Vi har funderat, vänt och vridit på förhållandena, undersökt tillåtelser och förbud för resandet i världen just nu. Det vi kom fram till var Costa Rica. Så Costa Rica it is. Planen är att flyga ut från Spanien fredag om en vecka, den 11/12. För stunden är Costa Rica ett land som ur Covid-19 synpunkt verkar vara ett bra land att befinna sig i. För mig och Alexander verkar det även vara ett bra land ur flera perspektiv såsom klimatet, temperaturen i både luften och vattnet, stränderna, surfen, naturreservaten, människorna och lugnet. Jag har aldrig tidigare rest åt det hållet i världen och känner just nu en stor nyfikenhet och pirr i magen. Det ska bli så spännande att se vad Costa Rica och eventuellt omkringliggande länder har att visa för oss. Både i det externa och i det interna. Planerna är lösa. Att ge sig ut på resa under en rådande pandemi är en ständig träning i ovisshet. En träning i att låta det vara som det är och helt enkelt förhålla sig till det på bästa tänkbara sätt. Så vi försöker ha ett öppet sinne och tar reda på saker varefter vi märker att världen håller sig öppen för oss. Så har du tips, trix, förslag på boenden, stränder, upplevelser och allt annat mellan himmel och jord som du vill rekommendera oss i Costa Rica, hit us (inboxa mig på Messenger eller maila på info@karnawiberg.se).
Vi har startat med en av de sakerna jag älskar här i livet, att jogga. Under nästan sex veckor som passerat på våran promenad har jag inte tagit ett enda löpsteg. Men nu, nu finns det en strand som jag kan springa mig trött och lite till på innan den tar slut. Kroppen har vandrat flera timmar dagligen. Jag kan meddela att det inte är samma muskler som jobbar vid jogg. Aj säger jag bara, har haft en rejäl träningsvärk i veckan som varit. Haltat och struttat runt, stönat och ojat mig så fort jag behövt resa eller sätta mig. Jag har känt mig aningens äldre än jag verkar vara enligt siffran på pappret. Jag tror det börjar att rätta till sig, men det är nog en bit kvar innan den lätta känslan infinner sig.
Jag har verkligen saknat att jogga. Det är en aktivitet som tillfredsställer både mitt fysiska, mentala och själsliga. Det är något speciellt, något som jag inte har hittat ett substitut för. Det har funnits tider då springandet har fått stå tillbaka för annat. I dessa perioder har jag försökt att nå samma känsla av tillfredställelse med andra verktyg. Men för mig är springandet något väldigt speciellt. Just nu försöker jag boosta mitt mentala och själsliga genom att även meditera regelbundet igen. Meditationen gjorde entré mycket senare i mitt liv än vad löpningen gjorde. Min gissning är dock att jag använt löpningen genom många år som ett sätt att nå ett transtillstånd och att bearbeta saker medans jag springer. Kombinationen som jag testat de senaste åren att både ha springandet och meditationen är en hit för mig att få mera kontroll över mina tillstånd.
Jag fascineras över hur mycket motstånd det kan finnas i mig att göra det som jag vet fungerar för mig. Jag vet till exempel hur mycket meditationen hjälpte mig när jag gjorde det regelbundet under förra året. Ändå så har det fallit ur mitt liv senaste året och bara varit med som sporadiska inslag. Eller fallit ur låter som att meditationen tappat balansen och snubblat omkull eller som att någon annan har puttat ut den. I klartext är det jag som puttat ut meditationen, jag har valt annat och i vissa fall har jag till och med valt saker jag vet inte kommer att leda mig mot att bli en bättre person. Jag har gärna velat intala mig att jag har mediterat regelbundet fast jag vet att den regelbundenheten jag har haft är alldeles för sällan för att ge mina önskade resultat. Regelbundet i detta fall betyder högst sporadiskt, kanske till och med väldigt sällan. Tänk så knäppt det är, jag menar, vem är det jag försöker lura egentligen? Japp, du vet redan svaret, jag lurar mig själv. Ibland känns det som jag väljer att stanna i det som tynger mig. Jag rättar mig själv igen, JAG väljer att stanna i det som tynger mig. Väljer att rota i det. Letar efter svar och efter orsaker. Tror mig kunna se orsak och verkan och samband. Jag skyller på andra, jag skyller på omständigheter, jag pratar om en dåtid som inte längre finns. Jag skyller på mig själv. Allt för att mitt ego ska ha något att hålla sig sysselsatt med.
Jag håller mig själv kvar i ett tillstånd som inte är gynnsamt för mig att växa i som människa. Kanske är det i slutändan i vilket tillstånd jag befinner mig som kommer att styra hur jag ser på det som sker runtomkring mig? Är mitt tillstånd energifyllt så har jag närmare till lösning, jag blickar framåt och det viktiga är inte vad det beror på utan vad jag ska göra istället för att ta mig dit jag önskar. Jag är öppen att prova olika vägar och jag lära av de som inte gav ett önskat resultat. Det är de försöken som kommer att öka min erfarenhet för att jag sedan kan prova på ännu ett nytt sätt. Så får jag helt enkelt göra tills jag får ett önskat resultat. Igen, trail and error. Då jag är i ett sämre tillstånd gräver jag min grop djupare. Jag rotar runt i det som stör mig eller tynger mig, vänder och vrider på det och absorberas allt mera av den negativa känslan. Jag har i många olika sammanhang hört något liknande som detta: Dit vi riktar vårat fokus går vår energi. Detta är ju väldigt bra om jag riktar mitt fokus mot det som gynnar mig, höjer mina energier och försätter mig i ett gynnsamt tillstånd. Aningens sämre om jag riktar mitt fokus på problem, utmaningar, att något saknas mig, att det är någons fel, att saker är fel. För när jag gör det vad händer då med min energi och med mitt tillstånd? I mina sämre tillstånd skulle jag tjäna både tid och känslomässig smärta om jag såg till att förändra mitt tillstånd först, höja min energi, innan jag ens försökte ta i det som stör och tynger mig. I perioder då jag gör det i den ordningen, så finns det konstigt nog färre saker som tynger mig, färre problem, färre utmaningar och flera lösningar och möjligheter.
