Att släppa taget och tillåta mig att gå ner i varv och tempo är mycket mera utmanande än väntat. Kroppen blir rastlös fast den är dödstrött. Humöret blir stingsligt och jag finner mig tyvärr ganska ofta vass i tonen mot Alexander. Jag blir mera introvert än jag är van vid i mötet med de andra pilgrimerna. Jag försöker säga till mig själv att det är okej. Att jag ska acceptera nuet precis som det är. Det är okej. Karna, släpp taget, bara släpp.
