Ett inlägg som kanske är lika rörigt som mitt inre i perioder upplevs. Låt ditt inre få följa mitt genom tvära kast och olika funderingar. Kanske känner du igen dig i de påhitt som händer inom mig?
Tre veckor har passerat på Hridaya. Tre veckor av meditation, yoga, stillhet, vegansk mat, mindre mat än vad jag är van vid, inre strider, öm kropp, ödmjukhet och kärlek. De tre första dagarna under den sista vecka har var väldigt utmanande. Kroppen gnällde, ett knä gör ont efter allt sittande i skräddarställning och jag är fortsatt stel som en pinne i mina hamstrings. Kroppens gnäll ger mina mera elaka egostates en ingång att komma och röra till det för mig under mina meditationer och min yoga. Eller röra till och röra till, det är väl egentligen lika välkomna delar av mig själv som alla andra delar. För hur ska jag lära känna mig själv och kunna välja nytt om inte alla delar av mig får vara välkomna att visa upp sig? Det har varit så många tankar, så många känslor de sista dagarna. Tårar har trillat och skuld över min oduglighet har varit på besök. Jag vet att jag har uttryckt, mer än en gång, att det är detta jag har längtat efter. Att ha tiden att sitta igenom vad som än kommer. När jag finner mig mitt i en inre konflikt så undrar jag om det verkligen var detta jag önskade mig? Var det inte bara det vackra jag ville ha? Hjärtat som fylls av kärlek, kroppen som fylls av ljus. Miraklerna hur mina stela baksidor efter ett liv utan rörlighet ska släppa på ett enda tillfälle? Jag inser att jag nog bara får välkomna vad som än dyker upp inom mig. När jag inser det, så inser jag samtidigt på hur rätt plats jag är i mitt liv just nu. Att jag flera timmar per dag sitter i min egen stillhet, med mitt eget inre, med tankarna, med känslorna. Jag har ju längtat efter just detta, så jag sitter kvar, vad som än dyker upp. Jag sitter kvar fast den önskade kärleken ibland känns som en ouppnåelig horisont bortom mina för stunden nedlåtande tankar inbäddade i rädslan. Rädslan för att inte räcka till, att inte duga, att inte vara älskad, rädslan att inte älska mig själv. Rädslan när mitt ego säger att detta är ännu ett knasigt påhitt och att jag slänger bort mitt liv, sittandes tyst i en sal på en yogamatta. Konstigt nog så påminns jag om att jag tänkte samma sak då jag var hemma och jobbade i det som då var min vardag. Samma rädsla att jag höll på att slänga bort mitt liv. Att det måste finnas mera. Mitt hjärtas längtan som så länge viskat i mitt bröst, som har brunnit djupt i mitt inre och bett mig att följa dess direktiv. En ny fråga kommer upp: Karna, är du lycklig i detta nu? Jag känner efter inom mig. Vad finns egentligen där inne, inne i djupet, där långt bortom de vardagliga stressade momenten, bortom de ramar och regler jag har lärt mig, bortom och bakom, vem finns där som kan svara? Jag hör mig själv svara: Ja, jag är lycklig, jag är tillfreds, jag är varm i mitt inre och jag känner mig närmare kärleken än någonsin innan.
Jag har hört hemligheter viskas angående nuet. Om att tiden inte är vad västvärlden har lärt mig att det är. Att det egentligen inte existerar en dåtid och en framtid, utan bara en rad av olika nu. Att mina minnen är det som drar mig till dåtiden. Och om jag befinner mig för mycket i min dåtid så kommer den att skapa min framtid. Det betyder att det i så fall är min dåtid som återskapas i mitt nu. Frågan kommer: Karna, lever du någonsin i nuet? Jag funderar ett tag igen och konstaterar att det verkar som att en av den mest utmanande konsten är att leva här och NU. Lite konstigt är det väl ändå, med tanke på att vi aldrig har någonting annat än NU. Hur kan jag leva någon annanstans än i det enda som egentligen existerar?
Jag tänker på många av de klokskapen jag har fått höra de sista veckorna på Hridaya. Om hur jag själv är den som skapar mig själv och mitt eget liv. Det är liknande saker som Mental Träning lär ut, NLP, Hypnos och många andra läror. På Hridaya är det i ännu en ny förpackning och från en ny vinkel. För varje gång jag hör dessa magiska saker och för varje ny plats jag befinner mig på då jag hör dem, så djupnar dess innebörd. Jag kan tillåta att mitt förflutna håller mig kvar i olycka och ledsamhet och ilska. Men den som kommer att lida mest är ju jag själv. Jag stannar då kvar i en dåtid som inte längre existerar annat än i min fantasi. Där tillåter jag den att återskapas om och om igen. För att igen och igen få ta min uppmärksamhet från nuet, och därmed från livet. Och återigen, den som lider är ju jag. Ingen annan lever i mitt inre. Ingen annan straffas än jag själv genom att jag tillåter dessa negativa känslor att leva inom mig och genom mig. Jag har uppskattat hur Hridaya har uppmuntrat att låta allting existera som kommer upp inom oss. Hur de lär oss att hålla space och skapa ett tryggt och kärleksfullt utrymme för känslorna att få komma, att få vara och även att tillåtas att ebba ut och passera. Att inte längre trycka ner eller trycka undan det som kommer upp utan att kärleksfullt backa av lite, att distansera mig från känslorna och iaktta dem. Låta dem ha sin gilla gång, låta dem bli sedda, få finnas där och sedan framförallt låta dem passera. Att jag inte längre behöver fortsätta att identifiera mig med mina gamla historier. Historier om hur andra har sårat mig, varit elaka, hur fel andra har agerat, hur fel jag har agerat, allt det som mitt inre talar om för mig att jag borde önska ha ogjort. Dom historierna får nu passera genom mig, finnas, granskas och sedan få upplösas och försvinna i den lätta brisen som sveper genom meditationsrummet. Tänk att jag kan välja. Tänk att jag kan skapa mig själv. Tänk att jag gör så gott jag kan i varje givet nu. Tänk att jag får försöka, om och om igen. Tänk att jag kan vara snäll med mig själv, granska mig själv med ödmjukhet och kärlek. Tänk att jag älskar mig själv mer och mer för varje dag.
Detta är häftigt. Wow att stillheten kan vara så stor. Att tystnaden kan fylla så mycket genom att hålla ett öppet space och bara vara tystnad. Jag har upplevt att jag sökt mig mer och mer mot stillhet och tystnad sedan cirka tre år tillbaka. Det startade i min stuga. Alla de timmar jag spenderade i mitt eget sällskap tittandes med tom blick på den vackra eken utanför min altan. En blick som tittade men inte såg. Hur stillheten och tystnaden fick börja ta plats i mitt liv på detta sätt. Det är en stor skillnad då och nu. Då sökte jag tystnaden för att jag var vilse, ledsen och frågande. Jag var rädd att mitt liv inte blev vad jag tänkte att det skulle vara. Jag trodde att den differensen mellan vad mitt liv var och vad jag hade en uppfattning om att det ”borde” vara inte stämde. Jag tog det då som ett bevis på att jag gjorde fel, kanske till och med var fel. Idag sitter jag i tystnaden och stillheten för att jag är nyfiken, för att jag vill undersöka och för att jag vill upptäcka det jag inte trott mig kunna nå än. För mig sker just nu ett skifte från ett tidigare liv i väldigt hög fart till ett liv som jag fyller med mer och mer av det som mitt hjärta har längtat efter att få undersöka. Bara det är en intressant resa i sig. De olika perspektiven, platserna, dimensionerna och de olika energierna. Hur hela jag är en, hur jag förändras och omskapas, antagligen i varje sekund av livet. Friheten i att kunna välja, om och om igen. Att jag består av många delar. Det finns många olika läror om dessa delar, många olika presentationer i olika läror. Jag använder mig av olika modeller i olika sammanhang och beroende på vilket det önskade resultatet är. En modell jag gillar att använda är den fysiska aspekten, den mentala aspekten, den emotionella aspekten och den spirituella aspekten. Min aning är att vi som människa behöver kunna leva i och genom de olika aspekterna. Att vi för stunder kan vara mer eller kanske helt i någon av aspekterna, men att vi som en människa behöver fluktuera och befinna oss i de olika aspekterna för att kunna fungera som varelser och samleva med allt annat levande i världen. Och kanske framförallt att kunna samleva med oss själva i balans och harmoni.
