Tyst sa jag…

Att vara tyst visade sig vara 10 dagar av att älska, av att hata och av att känna en djup tacksamhet från en plats jag inte visste fanns inom mig. De korta stunder som den totala stillheten öppnar sig för mig så känns som min själ vill vara med. Kanske, kanske kommer min själ närmare. Den söker åter sin plats i mig, i den stora rymden bakom det som är, oavsett om det är utmanande eller om det är fantastiskt. Yogan, meditationen och tystnaden har varit upplevelser som jag nog knappt kan sätta ord på än. Detta att under 10 dagar inte säga ett enda ord eller ha någon som säger ett enda ord till mig. Att vara, bara vara. Följa ett schema med egentligen en enda uppgift, att närvara. Att timme efter timme träna på att vara medveten. Träna på att se vad det är som dominerar mitt inre. Vilka tankar som är återkommande. Vilka känslor kommer och går. Att iaktta när tankar och känslor ”händer” och upptäcka hur jag blir medveten om det som rör sig i mig och hur jag hanterar det. Jag har ju fattat att tankarna och känslorna är många, men gud så många de är under en dag. Det går från högt till lågt och från höger till vänster i en handvändning. Igen och igen kan jag komma på samma tanke att dyka upp. Sen byggs det alla möjliga scenarion utifrån denna tanke. Sen helt plötsligt kommer jag på det här: Men hallå! Vi ska ju för fan vara närvarande.

-Vad håller ni på med egentligen?
-Vilka ni, hör jag någon svara i mitt huvud?

Ja det är ju en väldigt bra fråga vilka ni är. Om jag inte vet vilka ni är, vem är då jag? Medvetenheten gör entré efter en förmodligen ganska lång stunds frånvaro. När jag väl är fast i tankarna så vet jag ju inte om det. Det är ju detta som blir så kruxigt att komma runt. Jag vill vara närvarande, men jag är inte närvarande nog för att veta när jag inte är närvarande. Lite rörigt blir det ju allt. Eller antagligen är det så lätt, så lätt att jag missar det. Tänk att jag levt ett helt liv med en ständigt babblande tankemaskin i mitt huvud. Jag blir fascinerad att jag lever livet och fungerar med detta kaos i mitt eget huvud. Det är ju som att konstant vara på fest eller på en rörig tågstation. Det är ständigt någon som vill ha en syl i vädret. Det diskuteras och det tjivas, det gråts, skriks och hävdas orättvis behandling från många håll. Sen är det kärlek, glädje, tacksamhet, ljus och omtänksamhet. Det svänger snabbt om jag inte är med och håller i taktpinnen. Och där kom det igen, ”jag”. Vem är nu den där jag som ska hålla i taktpinnen?

En bubblande hippiekittel

Sista dagen i Mexico. Vi sitter och väntar på att få flyga till Costa Rica. 49 dagar har alltså passerat. Tänk att det går så fort och ändå har vi hunnit så mycket. Eller kanske snarare så lite denna gång. Yoga, meditation, tystnad. Sen en fullspäckad vecka med umgänge med de nya människorna vi har träffat under vår tid här. Mazunte är som en bubblande hippiekittel. En samling av människor som söker sin väg, alternativa vägar, liv utanför de västerländska samhällets normer med minst 8 timmars arbetsdagar och ägande av hus och bilar. Ett spännande ställe att spendera tid på under denna resa där jag och Alex är lika sökande som dem vi träffar. Att få lyssna till och ta del av de idéer som andra har. Ta in nya perspektiv i mina och Alex funderingar över livet och hur vi vill ha vårat liv. Det finns ju så oändligt många sätt att välja att leva ett liv.

Just nu har vi ett liv vi trivs med. Tid för utveckling, tid att få vara i stillhet, tid att ta in naturen, tid att diskutera högt och lågt, drömma, sola, bada, träna, yoga, meditera. Ja det är just nu ett väldigt skönt liv.

Vi har även hunnit med att besöka en kiropraktor utbildad i Mexico. Utbildningarna ser lite annorlunda ut kan jag ju snabbt konstatera. Här har de en direkt koppling och pratar om energier i kroppen, chakran och vikten av att se människan som en helhet mellan kropp, mentalt och spirituellt. Jag finner detta sätt att under behandling blanda öster- och västerländska tekniker väldigt spännande i jämförelse med utbildning i Sverige som har mer eller mindre enbart den vetenskapliga grunden. Jag passade på att ställa massor av frågor medans Alex var patienten. Så vi har fått reningar av energier, chakraöppning, bindvävsbehandling, massage och justeringar. Det var väldigt skönt (och smärtsamt) att få vara patient.

Tack Mexico för detta besök. Gissar att det inte är sista gången vi ses!

Att få vara ”ledig”

Vi är just nu på några få dagars ”ledighet” mellan våra retreats. Vi hade en magisk avslutningsbrunch med våra kursare. Magiska munkar efter 3 veckor utan socker, trevligt sällskap och underbar utsikt.

Vi flyttade ut från Hridaya och ner på stranden på andra sidan av kullen i den lilla byn San Agustinillo. Vi har nu ett litet rum med en magisk vy rakt ut över en av de små stränderna. Det är sol, det är varmt, det är lite folk, det är helt enkelt en magisk plats att vara på just nu. Vi har tagit dessa dagar att bara tillåta oss att vara. Morgonjogg, meditation, yoga och träning så som det faller oss in. Att vara närvarande i nuet och se vad det ger, se vad som faller oss in. Vi har avnjutit stora frukttallrikar till frukost på vår fina balkong. Andningen är långsam och djup. När jag ligger i skuggan i hängmattan och filosoferar med blicken på det vackra havet så är det väldigt lätt att vara jag.

