SHAMANSKA CEREMONIER & RETREAT

SHAMANSKA CEREMONIER
Du har nu möjligheten att delta på shamanska ceremonier och möta medicinalväxterna, så kallade Mästarplantorna, Kakao och Tobak.
Tobaksceremoni fredagen den 7/1
Kakaoceremoni lördagen den 8/1
För dig som vill delta på båda dessa ceremonier så finns möjligheten att övernatta. Ceremonierna startar kl 18.00. För dig som vill ha enskilda samtal med mig och Daniel innan så avtalas tid.  

Var: Ängsö Gamla Skola som ligger 25 km utanför Västerås.
Pris: 1 ceremoni 850:-, 2 ceremonier inklusive logi och mat 2500:-
Anmälan och frågor: Skicka e-post till info@karnawiberg.se eller danielringh@me.com  

SHAMANSKT RETREAT
Du har nu möjligheten att delta på ett shamanskt retreat i vacker miljö. Du får uppleva mötet med medicinalväxterna, så kallade Mästerplantorna, Tobak och Kakao under ceremonier som leds av Shamaner som guidar dig med sin sång och trumma. Mästerplantornas läkande och helande effekt tillsammans med sångerna och rytmen av trumman leder dig på en resa in i dig själv. Ett möte med dig själv som ger möjlighet till läkning, utveckling och upptäckten av dina styrkor och kvalitéer. Utöver ceremonierna erbjuds samtal kring hur det omedvetna (the subconscious mind) sinnet påverkar dina tankar, känslor, beteenden och hur du kan öka din medvetenhet. För att ytterligare sätta dig i kontakt med ditt eget inre innehåller retreaten olika upplevelser som hjälper dig att öka din uppmärksamhet och ditt fokus. Du erbjuds hathayoga, guidade meditationer, anknytning till naturen, möjlighet till kallbad, stillhet, tystnad samt god och näringsrik vegansk mat. Vi kommer att befinna oss på Ängsö i en vacker gammal skola som idag är omgjord till konferensanläggning med övernattning. Du kommer att bo på skolan i delat rum med andra deltagare. Omgivande natur är väldigt vacker med fina promenadstigar och närhet till vatten.


Var: Ängsö Gamla Skola som ligger 25 km utanför Västerås.
När: 27–30/12. Endast 15 platser
Pris: 5000kr inklusive logi och mat
Anmälan och frågor: Skicka e-post till info@karnawiberg.se eller danielringh@me.com  

Är vi framme nu?

80 mil försvann fort under mina fötter. Tänk att vi har vandrat från Frankrike, från Spaniens östra gräns, tvärsöver hela landet och till det västra hörnet. Jag fann vandringen kanske mera tillfredställande än jag hade trott. Friheten i att själv kunna bära det jag behöver på ryggen. Friheten i att gå dit jag önskar. Fascinationen av att en så relativt kort distans som 2 till 3 mil tar oss över det som upplevs som långa sträckor. Att vandra och sedan blicka tillbaka för att långt bort i fjärran ana den staden eller byn som dagens etapp startade från. Dessa 2 till 3 mil kan ta en hel ”arbetsdag” att promenera beroende på hur mycket upp och ner det är. Det med jämförelsen att det tar cirka 30 minuter att transportera sig samma sträcka med en bil. Friheten, friheten i att ha upplevt mig som oberoende de sista veckorna av mitt liv. Friheten av att faktiskt använda kroppen varje dag för att ta mig dit jag vill komma. Friheten i att känna hur livet har saktat ner, hur det känns som jag börjat att centreras. Hur tankarna sakta börjar att nysta upp sig och hur andetagen blir längre och djupare. Närvaron som jag allt oftare ertappar mig själv med att ha. Fokuset. Hur jag upplever att jag kan bli oerhört fokuserad och kan behålla fokuset under allt längre perioder. Den sköna känslan av att vandra i trans. Hur tiden upplevs som den stannar, eller mera som att den slutar att existera. Allt bara är. Ett ärande i varandet.