Hridaya pekar mot det spirituella hjärtat. Att vårat hjärtcenter, i mitten av våran bröstkorg, lite till höger, är en portal mot någonting högre. En öppning mot kärleken, mot valen som kan förändra hela min syn på livet, på världen, på mig själv och på andra. Att rikta mitt fokus under tystnad och stillhet mot hjärtcentrat. Att hitta de naturliga uppehållen i andningen som uppstår spontat mellan in- och utandning och mellan ut- och inandning. I dessa uppehåll stillas sinnet. Det blir konstigt nog tyst på tankar, på känslor. Det är stilla. En fridfull stillhet som breder ut sig i det inre för denna korta stund. Då stillheten infinner sig så finns det en fråga som används återkommande. Om och om igen. ”Who Am I?”. Vem är det egentligen som tänker inom mig, vem är det som känner. Vem är det som upplever det som jag säger att ”jag” upplever. Tankar kommer. Känslor kommer. En iakttagande position intas. Iakttagande av vem det är i det inre som tänker och som känner. Sen iakttas den som iakttar. Sen iakttas den som i sin tur iakttar den som iakttar den som tänker och känner. En förflyttning från identifikationen med tankarna och känslorna. Ju mer avidentifikation ju oftare kommer frågan. Om och om igen: ”Who Am I?”.
Och vad kan jag säga…jag har just nu igen aning om vem jag är. Vad jag är och hur jag finns till. Om jag ens finns till. Vad är verklighet och hur vet jag vilken verklighet som är den verkliga? Eller är alla mina upplevda verkligheter verkliga? Frågorna leder till flera frågor. Frågorna ersätter svaren. Svaren verkar inte längre, eller i alla fall just nu, vara lika relevanta. Om det ens finns några svar. Istället blir det en fråga som leder till en fråga, som leder till en fråga, som….Hur många frågor finns det egentligen undrar jag? Och vem är nu den där ”jag” som undrar…?
Under en meditation så kom frågan om kärlek och rädsla upp. Det som mitt intellekt har trott sig börjat förstå, eller i alla fall skapat ett trossystem runt, är att det finns två grundkänslor att leva utifrån. Rädsla eller kärlek. Uttrycken av andra känslor kan ses som en variant någonstans på skalan mellan dessa två motpoler. Det är intressant att kontemplera kring detta och varifrån olika tankar, känslor och beteenden har sin grund. Kommer det ur rädsla så blir kvalitén såväl som resultatet väldigt annorlunda jämför om det kommer från en plats av kärlek. Att sedan sätta in detta i ett världsperspektiv är ju intressant med de rådande omständigheterna kring Covid-19 pandemin, tyckte tydligen mitt sinne just nu. Kan det vara så att stora delar av världen just nu befinner sig i rädsla? Vi är isolerade från varandra, vi bär mask som påverkar våran andning och våran förmåga att läsa varandras mimik. Människor blir rädda och därmed kanske även mera aggressiva mot varandra, vaktar på varandra för att regler skall följas. I många fall mycket rädsla. Såklart finns kärleken i detta också, människors respekt för varandra, hur vi hjälper varandra och finns till hands för dem som inte kan röra sig fritt i samhället just nu. Mitt sinne undrar hur en pandemi skulle te sig om tankarna, känslorna och beteendena kom ur kärlek istället för ur rädsla. Jag undrar om vi ens skulle ha en pandemi då? Sen kommer frågan, vem är det som tänker dom här tankarna kring covid och pandemier? Iakttagande av den som tänker detta en kort stund. Sen iakttar jag den som iakttar. Och vem är den där ”jag”? Fokuset riktas mot hjärtcentret, i mitten av bröstkorgen, lite till höger. I de små uppehållen i andningen så stillas sinnet. Sen när det är lugnt, stilla och tyst så är den där igen: Who Am I?
Resan till Mexico gick väldigt smidigt. Helt plötsligt var vi framme på plats i den lilla byn Mazunte i sydvästra delen av Oaxaca. Mazunte är ett riktigt litet hippieställe. Här är det en salig blandning av människor och jag upplever atmosfären som mycket love and peace och att människor får vara så som de önskar. Jag får upplevelsen av att tiden står lite stilla på denna plats. Som att livet händer men att detta är en liten oas där man kan snurra runt tills man tröttnar. Om man någonsin gör det. Någonting säger mig att en och annan som rest hit aldrig kom härifrån. Vi hade bokat ett boende på stranden de tre första nätterna innan vårat retreat började och vi flyttade dit. Vi bodde i en liten bukt, precis i början av en kulle. Utsikten över soluppgången var magisk från vår lilla balkong. Boendet var enkelt och hade allt vi behövde. Vi bara njöt i tre dagar av att vandra mellan stranden och hängmattan på vår lilla balkong, vidare till någon av de många små mysiga restaurangerna i den lilla byn.
Vi fick höra om båtutflykterna där man ofta kan få möjligheten att beskåda valar vid denna tidpunkten på året. Vi tog vara på tillfället och tog en båttur en tidig morgon med önskan om att få se dessa magnifika djur. Och titta…dom är så häftiga!
Jag kan uppleva att Mazunte är en by där känslan är att tiden kan stå stilla . Trots detta så passerade de tre dagarna och det var dags att förflytta oss till skolan för Hridaya Yoga.
Hridayas guru nummer 1
Hridaya Yoga. Ja vad ska jag säga, yoga, meditation, stillhet, fokus, konstiga ord, stelhet, ego, hjärta, kärlek, rädsla, svett, tårar, lycka, ljus och så mycket mera. Första veckan är nu till enda på våran 21 dagars yoga- och meditationsretreat. Efter dessa 21 dagar följer tre dagars paus innan vi skall kliva på ett tio dagars tyst retreat. Det är fullt schema här. Start med meditation en timma mellan 7.00-8.00 på morgonen. En väldigt skön start på dagen. Tur att det finns massa kuddar och block att bygga på en möjlig sittställning för en stel kvinna. Kort paus och sedan hathatyoga mellan 8.15.10.45. Dessa lektioner är en blandning av undervisning och yoga. Hathatyogan är generellt en väldigt stilla yoga där man använder så kallade asanas för att öppna för olika chakran och energier. Så själva yogan är en blandning mellan yoga och meditation. Yoga som jag tror att det flesta i Sverige känner till yoga det vill säga rörelser och positioner med den fysiska kroppen som sedan landar in i stillhet och blir till meditation. Jag är stel som en pinne, hela kroppen knakar och gör motstånd, men samtidigt gillar jag det otroligt mycket. Det känns som hela min kropp och mitt inre har längtat efter detta. Undervisningen säger att vi skall hitta en balans mellan ansträngning och avslappning. Och de gångerna då jag hittar det svenska ”lagom” i positionerna så är det någonting som händer. Energier från olika delar rör på sig och tankar, känslor, minnen och fantasier kommer upp för betraktande. Yogan hänvisar till att vara det iakttagande medvetandet bakom tankarna och känslorna. Ställa sig själv frågorna som tar mig djupare i mig själv. Till exempel om en känsla kommer upp så kan jag fråga mig vem som känner den känslan? Jag gör en av-identifikation med denna del inom mig och iakttar det som en objektiv part, utan att döma eller försöka lösa någonting. För att sedan åter leda tillbaka uppmärksamheten till hjärtat, andningen och den ständigt återkommande frågan då jag stillat mitt sinne: Who Am I? Ibland är jag gråtfärdig efter en yogasession, ibland är jag lätt som en fjäder, ibland är jag uttömd på energi och ibland bubblar de i mig. Jag börjar nu ana den fascination många i min omgivning har till yogan. Om det är denna magiska blandning mellan fysiska rörelser och meditation de har upplevt under sina yoga sessioner så bugar jag för yogan. Det är inte bara kroppen som får sin del av rörelse och styrka utan även ett stadigt uppvaknande av den mänskliga medvetenheten och hjärtats väg till kärlek. Efter morgonsessionen får vi frukost. Helt vegansk mat. Vid detta laget så tror min fysiska kropp att den är döende på grund av matbrist. Vi äter två gånger per dag vilket är betydligt mindre än vad jag är van vid. Men nu efter en vecka så börjar kroppen att vänja sig och mitt psyke att lugna sig och förstå att jag kommer att överleva. Efter frukosten som intas under tystnad är klockan cirka 11.30. Det är för övrigt total tystnad fram till klockan 11.30. Ett förvånansvärt skönt sätt att spendera första halvan av dagen. Efter frukosten har vi paus fram till klockan 15.00. Här är det blandad kompott vad som sker. Ibland tränar vi på det lilla utegymmet som finns mitt i Mazunte, ibland går vi till stranden, ibland sover Alexander medans jag läser en bok eller skriver, ibland sitter vi bara på terrassen och tittar ut över havet. Det är skönt med en paus mitt på dagen för att hämta andan och njuta av vackra, varma och soliga Mexico.