Imorgon är det dags för oss att flytta tillbaka till Hridaya för att starta vårat 10 dagars tysta retreat. Vi ska bo separat jag och Alex. Vi är tysta från och med fredag morgon och 10 dygn framåt. Ingen input från sociala medier, ingen musik, inga böcker, inga samtal i skrift, inget annat än det egna inre. Som jag ser fram emot att se vad dessa 10 dagar kommer att visa för mig. Vill jag ha nya resultat i mitt liv så får jag ju prova nya saker. Så välkommen tystnad….

Att sitta still medans egot springer 1000 lopp

Ett inlägg som kanske är lika rörigt som mitt inre i perioder upplevs. Låt ditt inre få följa mitt genom tvära kast och olika funderingar. Kanske känner du igen dig i de påhitt som händer inom mig?

Tre veckor har passerat på Hridaya. Tre veckor av meditation, yoga, stillhet, vegansk mat, mindre mat än vad jag är van vid, inre strider, öm kropp, ödmjukhet och kärlek. De tre första dagarna under den sista vecka har var väldigt utmanande. Kroppen gnällde, ett knä gör ont efter allt sittande i skräddarställning och jag är fortsatt stel som en pinne i mina hamstrings. Kroppens gnäll ger mina mera elaka egostates en ingång att komma och röra till det för mig under mina meditationer och min yoga. Eller röra till och röra till, det är väl egentligen lika välkomna delar av mig själv som alla andra delar. För hur ska jag lära känna mig själv och kunna välja nytt om inte alla delar av mig får vara välkomna att visa upp sig? Det har varit så många tankar, så många känslor de sista dagarna. Tårar har trillat och skuld över min oduglighet har varit på besök. Jag vet att jag har uttryckt, mer än en gång, att det är detta jag har längtat efter. Att ha tiden att sitta igenom vad som än kommer. När jag finner mig mitt i en inre konflikt så undrar jag om det verkligen var detta jag önskade mig? Var det inte bara det vackra jag ville ha? Hjärtat som fylls av kärlek, kroppen som fylls av ljus. Miraklerna hur mina stela baksidor efter ett liv utan rörlighet ska släppa på ett enda tillfälle? Jag inser att jag nog bara får välkomna vad som än dyker upp inom mig. När jag inser det, så inser jag samtidigt på hur rätt plats jag är i mitt liv just nu. Att jag flera timmar per dag sitter i min egen stillhet, med mitt eget inre, med tankarna, med känslorna. Jag har ju längtat efter just detta, så jag sitter kvar, vad som än dyker upp. Jag sitter kvar fast den önskade kärleken ibland känns som en ouppnåelig horisont bortom mina för stunden nedlåtande tankar inbäddade i rädslan. Rädslan för att inte räcka till, att inte duga, att inte vara älskad, rädslan att inte älska mig själv. Rädslan när mitt ego säger att detta är ännu ett knasigt påhitt och att jag slänger bort mitt liv, sittandes tyst i en sal på en yogamatta. Konstigt nog så påminns jag om att jag tänkte samma sak då jag var hemma och jobbade i det som då var min vardag. Samma rädsla att jag höll på att slänga bort mitt liv. Att det måste finnas mera. Mitt hjärtas längtan som så länge viskat i mitt bröst, som har brunnit djupt i mitt inre och bett mig att följa dess direktiv. En ny fråga kommer upp: Karna, är du lycklig i detta nu? Jag känner efter inom mig. Vad finns egentligen där inne, inne i djupet, där långt bortom de vardagliga stressade momenten, bortom de ramar och regler jag har lärt mig, bortom och bakom, vem finns där som kan svara? Jag hör mig själv svara: Ja, jag är lycklig, jag är tillfreds, jag är varm i mitt inre och jag känner mig närmare kärleken än någonsin innan.

Jag har hört hemligheter viskas angående nuet. Om att tiden inte är vad västvärlden har lärt mig att det är. Att det egentligen inte existerar en dåtid och en framtid, utan bara en rad av olika nu. Att mina minnen är det som drar mig till dåtiden. Och om jag befinner mig för mycket i min dåtid så kommer den att skapa min framtid. Det betyder att det i så fall är min dåtid som återskapas i mitt nu. Frågan kommer: Karna, lever du någonsin i nuet? Jag funderar ett tag igen och konstaterar att det verkar som att en av den mest utmanande konsten är att leva här och NU. Lite konstigt är det väl ändå, med tanke på att vi aldrig har någonting annat än NU. Hur kan jag leva någon annanstans än i det enda som egentligen existerar?

