Tyst sa jag…

Att vara tyst visade sig vara 10 dagar av att älska, av att hata och av att känna en djup tacksamhet från en plats jag inte visste fanns inom mig. De korta stunder som den totala stillheten öppnar sig för mig så känns som min själ vill vara med. Kanske, kanske kommer min själ närmare. Den söker åter sin plats i mig, i den stora rymden bakom det som är, oavsett om det är utmanande eller om det är fantastiskt. Yogan, meditationen och tystnaden har varit upplevelser som jag nog knappt kan sätta ord på än. Detta att under 10 dagar inte säga ett enda ord eller ha någon som säger ett enda ord till mig. Att vara, bara vara. Följa ett schema med egentligen en enda uppgift, att närvara. Att timme efter timme träna på att vara medveten. Träna på att se vad det är som dominerar mitt inre. Vilka tankar som är återkommande. Vilka känslor kommer och går. Att iaktta när tankar och känslor ”händer” och upptäcka hur jag blir medveten om det som rör sig i mig och hur jag hanterar det. Jag har ju fattat att tankarna och känslorna är många, men gud så många de är under en dag. Det går från högt till lågt och från höger till vänster i en handvändning. Igen och igen kan jag komma på samma tanke att dyka upp. Sen byggs det alla möjliga scenarion utifrån denna tanke. Sen helt plötsligt kommer jag på det här: Men hallå! Vi ska ju för fan vara närvarande.

-Vad håller ni på med egentligen?
-Vilka ni, hör jag någon svara i mitt huvud?

Ja det är ju en väldigt bra fråga vilka ni är. Om jag inte vet vilka ni är, vem är då jag? Medvetenheten gör entré efter en förmodligen ganska lång stunds frånvaro. När jag väl är fast i tankarna så vet jag ju inte om det. Det är ju detta som blir så kruxigt att komma runt. Jag vill vara närvarande, men jag är inte närvarande nog för att veta när jag inte är närvarande. Lite rörigt blir det ju allt. Eller antagligen är det så lätt, så lätt att jag missar det. Tänk att jag levt ett helt liv med en ständigt babblande tankemaskin i mitt huvud. Jag blir fascinerad att jag lever livet och fungerar med detta kaos i mitt eget huvud. Det är ju som att konstant vara på fest eller på en rörig tågstation. Det är ständigt någon som vill ha en syl i vädret. Det diskuteras och det tjivas, det gråts, skriks och hävdas orättvis behandling från många håll. Sen är det kärlek, glädje, tacksamhet, ljus och omtänksamhet. Det svänger snabbt om jag inte är med och håller i taktpinnen. Och där kom det igen, ”jag”. Vem är nu den där jag som ska hålla i taktpinnen?

En bubblande hippiekittel

Sista dagen i Mexico. Vi sitter och väntar på att få flyga till Costa Rica. 49 dagar har alltså passerat. Tänk att det går så fort och ändå har vi hunnit så mycket. Eller kanske snarare så lite denna gång. Yoga, meditation, tystnad. Sen en fullspäckad vecka med umgänge med de nya människorna vi har träffat under vår tid här. Mazunte är som en bubblande hippiekittel. En samling av människor som söker sin väg, alternativa vägar, liv utanför de västerländska samhällets normer med minst 8 timmars arbetsdagar och ägande av hus och bilar. Ett spännande ställe att spendera tid på under denna resa där jag och Alex är lika sökande som dem vi träffar. Att få lyssna till och ta del av de idéer som andra har. Ta in nya perspektiv i mina och Alex funderingar över livet och hur vi vill ha vårat liv. Det finns ju så oändligt många sätt att välja att leva ett liv.

Just nu har vi ett liv vi trivs med. Tid för utveckling, tid att få vara i stillhet, tid att ta in naturen, tid att diskutera högt och lågt, drömma, sola, bada, träna, yoga, meditera. Ja det är just nu ett väldigt skönt liv.

Vi har även hunnit med att besöka en kiropraktor utbildad i Mexico. Utbildningarna ser lite annorlunda ut kan jag ju snabbt konstatera. Här har de en direkt koppling och pratar om energier i kroppen, chakran och vikten av att se människan som en helhet mellan kropp, mentalt och spirituellt. Jag finner detta sätt att under behandling blanda öster- och västerländska tekniker väldigt spännande i jämförelse med utbildning i Sverige som har mer eller mindre enbart den vetenskapliga grunden. Jag passade på att ställa massor av frågor medans Alex var patienten. Så vi har fått reningar av energier, chakraöppning, bindvävsbehandling, massage och justeringar. Det var väldigt skönt (och smärtsamt) att få vara patient.