Mmmmm tårna i sanden
Tid att njuta i uppehållet mitt på dagen
Terrassen på Hridaya
Stillhet är ett ledord just nu
Salen där vi håller till
Första dörren är till vårat ”hem”
Efter pausen är det dags för hathayoga igen. Mellan klockan 15.00-17.00 är det åter en blandning av undervisning och yoga. 17.00-18.00 får vi middag, dagens andra och sista mål. Jag har hört att hunger är den bästa kryddan, jag är nog benägen att hålla med. Antagligen så har de magiskt god mat vid alla måltider och jag är oftast väldigt hungrig. Att närvara när jag äter är helt nytt för mig. Att äta under tystnad och verkligen smaka på maten, äta långsamt och tugga lite fler gånger än tills maten är sväljbar. Tänk att jag levt i över 38 år och nästan aldrig smakat på maten jag ätit (!). Efter middagen är det undervisning om de yogiska filosofierna. Om hur vi kan rena oss själva, betrakta oss själva, känna och flytta energierna som ständigt flödar inom oss (eller är blockerade), hur vi kan möta och behandla oss själva och varandra. Jag lär mig så mycket om mig själv varje dag, om min kropp och om mina trossystem och olika tankar, känslor och beteenden. För mig är detta en helt magisk plats som verkligen ger mig möjligheten att prova saker på ett sätt som är nytt för mig. Förhoppningsvis ger nya upplevelser nya resultat.
Oj, oj, oj kan jag bara säga. Det har gått en lång period sedan sista inlägget i ”Resan i det inre”. Det känns som hela mitt inre har åkt berg och dalbana. Det har hänt så mycket inom mig att jag inte vetat hur jag ska sätta ord på det. Jag har färdats rakt ner i mina djupa skuggor för att sedan lyftas upp bland ljusa bergstoppar. Min upplevelse är att en lång process av inre arbete har tagit med mig på klivet till någonting som känns nytt och annorlunda inom mig. Som metaforen med trappan. Helt plötsligt händer någonting och min världsuppfattning blir förändrad, ett nytt perspektiv visar världen från denna nya vinkel och nya trossystem har äntligen slagit rot i den inre grogrunden. Jag upplever att det varit en lång resa på detta trappsteg. Att jag många gånger har funnit mig själv frustrerat trampande, förvirrat sökande och med känslan i hjärtat att det finns någonting rakt framför min näsa som jag inte kan se. Trappsteget har lett mig att fatta nya beslut, göra på nya sätt för att nu också få nya resultat. Jag gillar citatet från Einstein: “Definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat.” Jag har gjort samma sak många gånger, om och om igen. Jag har trott att jag har gjort annorlunda eller i alla fall försökt att intala mig själv att jag har gjort annorlunda. Men då jag återigen landat på samma plats som jag befann mig på innan försöket, så kommer insikten att jag gjort samma sak och därmed fått samma resultat. Jag anar att det är så vi människor lär oss. Som ett av NLPs grundantaganden: ”Det finns inga misslyckanden, det finns bara feedback”. Så vi provar, vi utvärderar och jämför det resultatet som vi fått i den externa verkligheten med det resultatet vi hade som vision för vår inre syn. Är jag nöjd med resultatet? Blev resultatet som jag hade förställt mig det? Ett väldigt tydligt sätt att se om det jag gjort lett mig till det jag vill. Om ja så har jag ett kvitto på att min väg är en som gynnar mig. Om nej så är det ett kvitto på att jag bör prova någonting på ett annorlunda och/eller nytt sätt. Jag vill nu tro att jag just nu provar nya sätt. Jag vill tro att jag valt annorlunda vägar detta sista år mot vad jag valt tidigare i mitt liv. Jag har ”köpt” min egen tid av mig själv. Gett mig hän i att söka och leta i mig själv efter det som jag känt och känner gnager i mig. Jag har hittat, tittat, gråtit, varit arg, förlåtit och omskapat. Jag har också letat efter det som väckt den längtan jag så länge har känt i mitt bröst. Den längtan som med en svag röst har viskat i mitt inre: Karna, det finns mer i livet, ge dig hän, tro, våga, upplev och älska. Karna, det är du som skapar dig själv. Och eftersom du skapar dig själv Karna, hur vill du att ditt liv ska vara, hur ska du vara?
Jag håller på att skapa mig som den person jag vill vara. Hur jag vill känna. Hur jag vill att mina relationer ska vara. Hur jag vill förhålla mig till det som sker i mitt liv. I receptet har jag försökt att addera en stor dos tillit. Att jag med lite extra mod som krydda vågar ha tillit till att det som händer är det som ska hända. Att våga sluta göra motstånd mot livet, att sluta tro att livet är en kamp och att jag är en kämpe. Att våga se att livet händer för mig och inte drabbar mig. Se lärdomarna i det som har skett och det som kommer att ske. Att tro att livet presenterar mirakel för mig varje dag. För vår selektiva perception är ju så fantastisk att den visar oss det vi ber om att få se. Är vi rädda så visar den oss rädsla och alla de saker som vi kan vara rädda för. Bär vi på mycket ilska så upplever vi kanske världen och människor som arroganta, småsinta och elaka. Håller vi kärlek i vårat hjärta så ser vi kärlek, känner kärlek, upplever kärlek, ger och får kärlek. Tittar efter kärlek och du finner det, för det finns i överflöd, om vi bara tillåter det. En mästare inom sin konst som jag nyligen träffade på en plats i Costa Rica sa att det finns två grundkänslor: Kärlek och rädsla. Varje tanke, känsla och handling kommer i grunden vara baserad på en av de två känslorna (eller någon variant av dessa). Min stora fråga och mitt äventyr just nu är att finna hur jag väljer kärleken, varje dag, varje gång och i varje val jag någonsin kommer att ta. Och just nu är jag på Hridaya, ett meditations- och yogaretreat i Mexico som jag och Alexander ska vara på i fem veckor. Hridaya inbjuder mig att vandra vägen of ”The Spiritual Heart””. To live a life of joy, compassion and gratitude. So here we go…
Två månader i Costa Rica har svischat förbi. Vi har nu förflyttat oss till Mexico och befinner oss på en ny magisk liten plats i en by som heter Mazunte. Vi kan bara konstatera att världen är vacker, så otroligt vacker. Jag ger er ett litet hopkok av vår tid i Costa Rica i detta inlägget. Costa Rica har så mycket vackert att se och uppleva. Vi har bara sett en bråkdel av landet och naturen, djuren, stränderna och vi kan bara säga wow. Costa Rica är ett land som är otroligt rikt på natur- och djurupplevelser. Invånarna som kallas för Ticos är väldigt vänliga och hjälpsamma. Att ta sig fram i Costa Rica med Engelska som språk fungerar bra för det mesta och många Ticos vi träffat pratar en väldigt bra engelska.