Jag tänker på många av de klokskapen jag har fått höra de sista veckorna på Hridaya. Om hur jag själv är den som skapar mig själv och mitt eget liv. Det är liknande saker som Mental Träning lär ut, NLP, Hypnos och många andra läror. På Hridaya är det i ännu en ny förpackning och från en ny vinkel. För varje gång jag hör dessa magiska saker och för varje ny plats jag befinner mig på då jag hör dem, så djupnar dess innebörd. Jag kan tillåta att mitt förflutna håller mig kvar i olycka och ledsamhet och ilska. Men den som kommer att lida mest är ju jag själv. Jag stannar då kvar i en dåtid som inte längre existerar annat än i min fantasi. Där tillåter jag den att återskapas om och om igen. För att igen och igen få ta min uppmärksamhet från nuet, och därmed från livet. Och återigen, den som lider är ju jag. Ingen annan lever i mitt inre. Ingen annan straffas än jag själv genom att jag tillåter dessa negativa känslor att leva inom mig och genom mig. Jag har uppskattat hur Hridaya har uppmuntrat att låta allting existera som kommer upp inom oss. Hur de lär oss att hålla space och skapa ett tryggt och kärleksfullt utrymme för känslorna att få komma, att få vara och även att tillåtas att ebba ut och passera. Att inte längre trycka ner eller trycka undan det som kommer upp utan att kärleksfullt backa av lite, att distansera mig från känslorna och iaktta dem. Låta dem ha sin gilla gång, låta dem bli sedda, få finnas där och sedan framförallt låta dem passera. Att jag inte längre behöver fortsätta att identifiera mig med mina gamla historier. Historier om hur andra har sårat mig, varit elaka, hur fel andra har agerat, hur fel jag har agerat, allt det som mitt inre talar om för mig att jag borde önska ha ogjort. Dom historierna får nu passera genom mig, finnas, granskas och sedan få upplösas och försvinna i den lätta brisen som sveper genom meditationsrummet. Tänk att jag kan välja. Tänk att jag kan skapa mig själv. Tänk att jag gör så gott jag kan i varje givet nu. Tänk att jag får försöka, om och om igen. Tänk att jag kan vara snäll med mig själv, granska mig själv med ödmjukhet och kärlek. Tänk att jag älskar mig själv mer och mer för varje dag.

Who Am I?

Detta är häftigt. Wow att stillheten kan vara så stor. Att tystnaden kan fylla så mycket genom att hålla ett öppet space och bara vara tystnad. Jag har upplevt att jag sökt mig mer och mer mot stillhet och tystnad sedan cirka tre år tillbaka. Det startade i min stuga. Alla de timmar jag spenderade i mitt eget sällskap tittandes med tom blick på den vackra eken utanför min altan. En blick som tittade men inte såg. Hur stillheten och tystnaden fick börja ta plats i mitt liv på detta sätt. Det är en stor skillnad då och nu. Då sökte jag tystnaden för att jag var vilse, ledsen och frågande. Jag var rädd att mitt liv inte blev vad jag tänkte att det skulle vara. Jag trodde att den differensen mellan vad mitt liv var och vad jag hade en uppfattning om att det ”borde” vara inte stämde. Jag tog det då som ett bevis på att jag gjorde fel, kanske till och med var fel. Idag sitter jag i tystnaden och stillheten för att jag är nyfiken, för att jag vill undersöka och för att jag vill upptäcka det jag inte trott mig kunna nå än. För mig sker just nu ett skifte från ett tidigare liv i väldigt hög fart till ett liv som jag fyller med mer och mer av det som mitt hjärta har längtat efter att få undersöka. Bara det är en intressant resa i sig. De olika perspektiven, platserna, dimensionerna och de olika energierna. Hur hela jag är en, hur jag förändras och omskapas, antagligen i varje sekund av livet. Friheten i att kunna välja, om och om igen. Att jag består av många delar. Det finns många olika läror om dessa delar, många olika presentationer i olika läror. Jag använder mig av olika modeller i olika sammanhang och beroende på vilket det önskade resultatet är. En modell jag gillar att använda är den fysiska aspekten, den mentala aspekten, den emotionella aspekten och den spirituella aspekten. Min aning är att vi som människa behöver kunna leva i och genom de olika aspekterna. Att vi för stunder kan vara mer eller kanske helt i någon av aspekterna, men att vi som en människa behöver fluktuera och befinna oss i de olika aspekterna för att kunna fungera som varelser och samleva med allt annat levande i världen. Och kanske framförallt att kunna samleva med oss själva i balans och harmoni.

Hridaya pekar mot det spirituella hjärtat. Att vårat hjärtcenter, i mitten av våran bröstkorg, lite till höger, är en portal mot någonting högre. En öppning mot kärleken, mot valen som kan förändra hela min syn på livet, på världen, på mig själv och på andra. Att rikta mitt fokus under tystnad och stillhet mot hjärtcentrat. Att hitta de naturliga uppehållen i andningen som uppstår spontat mellan in- och utandning och mellan ut- och inandning. I dessa uppehåll stillas sinnet. Det blir konstigt nog tyst på tankar, på känslor. Det är stilla. En fridfull stillhet som breder ut sig i det inre för denna korta stund. Då stillheten infinner sig så finns det en fråga som används återkommande. Om och om igen. ”Who Am I?”. Vem är det egentligen som tänker inom mig, vem är det som känner. Vem är det som upplever det som jag säger att ”jag” upplever. Tankar kommer. Känslor kommer. En iakttagande position intas. Iakttagande av vem det är i det inre som tänker och som känner. Sen iakttas den som iakttar. Sen iakttas den som i sin tur iakttar den som iakttar den som tänker och känner. En förflyttning från identifikationen med tankarna och känslorna. Ju mer avidentifikation ju oftare kommer frågan. Om och om igen: ”Who Am I?”.