Vad betyder det att vara framme? Vi har nått Santiago de Compostela. Vi har fått den sista stämpeln i våra pilgimspass. Vi har fått intyget att vi vandrat sträckan på nästan 80 mil. Vi deltog i en vacker liten mässa på engelska under söndagen. Det var jag, Alexander, vår vän Bertrand som vi mött under vandringen och sedan prästen. Det var en mycket vacker och intim mässa. Prästen pratade i vackra metaforer och om hur pilgrimsvandringen är ett sätt att komma nära sig själv, att få kontakt med förlorade eller kanske förvirrade delar inom sig själv. Eller hur den är en vandring dedikerad för en person, kanske för en sjukdom, för ett tillfrisknande eller för hela mänsklighetens uppvaknande. Eller vad som helst som betyder mycket för en själv. Jag trivs i kyrkan. Jag trivs med präster som på ett naket och nära sätt beskriver en människas försök att få livet så bra som möjligt. För är det inte vad vi alla gör? Försöker skapa oss ett liv som blir så bra som möjligt utifrån de förutsättningar vi har vid den givna punkten för försöket? Vi använder vad vi har och gör så gott vi kan. Ibland blir resultatet önskat och ibland blir det kanske en anledning till att försöka igen. Livet, en lång rad med trail and error. Utmed resans gång, under livet, så får vi nya verktyg, nya insikter och nya pusselbitar som likt en vårflod forcerar oss framåt. Pressar oss till att ta nya val, nya vägar och göra nya försök. För vi människor kan inte leva i ett status Que, vi kan inte stanna tiden. En människa kan inte inte utvecklas. Precis som med kommunikationen oss människor emellan. Vi kan inte inte kommunicera. Allt vi gör eller inte gör, säger eller inte säger är kommunikation. Enligt mig har vi inget annat val än att utvecklas, inget annat val än att ständigt kommunicera, både inom oss och utanför oss.

En bit in i mässan fick vi var och en gå fram till altaret och tända ett ljus och be en bön. Det var ett vackert inslag, det var nytt för mig att få stå där framme och högt be min bön. Kanske var det för att vi var så få på denna mässan? Oavsett anledning så gillade jag det. Min bön handlade om min förhoppning om att situationen med covid-19 ger människor en paus. Ger människor en möjlighet att hinna stanna upp. Få landa lite och hinna se sina tankar. Att hinna känna. Att hinna värdera vad som egentligen är viktigt i denna världen som snurrar så oerhört snabbt. Kanske är covid-19 det som gör att vi hinner värdera, omvärdera och kanske omprioritera hur vi väljer att leva våra liv, hur vi fördelar tiden mellan det som är viktigt för oss. Vi är alla uppfostrade i ramverk, familj, samhälle, vänner, skola och så vidare till allt det vi har och är i kontakt med i våra liv. Det jag exponerats för i mitt liv och det jag lärt mig är någon annans tyckande, tänkande, inlärda mönster, beteenden, normer och riktlinjer. Att vi står på axlarna av vår samtid, våra föräldrar, deras samtid och våra förfäder och deras samtid. Att jag har lärt mig av min mor och far från deras samtid som lärde sig av sin mor och far från deras samtid som i sin tur lärde sig av sin mor och far och så vidare ända tillbaka till blodslinjens start. Att vi ibland tar saker vi har fått lära oss som så självklara att vi inte ens kommer på tanken att ifrågasätta dem. Kanske är Covid-19 ett ypperligt tillfälle att sätta sig själv under luppen? Att se om jag kan leva som jag lär? Och om jag lever vad är det då jag lär? 

Ja, vi kom fram till Santiago de Compostela. Vi har avslutat det som är Camino Frances. Men som prästen sa, caminon är slut för denna gången och nu skall vi återgå till ”The Camino of Life”. Så svaret på frågan om vi är framme har i detta fallet flera svar. Anar att det är precis som livet, eller som Alexander säger: ”Det beror på”. Jag tittar ut genom flygplansfönstret, tittar på solen som precis går ner bakom molnen. Nej, jag är inte framme, jag är på min Camino of Life.