NLP handlar bland annat om att plocka fram gynnsamma tillstånd. Jag som utbildad NLP Trainer kan mycket inom området i teorin. Teori är teori, sen kommer den där lilla detaljen, att omsätta det i praktiken. En del saker går snabbt som en blinkning att förändra. Det är skönt och ofta häftigt att snabbt som blixten få en bestående förändring som gynnar mig. Ingen kamp, inget kämpande, bara förändring. En del andra saker övas in. Att steg för steg etablera nya neuronala nätverk i hjärnan, det vill säga att lära mig nytt och ersätta gamla mönster som hjärnan väljer för att de är välkända och lättillgängliga. Att dom är lättillgängliga säger ingenting om dessa mönster gynnar mig eller inte. De är helt enkelt det beteenden, de tankar eller de känslor som ligger i den första byrålådan vi öppnar. Och vi tenderar att ta samma byrålåda om och om igen oavsett om det gynnar oss eller missgynnar oss. Enligt utsago så kan vi, om vi väljer det, styra vad som skall ligga i byrålådorna och vilken av byrålådorna vi skall öppna när. Den enda lilla detaljen är att vi måste omvärdera det vi tror oss veta, våga släppa det vi valt att hålla för sant, vara öppna för nya perspektiv och att träna oss i dessa nya sätt att se på och möta livet. Sen kan vi se på hur det vi tidigare trodde oss veta ersättas med nya trossystem och övertygelser. För hur vet vi egentligen någonsin att någonting är sant? Den enda sanningen vi har är väl den subjektiva? Min enda sanning är min alldeles egna. Jag kan tro att min sanning delas av andra, vilket kanske borde betyda att vi har lagt liknande saker i vår byrå? Men betyder det att det blir mera sant för att flera tycker samma sak? Min egenträning just nu är att våga ifrågasätta mina beteenden, mina tankar, att inte ta dem för sanna, att ifrågasätta mina känslor och inte blint lita på dem. Jag vill kunna iaktta vad det är som ligger bakom mina beteenden, tankar och känslor, vad är det egentligen jag vill ha eller kanske är rädd för? Ta reda på det och sedan bistå mig själv med det som jag egentligen behöver. Inga substitut, inget halvdant. För hur klyschigt det än låter så är den enda som kan förändra mitt liv jag själv. Min nyfikenhet bara växer på att ta reda på vem det är som bor här inne i mig. Den Karna som finns bakom tankarna, känslorna och beteendena. Vem är Karna bakom hennes sanningar och inlärda mönster? Jag vill helt enkelt lära känna mig själv. Jag har skapat mig tiden, jag har fler teorier och verktyg än jag kan använda samtidigt. Jag har helt enkelt skapat mig förutsättningarna för att kunna och hinna lära känna mig själv. Nu återstår bara praktiken, relationsbyggandet med mig själv, görandet och modet. Modet att våga gå emot mig själv, att våga ifrågasätta mina sanningar. Att vara öppen för att världen kanske inte fungerar så som jag tror att den gör. Våga ta mig an ett tillstånd där jag är så blank och neutral jag kan. Att våga tro på att jag kan skapa min värld precis så som jag önskar ha den. Och det äventyret, mitt äventyr, det har redan börjat.
För en vecka sedan tog vi flyget från Santiago de Compostela till Alicante. Vi hade satt siktet på min kära vän Olles lägenhet strax utanför Alicante. Vi landade med planet kring 18.30 och hade bestämt att vi sover en natt i Alicante innan vi skulle få nyckel till lägenheten. Vi hittade en buss som tog oss från flygplatsen in till centrala Alicante. Vi hade inte bokat något boende innan men tänkte att det är väl bra att ta oss in centralt. Vi hade ingen aning om vart vi skulle kliva av och hade turen att en av flygvärdinnorna från vår flygning snällt talade om för oss vilket som var det mest centrala stoppet. Det var mörkt när vi klev av bussen. Staden var i full snurr med människor, lysen och öppna butiker och restauranger. Det kändes konstigt att landa in här där det var liv och rörelse efter dagarna i Santiago där det regnade och alla restauranger var stängda. Här i Alicante var det varmt, klockan var nu kring 19.30 och vi såg på en stor termometer att det fortfarande var 20 grader. Vi tittade på varandra och log. Äntligen lite värme. Vi fick utpekat åt vilket håll vattnet var och började gå lite på måfå med våra ryggsäckar. När vi gått en liten stund så tänkte vi att det verkade som vi allt får boka ett boende här. Det var inte riktigt på samma sätt med Alberguen, som vi bara kunde kliva in på, som vi hade vant oss vid under vandringen. Vi kollade booking.com och snålheten slog till. Vi skulle ju bara sova en natt. Och med de erfarenheterna från vandringen, hur illa kan det då vara? Vi valde ett av de billigaste ställena vi hittade. Låg centralt, nära till strandpromenaden och var billigt. Jackpot, eller? När vi efter lite letande hittade rätt trappuppgång så var det ingen som svarade när vi ringde på porttelefonen till det stället vi hade bokat. Vi blev insläppta av en servitör från restaurangen bredvid. Vi tänkte ta hissen, men det stod ingenting om vilken våning vi skulle till. Så vi klev snällt ur hissen och började gå i trapporna med våra ryggsäckar. På tredje våningen hittade vi en dörr med vårat hostels namn på…..