Och vad kan jag säga…jag har just nu igen aning om vem jag är. Vad jag är och hur jag finns till. Om jag ens finns till. Vad är verklighet och hur vet jag vilken verklighet som är den verkliga? Eller är alla mina upplevda verkligheter verkliga? Frågorna leder till flera frågor. Frågorna ersätter svaren. Svaren verkar inte längre, eller i alla fall just nu, vara lika relevanta. Om det ens finns några svar. Istället blir det en fråga som leder till en fråga, som leder till en fråga, som….Hur många frågor finns det egentligen undrar jag? Och vem är nu den där ”jag” som undrar…?

Under en meditation så kom frågan om kärlek och rädsla upp. Det som mitt intellekt har trott sig börjat förstå, eller i alla fall skapat ett trossystem runt, är att det finns två grundkänslor att leva utifrån. Rädsla eller kärlek. Uttrycken av andra känslor kan ses som en variant någonstans på skalan mellan dessa två motpoler. Det är intressant att kontemplera kring detta och varifrån olika tankar, känslor och beteenden har sin grund. Kommer det ur rädsla så blir kvalitén såväl som resultatet väldigt annorlunda jämför om det kommer från en plats av kärlek. Att sedan sätta in detta i ett världsperspektiv är ju intressant med de rådande omständigheterna kring Covid-19 pandemin, tyckte tydligen mitt sinne just nu. Kan det vara så att stora delar av världen just nu befinner sig i rädsla? Vi är isolerade från varandra, vi bär mask som påverkar våran andning och våran förmåga att läsa varandras mimik. Människor blir rädda och därmed kanske även mera aggressiva mot varandra, vaktar på varandra för att regler skall följas. I många fall mycket rädsla. Såklart finns kärleken i detta också, människors respekt för varandra, hur vi hjälper varandra och finns till hands för dem som inte kan röra sig fritt i samhället just nu. Mitt sinne undrar hur en pandemi skulle te sig om tankarna, känslorna och beteendena kom ur kärlek istället för ur rädsla. Jag undrar om vi ens skulle ha en pandemi då? Sen kommer frågan, vem är det som tänker dom här tankarna kring covid och pandemier? Iakttagande av den som tänker detta en kort stund. Sen iakttar jag den som iakttar. Och vem är den där ”jag”? Fokuset riktas mot hjärtcentret, i mitten av bröstkorgen, lite till höger. I de små uppehållen i andningen så stillas sinnet. Sen när det är lugnt, stilla och tyst så är den där igen: Who Am I?

Rädsla eller kärlek?

Hridaya Yoga

Resan till Mexico gick väldigt smidigt. Helt plötsligt var vi framme på plats i den lilla byn Mazunte i sydvästra delen av Oaxaca. Mazunte är ett riktigt litet hippieställe. Här är det en salig blandning av människor och jag upplever atmosfären som mycket love and peace och att människor får vara så som de önskar. Jag får upplevelsen av att tiden står lite stilla på denna plats. Som att livet händer men att detta är en liten oas där man kan snurra runt tills man tröttnar. Om man någonsin gör det. Någonting säger mig att en och annan som rest hit aldrig kom härifrån. Vi hade bokat ett boende på stranden de tre första nätterna innan vårat retreat började och vi flyttade dit. Vi bodde i en liten bukt, precis i början av en kulle. Utsikten över soluppgången var magisk från vår lilla balkong. Boendet var enkelt och hade allt vi behövde. Vi bara njöt i tre dagar av att vandra mellan stranden och hängmattan på vår lilla balkong, vidare till någon av de många små mysiga restaurangerna i den lilla byn.

Vi fick höra om båtutflykterna där man ofta kan få möjligheten att beskåda valar vid denna tidpunkten på året. Vi tog vara på tillfället och tog en båttur en tidig morgon med önskan om att få se dessa magnifika djur. Och titta…dom är så häftiga!

Jag kan uppleva att Mazunte är en by där känslan är att tiden kan stå stilla . Trots detta så passerade de tre dagarna och det var dags att förflytta oss till skolan för Hridaya Yoga.

