vårat boende. Vi satt tysta och titta på människorna som livligt inhandlade sin frukt, fisk, kött och ost. Det är lördag och ganska mycket folk i omlopp på denna marknad, trots regnet, trots covid restriktioner. Vi dividerade en stund för att inse att vi kommer behöva handla. Vi suckade över ryggsäckarna som känns stora, tunga och otympliga i de trånga gränderna. Vi visste dock att vi kommer hitta lite ny livsgnista om vi får i oss lite mat.

Lyckan av mat efter många timmar utan

Efter att ha checkat in, ätit och duschar var vi mera människor igen. Vi bestämde oss att trotsa regnet som fortsatt öste ner och ge oss ut för att få den sista stämpeln i våra pilgrimspass innan de stängde kontoret klockan 18.30. Sedan var det mässa i katedralen klockan 19.30 som vi önskade delta på med några av våra funna vänner längst färden. Spanien och öppettider fungerar inte riktigt som Sverige. Vi tyckte vi var ute i god tid (tänk på att regnet öste ner så vi ville inte gå ut tidigare än vi behövde) och anlände till pilgrimskontoret klockan 18.15, det vill säga med en hel kvart tillgodo. När vi stod där utanför i regnet tittade de på oss, pekade på klockan och sa att vi minsann får komma tillbaka imorgon. Och så var det med det. Vi såg oss besegrade, vandrade runt och tittade på katedralen i ösregnet i väntan på våra vänner. Vi filosoferade lite om det var såhär vi hade trott av slutet på vår färd skulle kännas? Efter lite samtal konstaterade vi att det är nog så att vi hade trott i vår fantasi att avslutet skulle se annorlunda ut än hur det nu verkligheten presenterades för oss. Så egentligen var vi kanske inte besvikna på regnet, de stängda matställena eller att vi inte hann få stämpeln innan mässan? Vi behöver kanske bara sluta jämföra detta med bilden i våra huvuden och ta saker för vad det är. Och just då var det 80 promenerade mil, ståendes i ösregnet framför katedralen i Santiago de Compostela, i flipflop och hållandes varandra i handen. Vi har fått höra att ”du gör inte caminon, det är caminon som gör dig”. Och kanske är det precis så.