Vi knackade på, ingen öppnade. Vi ringde numret som så fint var ditskriver på den vackra och proffsiga lappen med hostelets namn. En Carlos svarade i andra änden. Han bad om 5 minuter. Jag och Alexander stod i den aningen nedgångna trappuppgången och undrade vad detta skulle bli. Efter 5 minuter rasslade hissen till, sedan stannade den på vår våning och den förmodade Carlos krånglade sig ur den lilla hissen med sin elscooter och med cykelhjälmen på sned. Han tittade upp med lite blanka ögon: Karna? Japp svarade jag. Han letade upp en nyckel i fickan och öppnade åt oss. Det var en korridor där innanför med ett antal dörrar. Luften var tung med Marijuana doft. Carlos letade i en glasburk bakom något som såg ut att vara hans lilla receptionsdisk. Han fiskade upp en nyckel och meddelade stolt att vi får ett rum med balkong. Han ledde oss längst ner i korridoren, visade toaletten som delades av hela korridoren och öppnade sedan till vårat rum för natten. Han visade oss den lilla franska balkongen som hade utsikt rakt in i huset mitt emot. Vi tog av oss ryggsäckarna, log mot Carlos och sa: This is perfect. Vi gjorde oss snabbt klara för att leta upp en restaurang med siktet inställt på stenugnsbakad pizza.
Vi överlevde natten och morgonen efter tog vi oss på strandpromenaden till Alicantes busstation för att bege oss till Arenales del Sol. Alicante har en vacker strandpromenad och några av de häftigaste träd jag sett samt gigantiska änglatrumpeter som blommade för fullt. Det är lätt att hänföras av naturens magi i människans skapelser.
En vecka är nu spenderad i Arenales del Sol. En häftig kontrast till vandrandet. Det finns pool, bubbelpool, bar, gym (tyvärr stängt på grund av coona), tennisbana, paddelbana och väldigt nära att gå ner till stranden. Utsikten är vacker och stranden nedanför är lång. Vi håller på att acklimatiserat oss till ett mera bekvämt liv igen. Efter att ha varit ifrån bekvämligheter som ett varmt hem, en varm dusch och mat som jag önskar äta, så är det en väldigt lyxig känsla att landa in här. Jag njuter av att landa in. Se vad som kommer till mig efter veckorna med vandring. Jag njuter av att få vila, jogga, bada och sola. Och en sådan sak som att vi gör vår egen mat efter veckorna i norra Spanien med baguette, stekta ägg och pommes. Vandringen har gett mig distans till de bekvämligheter som jag där hemma har tagit för givet. Jag njuter av kontrasterna, jag njuter av det bekväma och ser fram emot vad denna del av resan kommer att ge mig.
80 mil försvann fort under mina fötter. Tänk att vi har vandrat från Frankrike, från Spaniens östra gräns, tvärsöver hela landet och till det västra hörnet. Jag fann vandringen kanske mera tillfredställande än jag hade trott. Friheten i att själv kunna bära det jag behöver på ryggen. Friheten i att gå dit jag önskar. Fascinationen av att en så relativt kort distans som 2 till 3 mil tar oss över det som upplevs som långa sträckor. Att vandra och sedan blicka tillbaka för att långt bort i fjärran ana den staden eller byn som dagens etapp startade från. Dessa 2 till 3 mil kan ta en hel ”arbetsdag” att promenera beroende på hur mycket upp och ner det är. Det med jämförelsen att det tar cirka 30 minuter att transportera sig samma sträcka med en bil. Friheten, friheten i att ha upplevt mig som oberoende de sista veckorna av mitt liv. Friheten av att faktiskt använda kroppen varje dag för att ta mig dit jag vill komma. Friheten i att känna hur livet har saktat ner, hur det känns som jag börjat att centreras. Hur tankarna sakta börjar att nysta upp sig och hur andetagen blir längre och djupare. Närvaron som jag allt oftare ertappar mig själv med att ha. Fokuset. Hur jag upplever att jag kan bli oerhört fokuserad och kan behålla fokuset under allt längre perioder. Den sköna känslan av att vandra i trans. Hur tiden upplevs som den stannar, eller mera som att den slutar att existera. Allt bara är. Ett ärande i varandet.
Vad betyder det att vara framme? Vi har nått Santiago de Compostela. Vi har fått den sista stämpeln i våra pilgimspass. Vi har fått intyget att vi vandrat sträckan på nästan 80 mil. Vi deltog i en vacker liten mässa på engelska under söndagen. Det var jag, Alexander, vår vän Bertrand som vi mött under vandringen och sedan prästen. Det var en mycket vacker och intim mässa. Prästen pratade i vackra metaforer och om hur pilgrimsvandringen är ett sätt att komma nära sig själv, att få kontakt med förlorade eller kanske förvirrade delar inom sig själv. Eller hur den är en vandring dedikerad för en person, kanske för en sjukdom, för ett tillfrisknande eller för hela mänsklighetens uppvaknande. Eller vad som helst som betyder mycket för en själv. Jag trivs i kyrkan. Jag trivs med präster som på ett naket och nära sätt beskriver en människas försök att få livet så bra som möjligt. För är det inte vad vi alla gör? Försöker skapa oss ett liv som blir så bra som möjligt utifrån de förutsättningar vi har vid den givna punkten för försöket? Vi använder vad vi har och gör så gott vi kan. Ibland blir resultatet önskat och ibland blir det kanske en anledning till att försöka igen. Livet, en lång rad med trail and error. Utmed resans gång, under livet, så får vi nya verktyg, nya insikter och nya pusselbitar som likt en vårflod forcerar oss framåt. Pressar oss till att ta nya val, nya vägar och göra nya försök. För vi människor kan inte leva i ett status Que, vi kan inte stanna tiden. En människa kan inte inte utvecklas. Precis som med kommunikationen oss människor emellan. Vi kan inte inte kommunicera. Allt vi gör eller inte gör, säger eller inte säger är kommunikation. Enligt mig har vi inget annat val än att utvecklas, inget annat val än att ständigt kommunicera, både inom oss och utanför oss.