Hridayas guru nummer 1

Hridaya Yoga. Ja vad ska jag säga, yoga, meditation, stillhet, fokus, konstiga ord, stelhet, ego, hjärta, kärlek, rädsla, svett, tårar, lycka, ljus och så mycket mera. Första veckan är nu till enda på våran 21 dagars yoga- och meditationsretreat. Efter dessa 21 dagar följer tre dagars paus innan vi skall kliva på ett tio dagars tyst retreat. Det är fullt schema här. Start med meditation en timma mellan 7.00-8.00 på morgonen. En väldigt skön start på dagen. Tur att det finns massa kuddar och block att bygga på en möjlig sittställning för en stel kvinna. Kort paus och sedan hathatyoga mellan 8.15.10.45. Dessa lektioner är en blandning av undervisning och yoga. Hathatyogan är generellt en väldigt stilla yoga där man använder så kallade asanas för att öppna för olika chakran och energier. Så själva yogan är en blandning mellan yoga och meditation. Yoga som jag tror att det flesta i Sverige känner till yoga det vill säga rörelser och positioner med den fysiska kroppen som sedan landar in i stillhet och blir till meditation. Jag är stel som en pinne, hela kroppen knakar och gör motstånd, men samtidigt gillar jag det otroligt mycket. Det känns som hela min kropp och mitt inre har längtat efter detta. Undervisningen säger att vi skall hitta en balans mellan ansträngning och avslappning. Och de gångerna då jag hittar det svenska ”lagom” i positionerna så är det någonting som händer. Energier från olika delar rör på sig och tankar, känslor, minnen och fantasier kommer upp för betraktande. Yogan hänvisar till att vara det iakttagande medvetandet bakom tankarna och känslorna. Ställa sig själv frågorna som tar mig djupare i mig själv. Till exempel om en känsla kommer upp så kan jag fråga mig vem som känner den känslan? Jag gör en av-identifikation med denna del inom mig och iakttar det som en objektiv part, utan att döma eller försöka lösa någonting. För att sedan åter leda tillbaka uppmärksamheten till hjärtat, andningen och den ständigt återkommande frågan då jag stillat mitt sinne: Who Am I? Ibland är jag gråtfärdig efter en yogasession, ibland är jag lätt som en fjäder, ibland är jag uttömd på energi och ibland bubblar de i mig. Jag börjar nu ana den fascination många i min omgivning har till yogan. Om det är denna magiska blandning mellan fysiska rörelser och meditation de har upplevt under sina yoga sessioner så bugar jag för yogan. Det är inte bara kroppen som får sin del av rörelse och styrka utan även ett stadigt uppvaknande av den mänskliga medvetenheten och hjärtats väg till kärlek. Efter morgonsessionen får vi frukost. Helt vegansk mat. Vid detta laget så tror min fysiska kropp att den är döende på grund av matbrist. Vi äter två gånger per dag vilket är betydligt mindre än vad jag är van vid. Men nu efter en vecka så börjar kroppen att vänja sig och mitt psyke att lugna sig och förstå att jag kommer att överleva. Efter frukosten som intas under tystnad är klockan cirka 11.30. Det är för övrigt total tystnad fram till klockan 11.30. Ett förvånansvärt skönt sätt att spendera första halvan av dagen. Efter frukosten har vi paus fram till klockan 15.00. Här är det blandad kompott vad som sker. Ibland tränar vi på det lilla utegymmet som finns mitt i Mazunte, ibland går vi till stranden, ibland sover Alexander medans jag läser en bok eller skriver, ibland sitter vi bara på terrassen och tittar ut över havet. Det är skönt med en paus mitt på dagen för att hämta andan och njuta av vackra, varma och soliga Mexico.

Efter pausen är det dags för hathayoga igen. Mellan klockan 15.00-17.00 är det åter en blandning av undervisning och yoga. 17.00-18.00 får vi middag, dagens andra och sista mål. Jag har hört att hunger är den bästa kryddan, jag är nog benägen att hålla med. Antagligen så har de magiskt god mat vid alla måltider och jag är oftast väldigt hungrig. Att närvara när jag äter är helt nytt för mig. Att äta under tystnad och verkligen smaka på maten, äta långsamt och tugga lite fler gånger än tills maten är sväljbar. Tänk att jag levt i över 38 år och nästan aldrig smakat på maten jag ätit (!). Efter middagen är det undervisning om de yogiska filosofierna. Om hur vi kan rena oss själva, betrakta oss själva, känna och flytta energierna som ständigt flödar inom oss (eller är blockerade), hur vi kan möta och behandla oss själva och varandra. Jag lär mig så mycket om mig själv varje dag, om min kropp och om mina trossystem och olika tankar, känslor och beteenden. För mig är detta en helt magisk plats som verkligen ger mig möjligheten att prova saker på ett sätt som är nytt för mig. Förhoppningsvis ger nya upplevelser nya resultat.

Busy doin nothing…eller?

Oj, oj, oj kan jag bara säga. Det har gått en lång period sedan sista inlägget i ”Resan i det inre”. Det känns som hela mitt inre har åkt berg och dalbana. Det har hänt så mycket inom mig att jag inte vetat hur jag ska sätta ord på det. Jag har färdats rakt ner i mina djupa skuggor för att sedan lyftas upp bland ljusa bergstoppar. Min upplevelse är att en lång process av inre arbete har tagit med mig på klivet till någonting som känns nytt och annorlunda inom mig. Som metaforen med trappan. Helt plötsligt händer någonting och min världsuppfattning blir förändrad, ett nytt perspektiv visar världen från denna nya vinkel och nya trossystem har äntligen slagit rot i den inre grogrunden. Jag upplever att det varit en lång resa på detta trappsteg. Att jag många gånger har funnit mig själv frustrerat trampande, förvirrat sökande och med känslan i hjärtat att det finns någonting rakt framför min näsa som jag inte kan se. Trappsteget har lett mig att fatta nya beslut, göra på nya sätt för att nu också få nya resultat. Jag gillar citatet från Einstein: “Definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat.” Jag har gjort samma sak många gånger, om och om igen. Jag har trott att jag har gjort annorlunda eller i alla fall försökt att intala mig själv att jag har gjort annorlunda. Men då jag återigen landat på samma plats som jag befann mig på innan försöket, så kommer insikten att jag gjort samma sak och därmed fått samma resultat. Jag anar att det är så vi människor lär oss. Som ett av NLPs grundantaganden: ”Det finns inga misslyckanden, det finns bara feedback”. Så vi provar, vi utvärderar och jämför det resultatet som vi fått i den externa verkligheten med det resultatet vi hade som vision för vår inre syn. Är jag nöjd med resultatet? Blev resultatet som jag hade förställt mig det? Ett väldigt tydligt sätt att se om det jag gjort lett mig till det jag vill. Om ja så har jag ett kvitto på att min väg är en som gynnar mig. Om nej så är det ett kvitto på att jag bör prova någonting på ett annorlunda och/eller nytt sätt. Jag vill nu tro att jag just nu provar nya sätt. Jag vill tro att jag valt annorlunda vägar detta sista år mot vad jag valt tidigare i mitt liv. Jag har ”köpt” min egen tid av mig själv. Gett mig hän i att söka och leta i mig själv efter det som jag känt och känner gnager i mig. Jag har hittat, tittat, gråtit, varit arg, förlåtit och omskapat. Jag har också letat efter det som väckt den längtan jag så länge har känt i mitt bröst. Den längtan som med en svag röst har viskat i mitt inre: Karna, det finns mer i livet, ge dig hän, tro, våga, upplev och älska. Karna, det är du som skapar dig själv. Och eftersom du skapar dig själv Karna, hur vill du att ditt liv ska vara, hur ska du vara?