Vi har spenderat den mesta tiden på ett ställe som heter Playa Palo Seco. En cirka 12 kilometer lång strand som för mig och Alexander visade det sig vara en bit av paradiset. På ena sidan av halvön är den långa stranden och på andra sidan är det häftiga mangroveträden som växer i floden som avgränsar halvön från fastlandet. Vi har bott på ett ställe som heter Villas Las Flores som är ett litet community med en otroligt vacker trädgård som är som en färggrann djurpark. Fåglarna kvittrar med soluppgången och aktiviteten är massiv under de soliga dagarna. Vi har kunnat sitta och promenera runt hela dagar i våran trädgård och bara titta på de många fåglarna, ödlorna, sköldpaddorna och till och med krokodilerna. Detta är ett tämligen lugnt ställe från början och addera vi sedan omständigheterna med Covid och låg turism till denna ekvation så blev resultatet att vi haft paradiset tämligen för oss själva. Vi har sett soluppgångar och solnedgångar. Fascinerats av skönheten och att ingen soluppgång och solnedgång är den andra lik. Att vi dag efter dag älskat att sitta på stranden och se det vackra skådespelet med sina varierande färger och former.
Upp
Upp
Upp
Ner
Ner
Ner
Vi har sprungit fram och tillbaka på den långa stranden, lärt känna några locals och ätit på de få restaurangerna som varit öppna på denna lilla halvö. Vi har vilat, läst böcker, lyssnat på poddar, mediterat och pratat. Några få gånger har vi slitit oss från vår lilla bubbla och gett oss på utflykt. Bland annat med Jeison som är en local som bor med hela familjen lite längre ner på stranden i Palo Seco. Han har tagit med oss ut på floden på SUPs (stand up paddelboard) och in i mangroveskogarna på små smala flodavstickare. Han har visat oss fåglar, apor, olika krabbor, krokodiler och berättat om mangroveträdens viktiga funktion i ekosystemet. Vi paddlade med tidvattnet och upplevde solnedgången från våra SUPs för att sedan paddla hem i mörkret. Vid ett senare tillfälle var vi istället ute med hans båt efter mörkrets inbrott för att se på de självlysande algerna som finns i floden. De är små organismer som finns i vattnet under sommarmånaderna (kring dec-april) som blir självlysande då man rör i vattnet. Det ser ut som tusentals små stjärnor nere i vattnet. En av våra vänner hoppade i och badade i det nattsvarta vattnet och det blev som en ljusaura kring hans kropp under vattnet. En väldigt magisk upplevelse av ett av naturens många mirakel.
Kontaktuppgifter till en engagerad guide
En dag begav vi oss över till en strand som heter Bandera Beach som ligger cirka 10km från Palo Seco för att vara med och släppa ut havssköldpaddor som kläckts på stranden. Det var häftigt att få hålla i de små sköldpaddorna som började göra paddelrörelser så fort deras armar och ben tappade kontakten med marken. Vi släppte ner dem nära havet och de gav sig modigt iväg mot vågorna som sköljde in. Vetskapen om att bara en av sköldpaddorna av de cirka hundra vi släppte i kommer att nå vuxen ålder skar lite i hjärta.
En annan utflykt vi fick till var uppåt i landet till Monteverde som bland annat är känt för sin Cloudforrest, en regnskog på en högre altitud. Vi gav oss iväg i vår hyrbil och Alexander styrde oss stadigt och modigt fram på de slingrande vägarna. Vi bokade in oss med guide på några turer för att få se många av deras djur och få berättat om regnskogarna och hur Costa Rica försöker att växa sin turism i samklang med naturen. De Ticos vi träffat är generellt väldigt rädda om naturen och djuren och att deras naturliga habitat skall bevara i så stor utsträckning som möjligt. Vi gjorde guidad tur efter mörkrets inbrott. Det var häftigt att gå i den svarta skogen med en ficklampa och se hur guiden skickligt hittar allt från grodor, skorpion och tarantella på marken till sovande fålar i träden och nattaktiva sengångare i trädkronorna. En annan tur var på dagen där vi fick se många av deras kända fåglar med sina otroligt vackra fjäderskrudar. Vi fick berättat om de olika typerna av regnskog och hur den förändras beroende på vilken altitud den växer på och hur temperaturökningar påverkar dessa olika växtzoner. Guiderna vi haft har var otroligt hängivna och engagerade och det har varit väldigt spännande att lyssna på deras breda kunskap.
Det var helt otroligt att se dessa fjärilar nedan. På morgonen då vi startade turen var de i sin puppa, när vi sedan kom tillbaka tre timmar senare så var de nästan redo att flyga.
Sista avstickaren vi gjorde var nu de sista dagarna innan denna avresa mot Mexico. Vi åkte då mera norrut men våran nya vän Alejandro till ett område som heter Guanacaste. Vi spenderade ett par nätter i en liten turiststad som heter Tamarindo. Vi hamnade på ett riktigt litet backpackerställe med delat kök och fullt av 20-åringar. Det var en spännande upplevelse att upptäcka hur jag finner det annorlunda att bo på dessa ställen som 38-åring mot hur jag upplevde det då jag själv var kring 20 år och gjorde mina tidigare resor. Vi hade några trevliga dagar och träffade några intressanta unga personer. Men vi valde att gå och lägga oss då de fortsatte ut på fest hela natten lång. Som avslutning var vi med Alejandro då han höll ceremonier med rötter från Costa Ricas urinvånare. Vi deltog på det som heter Sweatlodge i kombination med en Cacao ceremoni. En sweatlodge är som en hemmabyggd bastu. Ett skelett som är byggt som en igloo som sedan täcks med filtar och har en liten grop i mitten i marken där stenar senare flyttas in. Stenarna värms under cirka 1,5 timme i en öppen eld så att de blir glödheta och fungerar sedan som ett aggregat då vatten hälls över dem. Temperaturen blir hög inne i sweatlodgen då öppningen täcks över. Inne i sweatlodgen sitter vi på bara marken, svetten rinner och ledaren av ceremonin sjunger och spelar trumma inne i mörkret. Detta är en process för rening, såväl kroppslig som andlig. Efter sweatlodgen fanns det en liten vattenslang att duscha av sig leran i för att byta om och samlas kring elden. Nu startade ceremonin med Cacao. De använder ren cacao i block som kokas i kärl över eld. Cacao anses vara en medicin som öppnar hjärtat och skapar kontakt med förfäderna och deras visdom. Det var en vacker upplevelse att delta i denna ceremoni. Vi satt under en helt stjärnklar natthimmel, i en halvmåne kring elden som hölls brinnande hela natten. Vi lyssnade till Alejandros sånger och det han berättade om cacao och hur det kan användas för att öppna spiritualiteten och öppna hjärtat. Ceremonin pågick fram till cirka 04.30 då vi sov en timme kring elden. När solen sedan gick upp började vi förbereda sweatlodgen igen för att avsluta hela ceremonin med ännu en rening. En häftig upplevelse för känsla och hjärta.