En bit in i mässan fick vi var och en gå fram till altaret och tända ett ljus och be en bön. Det var ett vackert inslag, det var nytt för mig att få stå där framme och högt be min bön. Kanske var det för att vi var så få på denna mässan? Oavsett anledning så gillade jag det. Min bön handlade om min förhoppning om att situationen med covid-19 ger människor en paus. Ger människor en möjlighet att hinna stanna upp. Få landa lite och hinna se sina tankar. Att hinna känna. Att hinna värdera vad som egentligen är viktigt i denna världen som snurrar så oerhört snabbt. Kanske är covid-19 det som gör att vi hinner värdera, omvärdera och kanske omprioritera hur vi väljer att leva våra liv, hur vi fördelar tiden mellan det som är viktigt för oss. Vi är alla uppfostrade i ramverk, familj, samhälle, vänner, skola och så vidare till allt det vi har och är i kontakt med i våra liv. Det jag exponerats för i mitt liv och det jag lärt mig är någon annans tyckande, tänkande, inlärda mönster, beteenden, normer och riktlinjer. Att vi står på axlarna av vår samtid, våra föräldrar, deras samtid och våra förfäder och deras samtid. Att jag har lärt mig av min mor och far från deras samtid som lärde sig av sin mor och far från deras samtid som i sin tur lärde sig av sin mor och far och så vidare ända tillbaka till blodslinjens start. Att vi ibland tar saker vi har fått lära oss som så självklara att vi inte ens kommer på tanken att ifrågasätta dem. Kanske är Covid-19 ett ypperligt tillfälle att sätta sig själv under luppen? Att se om jag kan leva som jag lär? Och om jag lever vad är det då jag lär?
Ja, vi kom fram till Santiago de Compostela. Vi har avslutat det som är Camino Frances. Men som prästen sa, caminon är slut för denna gången och nu skall vi återgå till ”The Camino of Life”. Så svaret på frågan om vi är framme har i detta fallet flera svar. Anar att det är precis som livet, eller som Alexander säger: ”Det beror på”. Jag tittar ut genom flygplansfönstret, tittar på solen som precis går ner bakom molnen. Nej, jag är inte framme, jag är på min Camino of Life.
Vi har funderat fram och tillbaka på om vi skulle fortsätta en liten bit till, gå ut till Finesterre vid Biscayabukten, världens ände. Eller om vi skulle försätta en mycket längre bit, gå ner i Portugal, ta Camino de Portugués fast bakvänt och gå från Santiago de Compostela och vandra söderut. Men nej, det blev ett nej på alla de olika alternativ som fanns för vidare långvandring. Det är november och regnet har ökat mycket, det är Covid med bestämmelser som svänger dag för dag om vad som är öppet och inte. Just nu har alla barer, fik och restauranger behövt stänga i den regionen vi befinner oss. Så att vandra och kanske inte få mat eller hitta ett ställe att sova för natten i november, det blev för mycket ovisshet för oss efter våra 80 avklarade mil. Kanske kommer vi heller inte ens över gränsen till Portugal.
Maria som pilgrim
Så vi har beslutat att vi åker till Alicante. Bestämmelserna i regionen Valencia är fortfarande friare. Vi åker ner och tar tillflykten i Olle Wadstens lägenhet. Ska bli spännande att få se hans fina lägenhet som jag hört mycket om genom åren men inte fått arslet ur vagnen att åka och besöka. Men nu är det tid och nu är det dags. Idag flyger vi till Alicante och sen ska vi parkera oss en liten stund och se vad livet och världen erbjuder som nästa steg för vår yttre resa. Kanske blir vi kvar i Alicante ett tag, kanske blir det till Alexanders mosters lägenhet i Dénia, Nicklas lägenhet i Torrevieja eller kanske blir det något helt annat. Vi väntar med spänning på vart vi kommer vi kunna åka och vad kommer vi kunna göra?
Vi är nu där, på den plats som kallas att ”vara framme”. Vi har nått Santiago de Compostela, vi har fått våran sista stämpel för denna vandringen, beviset för att vi har gått Camino de Frances. Att vi har vandrat från Saint Jean Pied de Port i Frankrike och till Santiago de Compostela.
Vi vandrande vår sista vandringsdag i regnet som öste ner. Vi burrade in oss i våra regnponchos med endast ett litet hål att kika ut ur för att leta efter de sista snäckskalen och de gula pilarna som obarmhärtigt leder oss de sista milen mot slutdestinationen för denna vandringen. Det har på många sätt varit en häftig, lärorik och fascinerande vandring. Och nu är den slut.