Tack Mexico för detta besök. Gissar att det inte är sista gången vi ses!

Att få vara ”ledig”

Vi är just nu på några få dagars ”ledighet” mellan våra retreats. Vi hade en magisk avslutningsbrunch med våra kursare. Magiska munkar efter 3 veckor utan socker, trevligt sällskap och underbar utsikt.

Vi flyttade ut från Hridaya och ner på stranden på andra sidan av kullen i den lilla byn San Agustinillo. Vi har nu ett litet rum med en magisk vy rakt ut över en av de små stränderna. Det är sol, det är varmt, det är lite folk, det är helt enkelt en magisk plats att vara på just nu. Vi har tagit dessa dagar att bara tillåta oss att vara. Morgonjogg, meditation, yoga och träning så som det faller oss in. Att vara närvarande i nuet och se vad det ger, se vad som faller oss in. Vi har avnjutit stora frukttallrikar till frukost på vår fina balkong. Andningen är långsam och djup. När jag ligger i skuggan i hängmattan och filosoferar med blicken på det vackra havet så är det väldigt lätt att vara jag.

Imorgon är det dags för oss att flytta tillbaka till Hridaya för att starta vårat 10 dagars tysta retreat. Vi ska bo separat jag och Alex. Vi är tysta från och med fredag morgon och 10 dygn framåt. Ingen input från sociala medier, ingen musik, inga böcker, inga samtal i skrift, inget annat än det egna inre. Som jag ser fram emot att se vad dessa 10 dagar kommer att visa för mig. Vill jag ha nya resultat i mitt liv så får jag ju prova nya saker. Så välkommen tystnad….

Att sitta still medans egot springer 1000 lopp

Ett inlägg som kanske är lika rörigt som mitt inre i perioder upplevs. Låt ditt inre få följa mitt genom tvära kast och olika funderingar. Kanske känner du igen dig i de påhitt som händer inom mig?

Tre veckor har passerat på Hridaya. Tre veckor av meditation, yoga, stillhet, vegansk mat, mindre mat än vad jag är van vid, inre strider, öm kropp, ödmjukhet och kärlek. De tre första dagarna under den sista vecka har var väldigt utmanande. Kroppen gnällde, ett knä gör ont efter allt sittande i skräddarställning och jag är fortsatt stel som en pinne i mina hamstrings. Kroppens gnäll ger mina mera elaka egostates en ingång att komma och röra till det för mig under mina meditationer och min yoga. Eller röra till och röra till, det är väl egentligen lika välkomna delar av mig själv som alla andra delar. För hur ska jag lära känna mig själv och kunna välja nytt om inte alla delar av mig får vara välkomna att visa upp sig? Det har varit så många tankar, så många känslor de sista dagarna. Tårar har trillat och skuld över min oduglighet har varit på besök. Jag vet att jag har uttryckt, mer än en gång, att det är detta jag har längtat efter. Att ha tiden att sitta igenom vad som än kommer. När jag finner mig mitt i en inre konflikt så undrar jag om det verkligen var detta jag önskade mig? Var det inte bara det vackra jag ville ha? Hjärtat som fylls av kärlek, kroppen som fylls av ljus. Miraklerna hur mina stela baksidor efter ett liv utan rörlighet ska släppa på ett enda tillfälle? Jag inser att jag nog bara får välkomna vad som än dyker upp inom mig. När jag inser det, så inser jag samtidigt på hur rätt plats jag är i mitt liv just nu. Att jag flera timmar per dag sitter i min egen stillhet, med mitt eget inre, med tankarna, med känslorna. Jag har ju längtat efter just detta, så jag sitter kvar, vad som än dyker upp. Jag sitter kvar fast den önskade kärleken ibland känns som en ouppnåelig horisont bortom mina för stunden nedlåtande tankar inbäddade i rädslan. Rädslan för att inte räcka till, att inte duga, att inte vara älskad, rädslan att inte älska mig själv. Rädslan när mitt ego säger att detta är ännu ett knasigt påhitt och att jag slänger bort mitt liv, sittandes tyst i en sal på en yogamatta. Konstigt nog så påminns jag om att jag tänkte samma sak då jag var hemma och jobbade i det som då var min vardag. Samma rädsla att jag höll på att slänga bort mitt liv. Att det måste finnas mera. Mitt hjärtas längtan som så länge viskat i mitt bröst, som har brunnit djupt i mitt inre och bett mig att följa dess direktiv. En ny fråga kommer upp: Karna, är du lycklig i detta nu? Jag känner efter inom mig. Vad finns egentligen där inne, inne i djupet, där långt bortom de vardagliga stressade momenten, bortom de ramar och regler jag har lärt mig, bortom och bakom, vem finns där som kan svara? Jag hör mig själv svara: Ja, jag är lycklig, jag är tillfreds, jag är varm i mitt inre och jag känner mig närmare kärleken än någonsin innan.