Jag håller på att skapa mig som den person jag vill vara. Hur jag vill känna. Hur jag vill att mina relationer ska vara. Hur jag vill förhålla mig till det som sker i mitt liv. I receptet har jag försökt att addera en stor dos tillit. Att jag med lite extra mod som krydda vågar ha tillit till att det som händer är det som ska hända. Att våga sluta göra motstånd mot livet, att sluta tro att livet är en kamp och att jag är en kämpe. Att våga se att livet händer för mig och inte drabbar mig. Se lärdomarna i det som har skett och det som kommer att ske. Att tro att livet presenterar mirakel för mig varje dag. För vår selektiva perception är ju så fantastisk att den visar oss det vi ber om att få se. Är vi rädda så visar den oss rädsla och alla de saker som vi kan vara rädda för. Bär vi på mycket ilska så upplever vi kanske världen och människor som arroganta, småsinta och elaka. Håller vi kärlek i vårat hjärta så ser vi kärlek, känner kärlek, upplever kärlek, ger och får kärlek. Tittar efter kärlek och du finner det, för det finns i överflöd, om vi bara tillåter det. En mästare inom sin konst som jag nyligen träffade på en plats i Costa Rica sa att det finns två grundkänslor: Kärlek och rädsla. Varje tanke, känsla och handling kommer i grunden vara baserad på en av de två känslorna (eller någon variant av dessa). Min stora fråga och mitt äventyr just nu är att finna hur jag väljer kärleken, varje dag, varje gång och i varje val jag någonsin kommer att ta. Och just nu är jag på Hridaya, ett meditations- och yogaretreat i Mexico som jag och Alexander ska vara på i fem veckor. Hridaya inbjuder mig att vandra vägen of ”The Spiritual Heart””. To live a life of joy, compassion and gratitude. So here we go…

En liten bit av ett paradis

Två månader i Costa Rica har svischat förbi. Vi har nu förflyttat oss till Mexico och befinner oss på en ny magisk liten plats i en by som heter Mazunte. Vi kan bara konstatera att världen är vacker, så otroligt vacker. Jag ger er ett litet hopkok av vår tid i Costa Rica i detta inlägget. Costa Rica har så mycket vackert att se och uppleva. Vi har bara sett en bråkdel av landet och naturen, djuren, stränderna och vi kan bara säga wow. Costa Rica är ett land som är otroligt rikt på natur- och djurupplevelser. Invånarna som kallas för Ticos är väldigt vänliga och hjälpsamma. Att ta sig fram i Costa Rica med Engelska som språk fungerar bra för det mesta och många Ticos vi träffat pratar en väldigt bra engelska.

Vi har spenderat den mesta tiden på ett ställe som heter Playa Palo Seco. En cirka 12 kilometer lång strand som för mig och Alexander visade det sig vara en bit av paradiset. På ena sidan av halvön är den långa stranden och på andra sidan är det häftiga mangroveträden som växer i floden som avgränsar halvön från fastlandet. Vi har bott på ett ställe som heter Villas Las Flores som är ett litet community med en otroligt vacker trädgård som är som en färggrann djurpark. Fåglarna kvittrar med soluppgången och aktiviteten är massiv under de soliga dagarna. Vi har kunnat sitta och promenera runt hela dagar i våran trädgård och bara titta på de många fåglarna, ödlorna, sköldpaddorna och till och med krokodilerna. Detta är ett tämligen lugnt ställe från början och addera vi sedan omständigheterna med Covid och låg turism till denna ekvation så blev resultatet att vi haft paradiset tämligen för oss själva. Vi har sett soluppgångar och solnedgångar. Fascinerats av skönheten och att ingen soluppgång och solnedgång är den andra lik. Att vi dag efter dag älskat att sitta på stranden och se det vackra skådespelet med sina varierande färger och former.