Inte långt kvar
Ännu närmare
Vi kom fram och letade upp vårat bokade boende. I och med lock down av staden rekommenderades vi att boka boendet i förväg, vilket är första gången på våra 80 mil som vi gjort en bokning. Vi hittade boendet efter lite om och men. Den gamla kärnan av Santiago de Compostela inbjuder till att gå vilse. Husen är höga och gränderna smala vilket gör att det inte finns något att direkt orientera sig efter i de slingrande gränderna. När vi kom fram så var vi tydligen för tidiga och kunde inte checka in än. Att tillägga här är att det från och med idag kom nya bestämmelser att alla fik, barer och restauranger måste stänga på grund av Covid. Så det finns inga ställen att gå och sätta sig på och ta en kaffe i väntan på. Vi hade vandrat hela dagens sträcka utan att kunna stanna och fika. Att det regnade gjorde att vi heller ej ville stanna för att äta lite medhavda nötter och frukt. Det regnade fortfarande och vi irrade runt en liten stund i de trånga gränderna. Vi trillade in på något som liknade en saluhall, fast det var mycket under bar himmel. Vi hittade i alla fall tak och en stenbänk vi slog oss ner på för att pusta ut och bedriva lite tid tills vi fick vårat boende. Vi satt tysta och titta på människorna som livligt inhandlade sin frukt, fisk, kött och ost. Det är lördag och ganska mycket folk i omlopp på denna marknad, trots regnet, trots covid restriktioner. Vi dividerade en stund för att inse att vi kommer behöva handla. Vi suckade över ryggsäckarna som känns stora, tunga och otympliga i de trånga gränderna. Vi visste dock att vi kommer hitta lite ny livsgnista om vi får i oss lite mat.
Lyckan av mat efter många timmar utan
Efter att ha checkat in, ätit och duschar var vi mera människor igen. Vi bestämde oss att trotsa regnet som fortsatt öste ner och ge oss ut för att få den sista stämpeln i våra pilgrimspass innan de stängde kontoret klockan 18.30. Sedan var det mässa i katedralen klockan 19.30 som vi önskade delta på med några av våra funna vänner längst färden. Spanien och öppettider fungerar inte riktigt som Sverige. Vi tyckte vi var ute i god tid (tänk på att regnet öste ner så vi ville inte gå ut tidigare än vi behövde) och anlände till pilgrimskontoret klockan 18.15, det vill säga med en hel kvart tillgodo. När vi stod där utanför i regnet tittade de på oss, pekade på klockan och sa att vi minsann får komma tillbaka imorgon. Och så var det med det. Vi såg oss besegrade, vandrade runt och tittade på katedralen i ösregnet i väntan på våra vänner. Vi filosoferade lite om det var såhär vi hade trott av slutet på vår färd skulle kännas? Efter lite samtal konstaterade vi att det är nog så att vi hade trott i vår fantasi att avslutet skulle se annorlunda ut än hur det nu verkligheten presenterades för oss. Så egentligen var vi kanske inte besvikna på regnet, de stängda matställena eller att vi inte hann få stämpeln innan mässan? Vi behöver kanske bara sluta jämföra detta med bilden i våra huvuden och ta saker för vad det är. Och just då var det 80 promenerade mil, ståendes i ösregnet framför katedralen i Santiago de Compostela, i flipflop och hållandes varandra i handen. Vi har fått höra att ”du gör inte caminon, det är caminon som gör dig”. Och kanske är det precis så.
Under 40km kvar till Santiago de Compostela. Sträckorna har flugit förbi de sista dagarna. Buden kring restriktionerna angående Covid-19 är många. Nya bud varje dag och ingen verkar egentligen veta vad det är som gäller. Den ena säger att vi kan varandra fritt som pilgrimer. Andra säger att har vi väl nått Santiago de Compostela så räknas vi inte längre som pilgrimer och kommer att ombes att åka hem. Jag gissar att det finns ett enkelt sätt att ta reda på vad som egentligen gäller. Och detta genom att testa. Om två dagar når vi Santiago de Compostela. Väl där får vi helt enkelt ta nästa beslut. Om vi får så önskar vi vandra vidare till kusten till Fisterra. Det är ytterligare cirka 8 dagars rundvandring, om vi får gå tillbaka till Santiago de Compostela igen. Så fortsättning följer…
Dagen efter vår monstervandring stapplade vi ur sängarna. Kropparna knarrade och gjorde motstånd innan de började bli lite varma. Vi packade ihop våra saker och åt frukosten som de serverade på alberguet. Oliver frågade skrattandes hur våra kroppar kändes efter gårdagen? Vi svarade med varsin grimas. Han log och sa uppmuntrande att dagens etapp på nästan 28km kommer att kännas kort och lätt efter våran dubbeletapp. Vi visste inte riktigt om vi vågade hålla med honom då vi tjuvkikat på dagens etapp. Den bestod av 28km uppför, över 800 höjdmeter. Restriktionerna angående stängningen av distriktet vi befann oss i skulle träda i kraft klockan 14 samma dag. Vi visste att vi inte skulle hinna passera gränsen innan det klockslaget, men vi hoppades på dispens om vi skulle möta Guardia Civil (militärpolisen) någonstans i bergen. När vi klev ut från alberguet var det en vacker dimma som följde oss under de första kilometerna av den segdragna klättringen.
Det tog inte långt tid innan vädergudarna visade oss barmhärtighet och det sprack upp och blev en klarblå himmel. Kropparna var lite gnälliga, men det kändes förvånansvärt bra ändå. Den sega lutningen sög i benen och vi tillät oss flera korta pauser i solen för att låta mjölksyran rinna ur benen. Vandringen tog oss mestadels i vägkanten på en mindre asfalterad väg som ledde oss genom flera små byar. När vi vandrat nästan 2 mil så hände det. Vägen fortsatte in i skogen och den sega lutningen accelererade kraftigt och övergick till en smal och stenig skogsstig som slingrade sig upp i den nästan djungelliknande vegetationen. Om vi hade haft mjölksyra innan, gissa vad vi hade nu? Efter det som kändes som en evighet av klättrande så nådde vi en liten by. Vi andades ut, fyllde på vattenflaskorna i en liten fontän och baddade ansiktet. Vi måste vi snart vara framme va?