En dag full av insikter. En vecka full av insikter. Ett år fullt av insikter. Kanske ett liv fullt av insikter. Det matar på nu med insikter på ett härligt sätt. Eller förmodligen på ett jobbigt sätt. Sådär utmanande, spännande, intressant, skitdrygt och underbart. Nya chanser att se hur jag tänker, hur jag känner och hur jag agerar. Små saker som är som en propp och gör att vattnet snabbt formas till en spiral och får högre och högre fart på sin väg ut ur kärlet som har hållit det fram till nu. Jag känner alla känslorna som swishar förbi, lager efter lager som tar mig djupare, eller kanske grundare eller kanske högre upp bland alla lager. Visar mig vad jag blivit lärd, vad jag har blivit lurad till, vad jag valt att tro på och vad jag länge, länge, alldeles för länge har missat att ifrågasätta. Eller egentligen har jag ju inte alls missat det, jag har bara inte varit där, varit redo. Som Oprah Winfrey säger ”When you know better you do better”.
Jag får det jag bett om. Jag får se mig själv. Iaktta mig själv. Jag får känna känslorna, lager för lager. Jag får gråta tårar för alla de normer och regler och tidsenliga kriterier som lever inom mig, som jag håller vid liv utan att ens förstå det. Jag får känna ilskan när jag får filmer som spelas för min inre syn som visar hur vi människor hellre attackerar varandra än att vi vågar blicka inåt och ifrågasätta oss själva. Jag ser hur jag attackerar Alexander, hur Alexander attackerar mig. Men egentligen är det inte vi som attackerar varandra, utan våra inlärda mönster som våra egon tror att de måste försvara. Vi är hellre medvetet elaka mot varandra än att möta smärtan inom oss själva. Eller det är inte sant. Vi möter det, lyfter det och smärtar i det som kommer upp, rider ut det och låter stormen bedarra. När stormen sedan lugnar sig så har vi börjat lära oss att vi har tagit oss en insikt vidare, ett lager djupare eller grundare. Ännu ett steg närmare att våga älska oss själva för att kunna älska varandra. Vi vågar. Vi vågar fast det gör ont. Jag har bett om att få se, att få bli medveten och att få möjligheten till att förändra. Möjligheterna haglar. Bara att gräva sig upp eller ner eller vart det nu är jag ska ta mig. Idag är det den 30/12-2020. Det är snart ett nytt år. Jag gillar mina listor. Eller jag har i alla fall tidigare gillat mina listor. Reflexionerna över året som varit. Vad har jag jobbat med, vad har jag fått för insikter, vad har jag gjort för förändringar. Sedan utvärderingen. Vad blev som jag önskade? Vad blev bättre än väntat? Vad gav inte ett resultat som för mig mot min nya uppdaterade version av mig själv? Vad ska jag lämna kvar i 2020? Vilka av mina insikter är jag redo att lämna? Vilka delar är jag redo att släppa? Vilka ska jag kompromissa kring ett tag till? Och framför allt, vilka delar ska jag ta med mig in i 2021 för att göra mitt år ännu mera jag, ännu mera glädjefyllt? Mera fridfullt, roligare och härligare?
Regnet öser ner utanför vår lilla veranda. Mörkret har lägrat sig och regnet gör mörkret mera kompakt. Jag vet att det finns en nästan hel fullmåne därute under regnmolnen. Hade det varit stjärnklart hade jag tagit en månskenspromenad och njutit av att se min skugga reflekteras på stranden i det klara månskenet. Imorgon kanske, för idag regnar det, det öser ner. Mörkret är kompakt. Ingen månde, ingen skugga och inget ljus. Det regnar tyngre och tyngre. Det är en mysig känsla här under taket. Att bara ha ett litet nät som skiljer mig från regnet och mörkret på andra sidan. Ett tungt regn kan nog vara som en rejäl omgång med gråt och ledsamhet. När det har släppt så är luften klarare, högre och lugnare. Jag njuter av regnet utanför, det höga ljudet från regnet och från havet. Vågorna som jag hör piskas upp mot stranden. Ljuden runt mig är nästan öronbedövande. Jag upplever att jag måste tänka mina tankar högre för att de skall hamna på papper. Som att prata i telefon med någon som har vinden i sitt headset. Jag höjer min röst för att överrösta vinden. Personen i andra änden frågar varför jag skriker? Så känns mina tankar just nu. Skrikande för att överrösta regnet. Just nu älskar jag känslan av hur de skrikande tankarna blandas med regnets öronbedövande ljud. Blir till ett. För är det inte så det är, att vi är ett? Vi tillsammans? Det som lever och det som är?
Alexander satte på sig pannlampan för en stund sedan. Sedan klädde han av sig till kalsonger och försvann ut i regnet. Den Alexander jag känner letar ödlor, grodor och har en nyfikenhet på allt som rör sig ute i mörkret, ute i regnet. Kanske är han just nu ett med regnet, med naturen, med allt det som kommer dra fördel av att regnet faller hårt och ihärdigt. Kanske vaknar han morgon med en ny knopp på sina grenar? En ny knopp som imorgon kommer att vrida sig mot solen, sträcka sig upp mot värmen, växa, frodas och utvecklas till den blomma den alltid varit menad att vara.
Vi har sett en väldigt liten del av detta land hittills. Men det vi sett, wow alltså, wow. Vi bor på en liten halvö som heter Playa Palo Seco. Efter våra små utmaningar med att flyga hit så var det här vi hamnade. Vi bor på Unestål Educations kursgård som ligger precis på vägen ut på halvön. Vi bor i en liten villa på ett område som heter Villa Las Flores. Det är en vacker trädgård med ett gäng med hus och en pool.
Varje dag fascineras jag och Alexander. Vi vaknar ofta tidigt, mellan 05-06. Samtidigt här någon gång vaknar även fågellivet. Ljuden ökar och det är ett häftigt, härligt och ständigt tjatter under de ljusa timmarna. Det kryllar av olika exotiska fåglar. Varje dag ser vi stora papegojor (Ara) som flyger över våra huvuden. De är otroligt vackra. Låter kanske inte lika vackert, men vi vet i alla fall när de kommer flygande. Små kolibris svävar runt i de blommande träden och hibiskusbuskarna kring huset. Och däremellan en bunt av andra fåglar vi aldrig tidigare sett ens på film. Ödlor av alla storlekar bor kring huset och poolen. De har vackra orangea och blå färger. Stranden sägs vara 14 kilometer lång. Det är mer eller mindre ständiga surfvågor. Soluppgångar, solnedgångar, varmt i luften och i vattnet. Och knappt en människa så långt ögat når. Dagarna passerar genom att vi springer på stranden, badar och surfar i vågorna, fascinerad av djuren och allt det vackra, mediterar, läser, diskuterar och bara är. Min pappa frågade om vi har det bra eller om vi har det bättre än braigt? Vi hävdar att vi just nu har det bättre än braigt.
Ett och annat missöde lär väl till även i paradiset. Vi cyklade in till Parrita som är den närmaste lilla staden. Det är cirka 4 kilometer där 2,5 kilometer går på en guppig grusväg. Det gick fint på vägen in. Solen gassade och svetten lackade. Väl inne i byn ryckte vi upp våra ansiktsmasker. Att bära ansiktsmask i 30 graders värme gör det ännu varmare. Vi tog sedan seden dit vi är och satte cyklarna i ett av de små dikena lägst trottoaren som vi sett att dom som bor där gör för att parkera sina cyklar. Vi irrade in och ut ur några butiker för att hitta varsin sarong, men utan framgång. Parrita är inte direkt en strandstad. Inga saronger eller surfbrädor att finna här inte. Vi återvände till våra cyklar för att cykla sista biten till butiken och handla mat. Och då var missödet redan skett. Det var punktering på framdäcket på ena cykeln. Helt plötsligt kändes 4 kilometer väldigt långt. 30 grader kändes väldigt varmt. Och väskan skulle ju fyllas med mat att ta hem. Äventyr är väl till för att göras och vem har sagt att det skall vara bekvämt på färden? Vi fyllde ryggsäckarna med mat och påbörjade vandringen hemåt i våra flippflopp på asfalten, genom den lilla byn och vidare på den guppiga grusvägen. Hem kom vi, aningens svettiga, aningens trötta. Men hemma.