Jag har hört hemligheter viskas angående nuet. Om att tiden inte är vad västvärlden har lärt mig att det är. Att det egentligen inte existerar en dåtid och en framtid, utan bara en rad av olika nu. Att mina minnen är det som drar mig till dåtiden. Och om jag befinner mig för mycket i min dåtid så kommer den att skapa min framtid. Det betyder att det i så fall är min dåtid som återskapas i mitt nu. Frågan kommer: Karna, lever du någonsin i nuet? Jag funderar ett tag igen och konstaterar att det verkar som att en av den mest utmanande konsten är att leva här och NU. Lite konstigt är det väl ändå, med tanke på att vi aldrig har någonting annat än NU. Hur kan jag leva någon annanstans än i det enda som egentligen existerar?

Jag tänker på många av de klokskapen jag har fått höra de sista veckorna på Hridaya. Om hur jag själv är den som skapar mig själv och mitt eget liv. Det är liknande saker som Mental Träning lär ut, NLP, Hypnos och många andra läror. På Hridaya är det i ännu en ny förpackning och från en ny vinkel. För varje gång jag hör dessa magiska saker och för varje ny plats jag befinner mig på då jag hör dem, så djupnar dess innebörd. Jag kan tillåta att mitt förflutna håller mig kvar i olycka och ledsamhet och ilska. Men den som kommer att lida mest är ju jag själv. Jag stannar då kvar i en dåtid som inte längre existerar annat än i min fantasi. Där tillåter jag den att återskapas om och om igen. För att igen och igen få ta min uppmärksamhet från nuet, och därmed från livet. Och återigen, den som lider är ju jag. Ingen annan lever i mitt inre. Ingen annan straffas än jag själv genom att jag tillåter dessa negativa känslor att leva inom mig och genom mig. Jag har uppskattat hur Hridaya har uppmuntrat att låta allting existera som kommer upp inom oss. Hur de lär oss att hålla space och skapa ett tryggt och kärleksfullt utrymme för känslorna att få komma, att få vara och även att tillåtas att ebba ut och passera. Att inte längre trycka ner eller trycka undan det som kommer upp utan att kärleksfullt backa av lite, att distansera mig från känslorna och iaktta dem. Låta dem ha sin gilla gång, låta dem bli sedda, få finnas där och sedan framförallt låta dem passera. Att jag inte längre behöver fortsätta att identifiera mig med mina gamla historier. Historier om hur andra har sårat mig, varit elaka, hur fel andra har agerat, hur fel jag har agerat, allt det som mitt inre talar om för mig att jag borde önska ha ogjort. Dom historierna får nu passera genom mig, finnas, granskas och sedan få upplösas och försvinna i den lätta brisen som sveper genom meditationsrummet. Tänk att jag kan välja. Tänk att jag kan skapa mig själv. Tänk att jag gör så gott jag kan i varje givet nu. Tänk att jag får försöka, om och om igen. Tänk att jag kan vara snäll med mig själv, granska mig själv med ödmjukhet och kärlek. Tänk att jag älskar mig själv mer och mer för varje dag.

Who Am I?

Detta är häftigt. Wow att stillheten kan vara så stor. Att tystnaden kan fylla så mycket genom att hålla ett öppet space och bara vara tystnad. Jag har upplevt att jag sökt mig mer och mer mot stillhet och tystnad sedan cirka tre år tillbaka. Det startade i min stuga. Alla de timmar jag spenderade i mitt eget sällskap tittandes med tom blick på den vackra eken utanför min altan. En blick som tittade men inte såg. Hur stillheten och tystnaden fick börja ta plats i mitt liv på detta sätt. Det är en stor skillnad då och nu. Då sökte jag tystnaden för att jag var vilse, ledsen och frågande. Jag var rädd att mitt liv inte blev vad jag tänkte att det skulle vara. Jag trodde att den differensen mellan vad mitt liv var och vad jag hade en uppfattning om att det ”borde” vara inte stämde. Jag tog det då som ett bevis på att jag gjorde fel, kanske till och med var fel. Idag sitter jag i tystnaden och stillheten för att jag är nyfiken, för att jag vill undersöka och för att jag vill upptäcka det jag inte trott mig kunna nå än. För mig sker just nu ett skifte från ett tidigare liv i väldigt hög fart till ett liv som jag fyller med mer och mer av det som mitt hjärta har längtat efter att få undersöka. Bara det är en intressant resa i sig. De olika perspektiven, platserna, dimensionerna och de olika energierna. Hur hela jag är en, hur jag förändras och omskapas, antagligen i varje sekund av livet. Friheten i att kunna välja, om och om igen. Att jag består av många delar. Det finns många olika läror om dessa delar, många olika presentationer i olika läror. Jag använder mig av olika modeller i olika sammanhang och beroende på vilket det önskade resultatet är. En modell jag gillar att använda är den fysiska aspekten, den mentala aspekten, den emotionella aspekten och den spirituella aspekten. Min aning är att vi som människa behöver kunna leva i och genom de olika aspekterna. Att vi för stunder kan vara mer eller kanske helt i någon av aspekterna, men att vi som en människa behöver fluktuera och befinna oss i de olika aspekterna för att kunna fungera som varelser och samleva med allt annat levande i världen. Och kanske framförallt att kunna samleva med oss själva i balans och harmoni.