Paus, nytt vatten och ett nybadat ansikte
Vi tog fram hemsidan och kollade etappen. Vi insåg att vi just hade nått punkten för 1/3 av den branta klättringen. Vi tittade skrämt på varandra. Hur skulle detta sluta? Men caminon visar oss vägen. Valen är få om man önskar att nå fram till målet. Vi fortsatte klättringen. Det var brant, tungt och otroligt vackert. Ju högre vi kom ju mera magnifik blev ju utsikten. Vi glömde nästan att vi klättrade uppåt för alla de vackra vyerna som avlöste varandra. Solen sken, det var vindstilla och världen är ibland en så otroligt vacker plats. Ståendes på toppen av klättringen, blickandes ut över de vackra bergen och kullarna, gav en känsla av stor tacksamhet. Allt det vackra som bara finns här ute, där ute, runt om i världen. Jag förstår att den andliga dimensionen ofta söks ute i naturen och med naturen som inslag. Det är så jag tappar andan av dess skönhet.
Gränsen till Galicien
Till slut fick vi slita oss. Vi vandrade de sista biten och där, mitt i ingenstans, stog stenen som det stod galicien på. Vi hade nått gränsen mellan regionerna. Högt upp i bergen, på en smal stig och utan en enda person i sikte. Anar att denna gränsövergången mellan regionerna inte var den mest bevakade i och med de införda restriktionerna. Vi travade på den sista kilometern för att komma in i den lilla byn O Cebreiro som är en liten vacker stenby med den mest magiska utsikten. Vi sov som stockar även denna natten. Att sedan efter en god natts sömn vakna till naturens nästa underverk som var dagens soluppgång.
Morgonen efter tog vi en kortare tur på strax under 20km med mycket utför. Vi fick nu gå ner de flesta höjdmeter vi dagen innan kämpar för att ta oss upp för. Vi hade sagt till varandra, att när vi når fram till nästa by som är Triacastela, då är det dags för en vilodag. Nu sitter jag på ett albergue i Triacastela som är en liten by med några få ställen att bo på, typ två öppna restauranger och en liten kvartersbutik. Vi har en vilodag. Kroppen är trött och jag stannar upp, kanske hinner själen samtidigt ikapp om jag har tur. Efter våra monsterdagar med vandring är det en och annan skavank på kroppen. Även om det inte varit min starka sida innan så har åren börjat at lära mig att lyssna då min kropp gör sig hörd. Så vi valde att stanna en dag, ta en dag i lugnet och stillheten. Vi börjar närma oss Santiago de Compostela. Det är under 15 mil kvar av vår färd som startade för 65 mil sedan. Tankarna börjar att komma angående vad vi ska göra sen? Det har varit så skönt att bara gå, dag efter dag. Vakna och veta att dagens mission är återigen att gå, äta och sedan hitta en plats att sova på för natten. Världen är väldigt oviss. Covid-19 verkar åter ha slagit näbbar och klor i stora delar av Europa. Både på gott och ont så märker vi ju inte så mycket där vi befinner oss. Vi vandrar ute på landsbygden, över åkerlandskap och genom och över berg. Här är det mestadels små byar, det kan gå hela dagar utan att vi ser en annan person. Här i denna lilla världen så syns inte Covid annat än att alla har munskydd och använder mängder med handsprit. Månen avrundade kvällen efter den intagna pilgrimsmenyn.
Jag fick frågan av Alexander här om dagen, är du lycklig Karna? Jag fann mig bli lite ställd av frågan. Svaret är tydligen inte helt uppenbart för mig. Jag ställer frågan till mitt inre: Karna, är du lycklig? Det känns som miljoner små neuroner försöker att hitta fram med sina nervändar. Försöker först hitta vad lycka innefattar och betyder för mig. Denna definition är ingen lätt match för mitt inre. Detta för att sen hitta om det finns ett enkelt svar på den frågan. Kan den frågan ens besvaras med ett enkelt ja eller nej? Igen, måste det vara det ena eller det andra? Eller kan de vara så som ett av Alexanders favoritsvar lyder: Det beror på….
Kanske min lyckas väg?
Jag tror jag fortsatt är mest förvirrad. Vilket i sin tur är ett av de bästa tillstånden att befinna sig i enligt mina kära mentorer och vänner Elene Uneståhl och Monika Morling (Unestal Education). Så förvirringen får fortsätta att råda. När jag tänker på just den frågan, om jag är lycklig, så kommer jag på att jag inte har tänkt på det under denna resan. Min känsla är att det i alla fall hittills inte har handlat om lycka, att söka och finna lyckan har inte kommit upp som en fråga i mitt inre. Lyckan har inte varit min drivkraft eller motivator. Men nu när jag tänker på det så är det kanske en upplevd känsla av olycka som många gånger kan vara drivkraften till förändring? Motsättningarna slinker in igen. Var jag olycklig innan? Det tror jag inte heller att jag var eller för den sakens skull är. Nu när jag sitter här och skriver så slår det mig att jag nog har mera av varandet i livet just nu. Att vandra har nog varit och är nog, en bra aktivitet för ett stressat inre. Livet bantas. Det jag behöver bär jag på ryggen. Behoven och det jag längtar efter är inte detsamma som de är hemma. Här är ett varmt rum högt upp på listan då vi kommer fram efter en lång dags vandring. En dusch som håller en jämn temperatur och gärna en varm sådan står även det högt på listan. Maten som står för energin och sedan lyxen som kaffet och ölen.