Vi fick cykeln lagad av de snälla männen som sköter om hela detta ställe. Gött tänkte vi, för vi vill ju undersöka hela denna lilla halvö vi befinner oss på. När vi springer kommer vi för tillfället cirka 5 kilometer bort på stranden innan vi vänder. Nyfikenheten vill ju ha oss längre bort, hela vägen bort till halvöns slut. Vi packade kaffe, vatten, handduk och smörjde in oss. Äventyret kan börja. Vi hojjade iväg på grusvägen som går längst stranden. De första 5 kilometerna är numera bekanta för oss. Både på stranden och på vägen. Beroende på när det är hög och lågvatten så får vi ta alternativet som bjuds för att hålla fötterna torra under löpningen. Vi passerade småningom det för oss kända territoriet. Vi passerade några hus till och vägen blev snabbt smalare och smalare. Efter ytterligare någon kilometer så var vi ute och cyklade i två nästan igenväxta hjulspår. Husen tog slut och stranden försvann ur synfältet. Växtligheten var tät och skymde sikten även om buskarna inte var så fasligt höga. Vi kämpade oss fram i hjulspåren. Ibland blev det slirig sand och ibland djupare fåror. Men framåt kom vi. När jag började känna att min äventyrslystnad hade börjat bli mättat utbrast Alexander: Vi är här nu. Och mycket riktigt, här tog våran ö slut. En kanal sökte sig ut i havet och skapade änden på vår ö. Vi kämpade oss över sanddynerna tills vi kom ut på stranden. Det var lågvatten och stranden bredde ut sig. Den såg just där och då oändlig ut. Sand, hav, palmer och helt öde, bara vi två. Vi stannade upp och njöt en stund innan vi enades om att ta strandvägen hemåt medans det var lågvatten. Sanden under lågvatten var mycket enklare att cykla på än den kluriga vägen vi hade tagit oss hit på. Vi cyklade på med vinden i håret och en stor känsla av frihet. Alexander ropade på mig. Jag vände mig om och han hade stannat och stod och kliade sig i huvudet. Cykeln hade gått sönder, igen. Denna gång var det ingen punktering. Nu var det någonting i drevet som hade släppt. Helt plötsligt kändes den oändligt långa stranden ännu längre. Återigen, vem har sagt att ett äventyr och en upptäcktsfärd är bekväm? Vi påbörjade vandringen och ledde cyklarna. Stranden är lång, den är otroligt vacker och vi kom hem lagom till solnedgången.
Vad som skett under resan till Costa Rica kan jag ju välja vilken mening jag vill ge (https://karnawiberg.se/min-resa-i-det-yttre/sa-kan-det-ga/). När saker sker som jag inte kan påverka just för stunden så håller jag på att träna mig i att förhålla mig till det på ett sätt som kan gynna mig. Jag gillar nyfikenhet. Nyfiken som i vad skall jag lära av detta? Vad är det som sker som jag kan välja att se med ett annat perspektiv? För att sedan i förlängningen vara nyfiken på hur det som nu sker kommer göra mig till en bättre människa? Klarar jag inte att ha förhållningssättet nyfiken så tränar jag på att behålla något annat gynnsamt tillstånd större delen av tiden. Skiter det sig också så försöker jag helt enkelt att må så lite dåligt jag kan tills jag klarar av att hantera situationen mera gynnsamt.
Jag kan ju välja att se det som sker utanför min kontroll som att universum har en annan plan än den planen som jag hade kokat ihop. Det som skett med resan till Costa Rica är ett sådant scenario. Det var uppstyrt och planerat från det att vi vaknade i lägenheten i Arenales tills det att vi skulle ha blivit upplockade med en transfer i Libera i Costa Rica. Den planen grusade universum åt oss. Här finns det ju en ganska uppenbar differens mellan mitt tänkta scenario, det vill säga mina förväntningar och det som sedan skedde. Jag presenterades snabbt ett tillfälle att träna på att förhålla mig hope-less (https://karnawiberg.se/min-resa-i-det-inre/att-tappa-bort-mig-sjalv/). Ett ypperligt tillfälle att träna på att ta det som sker för vad det är. Att inte sätta en stämpel på det, att inte bedöma det som dåligt, fel eller orättvist. Utan bara låta det vara vad det är. Punkt. Sätta punkt och betrakta det som är med nyfikenhet. Att nyfiket undra vart detta kommer att leda mig? Kanske är det just denna gång som mitt liv tar en annan riktning för att det inte blev så som jag hade planerat? Kanske har universum en bättre plan för mig än vad jag själv har? Jag har bestämt mig att tro på att universum kommer att guida mig, leda mig, putta mig och ibland sparka mig i vissa riktningar. Jag tror att universum presentera olika scenarion för oss, jag brukar kalla dem ”läxor”. Det vill säga olika saker som jag med mina erfarenheter, tankar, känslor och beteende behöver få träna mig på att hantera. Detta betyder att universum kan välja att placera något eller någon i min väg, grusa en plan eller något annat påhittigt för att jag ska få ett tillfälle att träna mig i det jag behöver för att kunna växa som människa. Beroende på hur jag väljer att hantera det som sker, eller kanske väljer att inte hantera det som sker, så kommer jag eventuellt att presenteras för samma ”läxa” om och om och om igen, ända tills jag väljer att göra på ett nytt sätt som ger ett nytt resultat. Ett resultat som bättre gynnar mig och hela min omgivning.
Små ödlor i träden….Stor nog att fånga på bild
Kolibriernas favoritträd…Tyvärr för små att fånga på bild
Min erfarenhet säger mig att universum inte är så fantasilöst att det ger mig exakt samma sak varje gång. Nej, min upplevelse är att situationerna och scenariona twistas och skruvas så att de skall passera under min radar. Många gånger står jag där med skägget i brevlåda och kan i efterhand konstatera att jag gått på samma sak en gång till. Samma sak med en twist. Detta gör mig mer och mer uppmärksam på vem jag vill vara, vad jag vill att mitt liv skall innehålla och vilka energier som jag vill ha både inom mig och kring mig. Ju mera uppmärksam jag blir, ju mera sann mot mig själv behöver jag vara. Ju mera sann jag är med mig själv ju fler av läxorna hinner jag uppmärksamma och agera annorlunda kring. Gör jag annorlunda så får jag annorlunda och nya resultat. Av någon outgrundlig anledning så återkommer sällan samma läxa igen då jag väl har valt att tänka, känna och/eller agera annorlunda. Eller ja, jag har upplevt att då jag har konstaterat att: ”Nu har jag lärt mig detta, nu kan jag detta” och sedan blir jag lite nonchalant, då kan universum skicka en liten extra påminnelse med att ge mig samma läxa igen. Universum kan alltså vara en sneaky bastard för att kolla att jag är uppmärksam. När den extra läxan är passerad, avklarad, då brukar det gamla tankarna, känslorna och beteendena vara utbytta mot någonting som gynnar mig (och min omgivning) mycket mer. Ju mera nyfiken och öppen jag kan vara för det som känns, är och sker, ju lättare upplever jag att det är att hantera ovisshet och att det inte blir som jag hade önskat eller förväntat mig. Att allt oftare vara medveten om att besvikelsen jag kan känna kommer av att det är mina egenskapade önskningar, förväntningar eller krav som inte stämmer med det som jag sedan upplever sker i ”verkligheten”. Här försvinner mina tankar vidare kring egot. Egot som älskar att grotta ner sig i problem, i skitsnack, i andras missöden. Egot är en spännande typ, en väldigt dryg typ och ofta en småsint typ. Egot är lurig och slingrig. Egot kommer behöva mera text än det som detta inlägg har plats kvar för. Så jag lämnar det som en cliffhänger i mina tankar och försöker att knyta ihop säcken om universum. Jag upplever att nyfikenheten öppnar mig, gör mig mera mottaglig för det som sker i nuet, gör mig mera inbjudande för andra att ta kontakt, gör mig mera ödmjuk. Nyfikenheten gör att jag väljer att tro att universum har en plan. Eller som min kära vän och mentor Elene Unståhl har uttryckt det då någonting sker som hon inte hade tänkt sig. Hon kallar det för bussmetaforen. ”Vilken tur att det blev just såhär, annars hade jag blivit överkörd av en buss. Så vad ska jag nu lära mig av det som skett?”.