Hridaya pekar mot det spirituella hjärtat. Att vårat hjärtcenter, i mitten av våran bröstkorg, lite till höger, är en portal mot någonting högre. En öppning mot kärleken, mot valen som kan förändra hela min syn på livet, på världen, på mig själv och på andra. Att rikta mitt fokus under tystnad och stillhet mot hjärtcentrat. Att hitta de naturliga uppehållen i andningen som uppstår spontat mellan in- och utandning och mellan ut- och inandning. I dessa uppehåll stillas sinnet. Det blir konstigt nog tyst på tankar, på känslor. Det är stilla. En fridfull stillhet som breder ut sig i det inre för denna korta stund. Då stillheten infinner sig så finns det en fråga som används återkommande. Om och om igen. ”Who Am I?”. Vem är det egentligen som tänker inom mig, vem är det som känner. Vem är det som upplever det som jag säger att ”jag” upplever. Tankar kommer. Känslor kommer. En iakttagande position intas. Iakttagande av vem det är i det inre som tänker och som känner. Sen iakttas den som iakttar. Sen iakttas den som i sin tur iakttar den som iakttar den som tänker och känner. En förflyttning från identifikationen med tankarna och känslorna. Ju mer avidentifikation ju oftare kommer frågan. Om och om igen: ”Who Am I?”.

Och vad kan jag säga…jag har just nu igen aning om vem jag är. Vad jag är och hur jag finns till. Om jag ens finns till. Vad är verklighet och hur vet jag vilken verklighet som är den verkliga? Eller är alla mina upplevda verkligheter verkliga? Frågorna leder till flera frågor. Frågorna ersätter svaren. Svaren verkar inte längre, eller i alla fall just nu, vara lika relevanta. Om det ens finns några svar. Istället blir det en fråga som leder till en fråga, som leder till en fråga, som….Hur många frågor finns det egentligen undrar jag? Och vem är nu den där ”jag” som undrar…?

Under en meditation så kom frågan om kärlek och rädsla upp. Det som mitt intellekt har trott sig börjat förstå, eller i alla fall skapat ett trossystem runt, är att det finns två grundkänslor att leva utifrån. Rädsla eller kärlek. Uttrycken av andra känslor kan ses som en variant någonstans på skalan mellan dessa två motpoler. Det är intressant att kontemplera kring detta och varifrån olika tankar, känslor och beteenden har sin grund. Kommer det ur rädsla så blir kvalitén såväl som resultatet väldigt annorlunda jämför om det kommer från en plats av kärlek. Att sedan sätta in detta i ett världsperspektiv är ju intressant med de rådande omständigheterna kring Covid-19 pandemin, tyckte tydligen mitt sinne just nu. Kan det vara så att stora delar av världen just nu befinner sig i rädsla? Vi är isolerade från varandra, vi bär mask som påverkar våran andning och våran förmåga att läsa varandras mimik. Människor blir rädda och därmed kanske även mera aggressiva mot varandra, vaktar på varandra för att regler skall följas. I många fall mycket rädsla. Såklart finns kärleken i detta också, människors respekt för varandra, hur vi hjälper varandra och finns till hands för dem som inte kan röra sig fritt i samhället just nu. Mitt sinne undrar hur en pandemi skulle te sig om tankarna, känslorna och beteendena kom ur kärlek istället för ur rädsla. Jag undrar om vi ens skulle ha en pandemi då? Sen kommer frågan, vem är det som tänker dom här tankarna kring covid och pandemier? Iakttagande av den som tänker detta en kort stund. Sen iakttar jag den som iakttar. Och vem är den där ”jag”? Fokuset riktas mot hjärtcentret, i mitten av bröstkorgen, lite till höger. I de små uppehållen i andningen så stillas sinnet. Sen när det är lugnt, stilla och tyst så är den där igen: Who Am I?

Rädsla eller kärlek?