Lyx
Önskan om att kroppen ska hålla. Att sömnen skall infinna sig och läka kroppen under natten och ta hand om alla de både yttre och inre intrycken som dagen skapat. Mitt liv i avskalad form. De sociala medierna använder jag mindre och då jag använder dem är det för att jag har ett syfte att kommunicera med familj och vänner. Dom människorna som betyder mycket för mig och just nu är på en annan geografisk plats än mig. Dom personerna som ger mig så mycket kärlek i mitt liv. På det sättet är de sociala medierna ett makalöst verktyg för kommunikation. Jag gillar just nu livet mera avskalat, nerbantat och närmare mina grundbehov. Jag tänker på mig själv och de människor, precis som mig, som är födda in i en värld där hemmen är varma, det finns varmvatten i duscharna, kläderna kan anpassas efter vårat klimat och maten håller en hög kvalitet om vi vill. Allt detta bara finns där. Det är ju helt fantastiskt. Och jag och de flesta jag känner tar det för givet. Även det är ju på ett sätt fantastiskt, tänk att förutsätta att huset alltid är varmt, det finns mat och vi kan duscha oss rena närhelst vi önskar. Jag vet att detta för de flesta är uppenbart, att vi har det så bra, men ändå värt att lyfta i en samtid då vi verkar ha tränat oss i att se vad som inte är bra och vad som fattas oss, snarare än att se och uppskatta det vi har. Kanske är detta med vandringen ett sätt för mig att få distans till det jag har och se klarare vad det är jag verkligen behöver. Finna vad som är viktigt för att jag ska må bra och fungera bra, vilka behov behöver jag fylla för att fungera som kropp, psyke och själ? Har jag en balans mellan mina olika delar eller behöver jag ge mera näring och utrymme till någon del? Så kan jag besvara frågan om jag är lycklig just nu? Jag säger som min älskade Alexander, det beror på. De dagar kroppen fungerar, jag sover bra och håller värmen hela natten, har fått i mig mat som både smakat gott och gett energi, haft intressanta tankar och samtal och sett natursköna vyer, ja då är jag lycklig rakt igenom. Då jag vaknar på nätterna och fryser trots att jag har alla medhavda kläder i sovsäcken, duschen har bara kallvatten efter en lång, kall och regnig vandring och maten uteblev eller var av mycket dålig kvalitet, då skulle jag klassificera mig som mindre lycklig, men för den sakens skull kanske inte olycklig. Att ligga där kall och inpackad som en liten kåldolme och Alexander kryper upp i sin kåldolmeutstyrsel för att värma mig, ja då är jag ju lycklig trots de yttre omständigheterna. Jag tror att jag alltmera lär mig att befinna mig i varandet. Inse att motsättningarna inte behöver vara med i mina tankar. Att jag oftare kan konstatera att något är, och när jag konstaterat det så är det PUNKT. Det ger en ny dimension av frihet för mig. Att oftare försöka se vad som är och bara konstatera det, utan att värdera eller vilja förändra det. Att träna mig i de små sakerna. Talesättet: ”Lyckan finns i det lilla” är nog inte långt från sanningen för mig just nu. Om jag varje dag kan se det som tilltalar mig, det jag har, det jag är tacksam för, det som andra gör för mig, det jag gör för andra, då borde väl lyckan vara där som min ständiga följeslagare? Kom ihåg, hör jag mig själv tänka, det kräver att det inte finns en motsättning. Jag kan då alltså vara både tex lycklig och ledsen, det ena behöver inte utesluta det andra. Just nu sitter jag med min dator i knät och skriver, Alexander mittemot och tittar på hans favoritlag DIF (viktigt att jag skriver detta så det inte blir några missförstånd här) som spelar match. Vi sitter framför en brasa. Vi har ett varmt rum att sova i inatt och vi ska snart äta middag. Så svaret på frågan om jag är lycklig: Ja, just nu är jag väldigt lycklig.
Just nu är det många bud kring Covid-19 här i Spanien. Det är nya beslut och restriktioner att förhålla sig till. Som svensk som inte förstår spanska så väl är det en utmaning att få fatt i informationen direkt från tex myndighetssidor. Men som tur är så finns det andra peregrinos (pilgrimer) på Caminon som hjälper oss med informationen. Vi har senaste tiden gått i provinsen Castilla & León. Nya beslut har tagits senaste veckan och från 2020-10-30 har denna provinsen beslutat att stänga gränserna i minst 14 dagar. Detta gjorde att jag och Alexander låg en etapp bakom för att hinna över gränsen. Några av dem vi bodde med på Alberguet den kvällen vi fick veta om restriktionerna, hade beslutat sig för att ta bussen en etapp för att hinna i tid. Jag och Alexander dividerade fram och tillbaka. Vi enades om att det känns lite snopet att inte få gå hela sträckan. Känns till och med lite fusk att ta bussen. Även om det såklart inte alls är fusk då det är på grund av restriktioner, människors välmående och för att minska spridningen. Att tillägga är ju att vi är ute och vandrar på landet och spenderar majoriteten av tiden på platser där det inte finns andra människor. Detta gör att vi troligen träffar flera personer om vi tar en buss istället för att gå. Vi har fått berättat att peregrinos brukar få fortsätta att vandra och berörs i regel inte av de olika restriktionerna. Vi hittade dock ingen som varken kunde styrka eller dementera om vi fick vandra eller inte. Vi tänkte att ett beslut är ju ett beslut och det är det enda vi har någon sånär fakta att handla på. Tråkigt om vi blir fast i Castilla och León i 14 dagar. Eller det kanske inte alls skulle vara tråkigt, det vet vi ju inte. Men vi beslutade hur som helst att göra den tänkta etappen för dagen och utvärdera då vi kom fram om vi tror att vi klarar en etapp till samma dag. Om det går så ligger vi i fas för att nå Galiciens gräns samma dag som restriktionen utfärdas.