Vi gick upp 05.00 för att lämna Olles fina lägenhet som varit vårat hem den sista månaden. 06.15 satt vi på bussen mot Alicante för att därifrån hoppa på tåget till Valencia. Väl i Valencia letade vi upp en metrostation som tog oss de sista 25 minuterna ut till flygplatsen.
Klockan var nu 10.00 och planet skulle gå 12.45. Valencias flygplats är liten så vi hade gott om tid. När de öppnade incheckningen tänkte vi att det inte var något bråttom, så vi satt och väntade medans kön till incheckningen inte tycktes minska. Jag började känna en växande olust i magen. Någonting stressade i mitt inre. På biljetten hade vi inget bagage, kanske var det detta tänkte jag. Till slut reste vi oss upp och ställde oss i kön. När vi kom fram till incheckningen började vår flygvärdinna bakom disken snabbt prata på spanska med sin kollega. Obehaget växte. Jag tänkte att nu får vi väl flyga utan vårat bagage. Hon omdirigerade oss till nästa disk där hennes kollega skulle hjälpa oss. Och hade jag i den stunden bara fått höra att jag skulle få resa utan bagage, så hade jag med facit i hand, andats ut. De fick inte fram hela våran biljett, utan såg bara den delen som gick till USA. Där tog det stopp. De nekade oss bestämt att resa. Vi visade biljetten vi hade med slutdestination Costa Rica. Hjälpte inte. Vi sa att vi hade ett godkänt ESTA som ska tillåta att vi mellanlandar i USA för transit. De nekade oss fortsatt. Sa att ingen från EU får åka in till USA eller göra transit via USA. De sa bara no, no, no. No USA. Sen log de lite ursäktande, rykte på axlarna och lämnade disken där vi stod kvar som frågetecken. Efter att ett par minuter passerat där vi förvirrat tittade på varandra tills gick det upp för oss att vi inte kommer att åka med detta plan. Om jag skulle ha fanisterat om detta scenario innan det skedde, så måste jag säga att jag upplevde att både jag och Alexander var lugnare än vad jag skulle ha trott. Jag som hade haft magknip för det där med bagaget. Tänk om det bara hade varit det. Kommande timmar tillbringades med att ringa resebolaget och flygbolaget, prata svenska, prata engelska, försökte hitta vem som skulle kunna tänka sig att ta ansvar för detta. Vi blev lovande återkoppling, men timmarna tickade iväg. Och ja, vad gör man när något oförutsett som detta sker? Jag vet inte riktigt, men vi började titta på nya biljetter och andra alternativ. Vi hoppades såklart på återkoppling via flygbolaget med nya biljetter. Timmarna fortsatte att ticka utan återkoppling angående biljetterna. Det ena alternativet som skulle ha fungerat passerade, vi såg personerna fylla kön till incheckningen, vi såg kön sina, för att sedan se dem stänga disken och vi läste final call på tavlan. Vi hade en möjlighet kvar att komma iväg samma dag. Vi hade precis bestämt oss att köpa en ny biljett till den flighten när det äntligen ringde. Flygbolaget sa att de gärna hjälpte oss att boka om till en ny biljett, förutsatt att den ena sträckan flögs av United Airlines. Enda lilla hockupen här var att United Airlines bara flyger via USA. Ett litet moment 22 konstaterade vi snabbt. Det bästa dom kunde göra var att ge oss en öppen biljett där vi under ett år får boka en ny biljett för att flyga samma sträcka med United Airlines. Jag försökte förklara att sannolikheten är ganska liten att vi kommer vilja flyga från Valencia till Costa Rica igen inom ett år. Att vi kanske aldrig mera i våra liv kommer att flyga just den sträckan. Dom lovande att se om United Airlines kunde tänka sig att låta oss flyga en annan sträcka. Hon trodde det skulle gå bra. Att jag och Alexander satt strandade på en flygplats i Valencia visade sig vara våran egen huvudvärk. Igen, vad gör man? Vi konstaterade att det var inget mera vi kunde göra just då. Det var fredag och klockan hade hunnit passera 19. Kändes inte som att något försäkringsbolag skulle hjälpa oss att lösa detta med blixtens hastighet. Så vi beslutade att den huvudvärken fick vi ta en annan dag. Nästa sak som visade sig var att vi inte kunde landa på den tänkta flygplatsen i Costa Rica eftersom den endast gick att flyga till via USA i dagsläget. Så vi tänkte om och bokade den sista möjliga biljetten ut från Valencia den dagen. Vi bokade en biljett via Amsterdam till San Jose istället för Liberia. Jag fick som tur var tag på kontakten i Costa Rica som jag hade bokat transfer från flygplatsen i Liberia via. Det vill säga transfer från den flygplatsen vi inte längre skulle landa på. Denna gång kom vi på planet som lämnade 21.10 och fick oss en liten flygtur till Amsterdam där vi landade kring midnatt. Vi var trötta. Vi ville sova. Vissa önskningar uppfylls snabbt. Vi hade nu 11 timmars väntan på Amsterdams flygplats innan planet mot Costa Rica skulle avgå, så önskan om att sova kunde ju lätt uppfyllas. Men först behövde vi ändra vår tänkta rutt i Costa Rica. Vi slängde helt enkelt om vissa destinationer som nu hamnade närmare när vi landar I San José. Som tur är ligger de 7 timmar efter i tiden, så jag fick kontakt med mannen som sköter om Uneståhl Educations kursgård i Costa Rica. Och vips så hade vi en ny transfer bokad från flygplatsen i San José till kursgården. Check på ny plan. Vi gjorde en highfive och startade sökandet efter en lite mindre stenhård bänk som vi la oss på för att få några timmars sömn. Det gick ganska bra förutom de små avbrotten då vi vaknade för att kroppsdelar hade domnat bort mot det hårda underlaget. Klockan 03.00 blev vi väckta av en polis som var runt och kollade att vi faktiskt hade en biljett och inte bara okynnes sov på flygplatsen. Polisen blev nöjd av vårat boardingkort och vi somnade om när kroppsdelarna hade slutat ha myrornas krig.
Flygplatsen i Amsterdam vaknar klockan 06.00. Från att ha vart helt stilla och tyst så fylldes hela flygplasten snabbt med liv och rörelse, caféer som öppnade och butiker som slog upp sina portar. Vi satt och njöt av en stor kaffe och en frukostbagel när jag fick ett sms som fick mig att stelna. ”We need to update some of your details. Please contact our staff at the gate F07 before boarding”. Jag och Alex tittade på varandra. Inte en gång till. Vi avslutade kaffet och begav oss till gaten. Alexander tittade på mig och frågade om jag hade ont i magen. ”Syns det så väl?”, blev mitt svar. Vi kom till gaten och denna gång kunde vi andas ut. De ville se att vi hade uppfyllt kraven för att få komma in i Costa Rica, vilket för stunden är en ifyllt hälsodeklarationen och en försäkring som täcker för Covid-19. Vi fick boarda planet.