Vi har sprungit fram och tillbaka på den långa stranden, lärt känna några locals och ätit på de få restaurangerna som varit öppna på denna lilla halvö. Vi har vilat, läst böcker, lyssnat på poddar, mediterat och pratat. Några få gånger har vi slitit oss från vår lilla bubbla och gett oss på utflykt. Bland annat med Jeison som är en local som bor med hela familjen lite längre ner på stranden i Palo Seco. Han har tagit med oss ut på floden på SUPs (stand up paddelboard) och in i mangroveskogarna på små smala flodavstickare. Han har visat oss fåglar, apor, olika krabbor, krokodiler och berättat om mangroveträdens viktiga funktion i ekosystemet. Vi paddlade med tidvattnet och upplevde solnedgången från våra SUPs för att sedan paddla hem i mörkret. Vid ett senare tillfälle var vi istället ute med hans båt efter mörkrets inbrott för att se på de självlysande algerna som finns i floden. De är små organismer som finns i vattnet under sommarmånaderna (kring dec-april) som blir självlysande då man rör i vattnet. Det ser ut som tusentals små stjärnor nere i vattnet. En av våra vänner hoppade i och badade i det nattsvarta vattnet och det blev som en ljusaura kring hans kropp under vattnet. En väldigt magisk upplevelse av ett av naturens många mirakel.

Kontaktuppgifter till en engagerad guide

En dag begav vi oss över till en strand som heter Bandera Beach som ligger cirka 10km från Palo Seco för att vara med och släppa ut havssköldpaddor som kläckts på stranden. Det var häftigt att få hålla i de små sköldpaddorna som började göra paddelrörelser så fort deras armar och ben tappade kontakten med marken. Vi släppte ner dem nära havet och de gav sig modigt iväg mot vågorna som sköljde in. Vetskapen om att bara en av sköldpaddorna av de cirka hundra vi släppte i kommer att nå vuxen ålder skar lite i hjärta.

En annan utflykt vi fick till var uppåt i landet till Monteverde som bland annat är känt för sin Cloudforrest, en regnskog på en högre altitud. Vi gav oss iväg i vår hyrbil och Alexander styrde oss stadigt och modigt fram på de slingrande vägarna. Vi bokade in oss med guide på några turer för att få se många av deras djur och få berättat om regnskogarna och hur Costa Rica försöker att växa sin turism i samklang med naturen. De Ticos vi träffat är generellt väldigt rädda om naturen och djuren och att deras naturliga habitat skall bevara i så stor utsträckning som möjligt. Vi gjorde guidad tur efter mörkrets inbrott. Det var häftigt att gå i den svarta skogen med en ficklampa och se hur guiden skickligt hittar allt från grodor, skorpion och tarantella på marken till sovande fålar i träden och nattaktiva sengångare i trädkronorna. En annan tur var på dagen där vi fick se många av deras kända fåglar med sina otroligt vackra fjäderskrudar. Vi fick berättat om de olika typerna av regnskog och hur den förändras beroende på vilken altitud den växer på och hur temperaturökningar påverkar dessa olika växtzoner. Guiderna vi haft har var otroligt hängivna och engagerade och det har varit väldigt spännande att lyssna på deras breda kunskap.

Det var helt otroligt att se dessa fjärilar nedan. På morgonen då vi startade turen var de i sin puppa, när vi sedan kom tillbaka tre timmar senare så var de nästan redo att flyga.

Sista avstickaren vi gjorde var nu de sista dagarna innan denna avresa mot Mexico. Vi åkte då mera norrut men våran nya vän Alejandro till ett område som heter Guanacaste. Vi spenderade ett par nätter i en liten turiststad som heter Tamarindo. Vi hamnade på ett riktigt litet backpackerställe med delat kök och fullt av 20-åringar. Det var en spännande upplevelse att upptäcka hur jag finner det annorlunda att bo på dessa ställen som 38-åring mot hur jag upplevde det då jag själv var kring 20 år och gjorde mina tidigare resor. Vi hade några trevliga dagar och träffade några intressanta unga personer. Men vi valde att gå och lägga oss då de fortsatte ut på fest hela natten lång. Som avslutning var vi med Alejandro då han höll ceremonier med rötter från Costa Ricas urinvånare. Vi deltog på det som heter Sweatlodge i kombination med en Cacao ceremoni. En sweatlodge är som en hemmabyggd bastu. Ett skelett som är byggt som en igloo som sedan täcks med filtar och har en liten grop i mitten i marken där stenar senare flyttas in. Stenarna värms under cirka 1,5 timme i en öppen eld så att de blir glödheta och fungerar sedan som ett aggregat då vatten hälls över dem. Temperaturen blir hög inne i sweatlodgen då öppningen täcks över. Inne i sweatlodgen sitter vi på bara marken, svetten rinner och ledaren av ceremonin sjunger och spelar trumma inne i mörkret. Detta är en process för rening, såväl kroppslig som andlig. Efter sweatlodgen fanns det en liten vattenslang att duscha av sig leran i för att byta om och samlas kring elden. Nu startade ceremonin med Cacao. De använder ren cacao i block som kokas i kärl över eld. Cacao anses vara en medicin som öppnar hjärtat och skapar kontakt med förfäderna och deras visdom. Det var en vacker upplevelse att delta i denna ceremoni. Vi satt under en helt stjärnklar natthimmel, i en halvmåne kring elden som hölls brinnande hela natten. Vi lyssnade till Alejandros sånger och det han berättade om cacao och hur det kan användas för att öppna spiritualiteten och öppna hjärtat. Ceremonin pågick fram till cirka 04.30 då vi sov en timme kring elden. När solen sedan gick upp började vi förbereda sweatlodgen igen för att avsluta hela ceremonin med ännu en rening. En häftig upplevelse för känsla och hjärta.

