2023 Here I come

av Karna Wiberg | jan 1, 2023 | Min resa i det inre, Mitt år med Shamanen

Ännu ett år har väldigt snart passerat. Tid är en mystisk uppfinning. Den är flyktig och ändå är det så påtagligt att det läggs distans mellan den jag en gång var och den jag nu är. Eller är jag samma som jag var, bara med flera erfarenheter tillagda? Cellerna i den fysiska kroppen byts ut inom loppet av några år, alltså är inte min kropp densamma som den var, men ändå är den det. Om mina celler vet vad de ska realisera i min kropp så borde min själ veta vad den skall realisera i detta liv. Jag sitter i Costa Rica, 30 minuter kvar till skiftet mellan 2022 och 2023. Rytmen är lite annorlunda här borta. De jag känner här sover redan. Jag sitter ensam i ett mörkt rum och filosoferar över livet. Sista dagen på året är väl egentligen en dag som alla andra dagar i livet. Och antingen så kan alla dagar vara speciella eller så kanske vi väljer att ingen dag är speciell. Jag gillar kontrasten som blir här, när samma saker i olika sammanhang blir väldigt annorlunda. Jul och nyår hemma i Sverige upplever jag som väldigt mysigt och speciellt. Att vara i Costa Rica över jul och nyår har gjort att jag inte vare sig märkt eller förstått att julen har passerat och att det väldigt snart är dags för ett nytt år. Men jag vet att det idag är årets sista dag (tack till min Iphone) och eftersom jag till stor del i mitt liv valt att leva efter den mystiska uppfinningen som kallas tid så är sista dagen på året lite extra speciell för mig. Jag brukar roa mig med att reflektera på årets sista dag. Fundera över vem jag var i början av året, vem jag är nu, vad jag gjort under året, vad jag är tacksam för, vart jag lärt mig, jag anser att jag har misslyckats med (”I never lose, I either win or learn” Nelson Mandela), vad jag anser att jag har lyckats med, vad jag vill fortsätta att utveckla kommande år och vad jag vill lämna kvar i 2022 innan jag kliver vidare i 2023.  Jag funderar just nu på vem jag är. En fråga som borde vara lätt att svara på, lätt att känna, men som ter sig aningens komplex ju mera jag jobbar med att förstå och lära känna mig själv. Under de senaste två åren, under guidning av min Maestro, så har många insikter landat, många trossystem byts ut, många tårar trillat och många segergester utförts i triumf. Känslorna har upplevts i många delar av spannet mellan rädsla till kärlek. Och kanske är det just detta som är att vara människa. Att under en livstid få uppleva den relativa världen, få uppleva kontrasterna och motsatserna och hela spannet däremellan. Det kan verka som ett litet slitet uttryck, men hur ska jag kunna veta att jag är glad om jag aldrig varit ledsen? Hur ska jag kunna veta vad jag gillar om jag aldrig har provat något jag inte gillar? Min Maestro har många gånger sagt: ” In order to know who I am, I might first have to experiment who I am not”. Tänk på ett barn, vad gör ett barn när en förälder säger åt dem att göra någonting? I regel börjar de med att göra det motsatta. De skapar sig sina egna erfarenheter av upplevelsen att först göra det som inte var gynnsamt för dem för att sedan kunna välja det som är mera gynnsamt. Efter tiden här så har jag själv både upplevt och sett att vuxna och barn inte är långt ifrån varandra i detta sätt att agera. Vi vet många gånger vad som är gynnsamt för oss, men av någon till synes outgrundlig anledning så börjar vi med att göra tvärtom, dvs göra det som vi egentligen vet inte är det mest gynnsamma för oss. Tvärtomleken fungerar på många barn, jag kan av erfarenhet säga att den även fungerar på vuxna. Kanske är det just i detta som livet ryms. Att få experimentera vem jag inte är för att sedan kunna välja vem jag är. Välja det uttrycket som i varje situation bäst återspeglar vem jag är och vem jag vill vara. Jag börjar förstå orden: Lycka och glädje är ett val och inte en konsekvens av externa händelser. Jag börjar förstå att jag kan välja vad det är jag ser, känner och upplever. Jag säger inte att det är lätt, men jag säger heller inte att det är svårt. Du får helt enkelt prova själv för att veta hur det är för dig. Ju mer jag har lärt mig att se mina tankar, ju mera förstår jag att jag en gång valt dessa sätt att tänka, känna och reagera, troligen har jag inte valt det medvetet, men jag har valt att ta dessa sätt och göra det till mitt eget. Den insikten gör att jag förstår att jag kan välja att tänka nya tankar, träna mig själv i att inte reagera på externa stimuli, utan att aktivt välja hur jag tänker, känner och sedan agerar på det som sker. Och genom denna träning kan jag bit för bit bygga en ny Karna, en Karna som själv och medvetet valt vem hon är. Jag ser att det idag finns ett glapp mellan den jag just nu är och den jag vill vara. Min kloka Maestro säger med en liten axelryckning: ”Det enda detta glapp talar om för dig är den vägen du har kvar att vandra”. Han påminner oss ofta att det är inget problem eller fel i att falla, att uppleva att vi misslyckas eller gör misstag, det enda felet vi kan göra att är stanna kvar där vi föll. Jag tänker på Nelson Mandelas ord igen som hjälp mig många gånger: ”I never lose, I either win or learn. Och när jag tittar tillbaka på året som gått så ser jag vägen jag hittills vandrat, jag ser hur glappet har minskat mellan den jag var och den jag vill vara. Jag ser fallen jag gjort och jag ser också att jag har rest mig lika många gånger som jag fallit. Och jag ser att livet är roligare när jag är glad. Så jag fortsätter att minska glappet som ligger framför mig, jag fortsätter att bit för bit bygga en nya Karna, en Karna som oftare är glad än ledsen, som oftare är förlåtande än dömande och som oftare är tillitsfull än pessimistisk. Vi blir det vi tänker, säger och gör. Så 2023 here I come, nya stapplande steg in i glappet mellan den jag är och den jag vill vara. Jag är inte densamma som jag var, och ändå är jag det. Välkommen 2023!