Allt verkade gå enligt plan ända tills vi skulle ha lämnat gaten och kaptenen istället meddelade att vi tyvärr hade något elektroniskt fel i planet. En halvtimme passerade, inget hände. När en timme hade passerat fick vi veta att en tekniker var på ingång för att fixa problemet. En timme till passerade. Jag och Alexander hade inte bytt många ord sedan första informationen om att det var något fel på planet. När 2,5 timme hade passerat från den tänkta avgångstiden så rullade vi äntligen ut från gaten. Strax därefter gasade planet och vi lyfte från marken. Äntligen i luften. Jag och Alexander andades ut. Costa Rica, here we come.
När jag skrev med en kär vän här om dagen så kom frasen upp: Kanske är det så att vi behöver ge upp oss själva för att hitta oss själva? Att tappa bort oss själva för att hitta oss själva?
Hur ger jag upp mig själv? Hur vet jag att jag är jag? Och hur vet jag vad det är jag ska tappa bort?
När jag tänker på mig själv så kommer det upp många saker i mitt huvud och kropp. Många tankar. Många känslor. Positiva, neutrala, negativa. Saker som jag har bestämt att jag är, saker som andra har sagt att jag är. Beteenden jag brukar göra och beteenden jag brukar reagera på när andra gör. Så slår tanken mig. Tänk om inget av detta är jag? Tänk om allt detta bara är påhittat? Bara är någonting som i en blinkning kan bytas mot något annat? Tankar, känslor och beteenden är ju utbytbara. Mina tankar är oftare automatiserade program som spelar än någonting unikt som kommer att lyfta mig till nya höjder. Som en jukebox som har hakat upp sig. En del skivor är skräniga, en del är oändligt vackra och en del har repor i sig. Jukeboxen fick jag när jag föddes. Jukeboxen var redan laddad med ett antal skivor när jag fick den. Sedan har jukeboxen fyllts på för varje år jag levt. Jag har fått skivor av mina föräldrar, vänner, skolgång, samhället och världen. En del musik är så ofantligt vacker för mina öron och skänker harmoni i min kropp och själ. En del musik skär i mina öron och får hjärtat att stressat öka sin rytm. Det jag länge var omedveten om var att jag fick nyckeln till jukeboxen redan då jag var väldigt ung. Nyckeln som gör att jag kan byta skivorna själv. Tänk att jag själv kan bestämma över jukeboxens skivor. Att jag egentligen har kunnat byta skivor när jag velat under större delen av mitt liv. Eftersom jag är den enda som har nyckeln till min jukebox så är ju jag den som väljer att behålla musiken i jukeboxen. Detta gäller den vackra musiken, den skräniga musiken såväl som de gamla repiga skivorna. Det betyder att jag också kan bestämma mig för att byta ut dem mot helt andra, nya och annorlunda skivor. Så frågan är hur mycket av alla tankar, känslor och beteenden som är mina egenvalda? Hur mycket av den personen jag uppfattar som mig själv är egentligen jag? Vem är jag? Känns som en lite konstig fråga att ställa till sig själv. Vem är jag?
När jag skapade denna blogg så funderade jag på om den skulle heta någonting. Just då trodde jag att jag var lite mera förvirrad än vanligt och hade en utmaning med att ta beslut. Jag tror att jag fortsatt är lika förvirrad och undrar om detta inte är mera mitt normaltillstånd än någon variant av undantag. Oavsett vilket så var en av de namnen som kom upp: Loose yourself to find your soul. Eller då egentligen Loose myself to find my soul. Vilket jag tror är ett alldeles suveränt namn med tanke på mitt härligt förvirrade tillstånd. För ju längre in på denna resa jag kommer, ju fler frågor kommer upp. Hur mycket av mig själv behöver jag släppa, ge upp, omvärdera? Behöver jag ens ge upp mig själv över huvud taget för att hitta mig själv? Behöver jag ge upp mina sanningar om mig själv? Mina lögner? För hur vet jag att jag är som jag påstår att jag är? Det jag har upptäckt är ju att jag är olika beroende på situation. Beroende på vad som triggas i mig. Beroende på om jag ätit, sovit och är frisk. Så frågan är vad det egentligen är som jag försöker ge upp? Om jag nu tänker olika, känner olika och beter mig olika, hur kan jag då påstå att jag är någonting speciellt? Kanske är det detta som är att ge upp sig själv? Acceptera att jag är olika, att livet varken är bra eller dåligt, utan att det bara är. Att den eventuella besvikelsen eller framgången jag känner bara är differensen eller samstämmigheten mellan mina förväntningar och det som jag sedan uppfattar sker. Jag såg ett avsnitt av Midnight Gospel på Netflix (jag vet, tro det eller ej jag kollar på TV, jag säger ju att jag är olika) där de pratade om att vara hope-less.
Titta på denna som du gillar olika perspektiv
Om jag inte förväntar mig att livet skall vara på ett visst sätt så kommer jag ju vara okej med vad som än händer. Är jag det så kan jag ju välja att, oavsett vad som sker, behålla högre energier inom mig. Att alltid kunna känna någon form av till exempel kärlek, frid och glädje. Att förhålla mig hope-less eller utan förväntningar betyder inte i min värld att det finns en motsättning för att skapa önskade resultat och mål. Eller då för den delen att manifestera det skapade i gud, i universum eller i den mentala träningen (eller vad en människa nu väljer att tro på), för att sedan låta det ske i den externa världen. Att tydligt och klart förställa mig de önskade scenariona med de energierna jag önskar, de känslorna jag önskar, de tankarna och beteendena jag önskar. Jag kan iaktta utkomsten i varje given stund, behålla mina högre energier, önskade känslor, tankar, beteenden och fortsätta att förställa mig vad jag vill ha utan att för den sakens skull vara besviken på det som är. För om något inte blev som jag önskar så borde det väl egentligen bara betyda att jag får fortsätta att finslipa på min föreställningsförmåga och paketering. Att skapa det jag önskar i min fantasi med tillhörande energier, känslor, tankar och beteende. Sedan låta det manifesteras i världen medans jag förhåller mig hopp-lös. Låter ju lätt som en plätt. Den stående frågan som återkommer: Hur gör jag? Enda svaret jag har just nu är trail and error. Trail and error och tillit till processen. Och om, om det går med trail and error och tillit till processen. Är det då att ge upp sig själv? Och om det är att ge upp mig själv, är det då jag finner min själ?
Jag är en kvinna i mina bästa år som de senaste åren varit väldigt intresserad av det som jag väljer att kalla Personlig Utveckling. Jag har så många frågor och en av de jag vanligen får upp är:
Vad är meningen med livet?
Jag anar att i grunden ligger kärleken, friden och känslan av meningsfullhet? Jag vet att svaret redan finns där inom mig, jag har bara inte hittat det än.
Denna fråga och många andra liknande frågor är återkommande och min längtan efter att finna svaren bara växer. Jag upplever att livet jag hade där hemma gick för fort, mina egenskapade ”borden”, ”måsten” och ”ska” som ständigt åt upp min tid. Det blev aldrig riktigt någon tid kvar till att i lugn och ro leta efter svaren som jag längtar så innerligt efter. Jag fick helt enkelt omvärdera mitt liv och ta nya beslut för att just nu kunna skapa den tiden jag har längtat efter. Jag har valt att lägga mitt företag på is, säga upp min lägenhet och bege mig ut på resande fot i en värld där vi har Covid-19. Smart eller inte återstår att se. Hur lång tid det tar att hitta svaren? Troligen en livstid, men detta känns som en bra start för mig.