Regnet och känslorna

En dag full av insikter. En vecka full av insikter. Ett år fullt av insikter. Kanske ett liv fullt av insikter. Det matar på nu med insikter på ett härligt sätt. Eller förmodligen på ett jobbigt sätt. Sådär utmanande, spännande, intressant, skitdrygt och underbart. Nya chanser att se hur jag tänker, hur jag känner och hur jag agerar. Små saker som är som en propp och gör att vattnet snabbt formas till en spiral och får högre och högre fart på sin väg ut ur kärlet som har hållit det fram till nu. Jag känner alla känslorna som swishar förbi, lager efter lager som tar mig djupare, eller kanske grundare eller kanske högre upp bland alla lager. Visar mig vad jag blivit lärd, vad jag har blivit lurad till, vad jag valt att tro på och vad jag länge, länge, alldeles för länge har missat att ifrågasätta. Eller egentligen har jag ju inte alls missat det, jag har bara inte varit där, varit redo. Som Oprah Winfrey säger ”When you know better you do better”.

Jag får det jag bett om. Jag får se mig själv. Iaktta mig själv. Jag får känna känslorna, lager för lager. Jag får gråta tårar för alla de normer och regler och tidsenliga kriterier som lever inom mig, som jag håller vid liv utan att ens förstå det. Jag får känna ilskan när jag får filmer som spelas för min inre syn som visar hur vi människor hellre attackerar varandra än att vi vågar blicka inåt och ifrågasätta oss själva. Jag ser hur jag attackerar Alexander, hur Alexander attackerar mig. Men egentligen är det inte vi som attackerar varandra, utan våra inlärda mönster som våra egon tror att de måste försvara. Vi är hellre medvetet elaka mot varandra än att möta smärtan inom oss själva. Eller det är inte sant. Vi möter det, lyfter det och smärtar i det som kommer upp, rider ut det och låter stormen bedarra. När stormen sedan lugnar sig så har vi börjat lära oss att vi har tagit oss en insikt vidare, ett lager djupare eller grundare. Ännu ett steg närmare att våga älska oss själva för att kunna älska varandra. Vi vågar. Vi vågar fast det gör ont. Jag har bett om att få se, att få bli medveten och att få möjligheten till att förändra. Möjligheterna haglar. Bara att gräva sig upp eller ner eller vart det nu är jag ska ta mig. Idag är det den 30/12-2020. Det är snart ett nytt år. Jag gillar mina listor. Eller jag har i alla fall tidigare gillat mina listor. Reflexionerna över året som varit. Vad har jag jobbat med, vad har jag fått för insikter, vad har jag gjort för förändringar. Sedan utvärderingen. Vad blev som jag önskade? Vad blev bättre än väntat? Vad gav inte ett resultat som för mig mot min nya uppdaterade version av mig själv? Vad ska jag lämna kvar i 2020? Vilka av mina insikter är jag redo att lämna? Vilka delar är jag redo att släppa? Vilka ska jag kompromissa kring ett tag till? Och framför allt, vilka delar ska jag ta med mig in i 2021 för att göra mitt år ännu mera jag, ännu mera glädjefyllt? Mera fridfullt, roligare och härligare?

Regnet öser ner utanför vår lilla veranda. Mörkret har lägrat sig och regnet gör mörkret mera kompakt. Jag vet att det finns en nästan hel fullmåne därute under regnmolnen. Hade det varit stjärnklart hade jag tagit en månskenspromenad och njutit av att se min skugga reflekteras på stranden i det klara månskenet. Imorgon kanske, för idag regnar det, det öser ner. Mörkret är kompakt. Ingen månde, ingen skugga och inget ljus. Det regnar tyngre och tyngre. Det är en mysig känsla här under taket. Att bara ha ett litet nät som skiljer mig från regnet och mörkret på andra sidan. Ett tungt regn kan nog vara som en rejäl omgång med gråt och ledsamhet. När det har släppt så är luften klarare, högre och lugnare. Jag njuter av regnet utanför, det höga ljudet från regnet och från havet. Vågorna som jag hör piskas upp mot stranden. Ljuden runt mig är nästan öronbedövande. Jag upplever att jag måste tänka mina tankar högre för att de skall hamna på papper. Som att prata i telefon med någon som har vinden i sitt headset. Jag höjer min röst för att överrösta vinden. Personen i andra änden frågar varför jag skriker? Så känns mina tankar just nu. Skrikande för att överrösta regnet. Just nu älskar jag känslan av hur de skrikande tankarna blandas med regnets öronbedövande ljud. Blir till ett. För är det inte så det är, att vi är ett? Vi tillsammans? Det som lever och det som är?

Alexander satte på sig pannlampan för en stund sedan. Sedan klädde han av sig till kalsonger och försvann ut i regnet. Den Alexander jag känner letar ödlor, grodor och har en nyfikenhet på allt som rör sig ute i mörkret, ute i regnet. Kanske är han just nu ett med regnet, med naturen, med allt det som kommer dra fördel av att regnet faller hårt och ihärdigt. Kanske vaknar han morgon med en ny knopp på sina grenar? En ny knopp som imorgon kommer att vrida sig mot solen, sträcka sig upp mot värmen, växa, frodas och utvecklas till den blomma den alltid varit menad att vara.