Soluppgången över Foncebadón
Sagt och gjort så startade vi vandringen som var uppmätt till 26.8 km från Foncebadón till Ponferrada med branta utförslöpare som skulle ta oss ner från 1400möh till 500möh. Det var en magiskt vacker soluppgång och himlen var klar vilket bäddade för en vacker och solig dag. Vi vandrade på den höga höjden med vacker utsikt. Molnen låg som lock i dalgångarna och gav oss känslan av att stå på en ö i ett hav. Sedan började det att gå neråt. Branta och periodvis steniga stigar ledde oss slingrande in i molnen som varefter skingrades så att solen åter värmde våra ryggar.
Det var en magiskt vacker dag. Vi vandrade på och kände oss ganska starka. Vi nådde Ponferrada kring kl 14.30, slog oss ner mitt på torget och åt en tortilla, drack en stor öl och åt en glass. Klockan var nu strax efter 15.00 och vi beslutade att vi nog kan klara detta, vi kan nog ta en dubbel etapp just idag, just i detta soliga vädret, just innan lockdown. Nästa etapp var från Ponferrada till Villafranca del Bierzo, över 24km lång med en knapp stigning på 200m. Troligen ytterligare 5-6h på våra redan vandrade 6h. Vi peppade igång oss och fortsatte dagen. Vandringen gick genom flertalet små byar och däremellan vackra vyer att se på. Solen vandrade från våran ena sida till att börja lysa oss i ansiktet. Eftermiddagssolen var mjuk, varm och skön. Vi njöt fast kroppen nu började bli ganska trött, trampdynorna ömma och orken aningens sinad. Kvällssolen började sänka sig mot bergen, klockan började visa solnedgång. Skymningen kom över oss snabbt. Vi hade fortsatt över 5km kvar, vilket betyder minst 1,5h vandring i vårat trötta tillstånd, troligen mera. Utegångsförbudet gäller från 22.00 och ger 600 euro i böter, så vi hade inte råd att gå vilse.
Vi stannade och grävde fram pannlampan ur ryggsäcken. Det var inte alls lika lätt att se de gula pilarna eller de små stenpelarna med snäckan på i mörker. Detta trots att det var fullmåne och stjärnor uppe. Vi vandrade längst en grusväg som gick genom vinplantagen. Det var små avstickare från vägen och vi kände oss minst sagt osäkra i mörkret på om vi var på rätt väg eller inte.
Mörkret kom snabbt
Tur vi har pannlampa
Fullmåne
Helt plötsligt utbrister Alexander: Nej nu är min energi slut! Vi var mitt på landet, det var kolsvart, det var cirka 3kms vandring kvar. Jag svarade: Vill du ha en kaka? Ja, utbrister han. Vi åt varsin kaka, lät sockret komma ut i blodet och fortsatte sedan den mörka färden. Klockan var strax efter 20.30 då vi anade lysen en bit fram. Vi nådde utkanten av Villafranca och lyckan över att snart vara framme och få stanna var stor hos oss båda. Vi nådde ett Albergue där några av våra Peregrinosvänner hade varit snälla och reserverat varsin säng åt oss vid vår sena ankomst. Mannen som driver stället heter Oliver. Han tog emot oss skakandes på huvudet, de tokiga svenskarna har kommit fram. Enligt hans beräkningar med de val vi gjort på vägar under vandringen så sa han att vi gått cirka 5,5 mil den dagen och en massa höjdmeter. Vi var helt slut. Kropparna värkte. Vi frågade om det fanns någon mat på Alberguet. De sa att de tyvärr inte kunde servera mat med de restriktionerna som råder kring Covid-19. Klockan var nu så pass mycket att vi inte hann ut och äta. Vi hade lite flingor och någon frukt i ryggsäcken och sa att vi klarar oss. När vi hade slängt oss i duschen och var redo för bingen kom Oliver och erbjöd oss lite soppa och bröd, han tyckte nog synd om de tokiga svenskarna som inte har mera vett än att gå i 12h. Alexander sov nästan sittandes vid bordet då vi åt våran soppa. De andra fnissade åt våran trötthet och önskade oss en mycket god natts sömn då vi stapplade oss iväg mot våran sovsal. Vi vaknade båda ett antal gånger under natten av att fötterna bultade och kroppen värkte. En dubbel etapp gick oss inte obemärkt förbi. All respekt åt dem vi mött på vår resa som dagligen vandrar långa etapper.
Jag är en kvinna i mina bästa år som de senaste åren varit väldigt intresserad av det som jag väljer att kalla Personlig Utveckling. Jag har så många frågor och en av de jag vanligen får upp är:
Vad är meningen med livet?
Jag anar att i grunden ligger kärleken, friden och känslan av meningsfullhet? Jag vet att svaret redan finns där inom mig, jag har bara inte hittat det än.
Denna fråga och många andra liknande frågor är återkommande och min längtan efter att finna svaren bara växer. Jag upplever att livet jag hade där hemma gick för fort, mina egenskapade ”borden”, ”måsten” och ”ska” som ständigt åt upp min tid. Det blev aldrig riktigt någon tid kvar till att i lugn och ro leta efter svaren som jag längtar så innerligt efter. Jag fick helt enkelt omvärdera mitt liv och ta nya beslut för att just nu kunna skapa den tiden jag har längtat efter. Jag har valt att lägga mitt företag på is, säga upp min lägenhet och bege mig ut på resande fot i en värld där vi har Covid-19. Smart eller inte återstår att se. Hur lång tid det tar att hitta svaren? Troligen en livstid, men detta känns som en bra start för mig.
