Dag 12. Det går dåligt med min blogg. När du väl får läsa detta så har det ju såklart börjat fungera. Haha kanske har jag redan hunnit fram till Santiago de Compostela då. Jag förstår inte så mycket av hemsidor och bloggande men tydligen så är det någon typ av haveri där jag har min domän, så att få ut en blogg just nu är tekniskt omöjligt. Som tur är har jag hjälp av fantastiska Ninnie Södergren på Le Creadot Minibyrå. Hon hjälper mig med hemsidan och bloggen och hon har hastigt slängt sig på det tekniska åt mig. Så kanske snart, jag hoppas det.
Den lilla research jag har gjort av pilgrimsvandringen påstår att den första tredjedelen är för kroppen. Den delen där de kroppsliga smärtorna är som värst. Ömma fötter, skavsår, blåsor och träningsvärk. Jag upplever att vi håller på att passera första del. Kropparna blir bättre och bättre för varje dag, de acklimatiserar sig till vandringen och den ökade belastningen som ryggsäcken ger på ben, fötter och rygg. Den mittre delen är för det mentala. Den sista delen innan Santiago de Compostela påstås vara för själen. Du som känner mig sedan innan vet troligen att det framförallt är delarna som talar till det mentala och själsliga som fått mig att bli väldigt nyfiken på denna vandringen. Vi passerar många gammal stenkyrkor. Jag älskar att gå in i kyrkor jag passerar då jag är på resande fot. Varje by har minst en kyrka. Tyvärr är många av dem stängda just nu under rådande omständighet. Men där vi hittar en öppen så smiter vi in och tar oss en titt.
Jag och Alexander hade det vi kallar för en introvert dag idag. Troligen kommer det bli fler av dem kommande dagar. Vi satte våra hörlurar i öronen och vandrade sida vid sida utan att utbyta några ord utöver de som vägen krävde för att vi skulle komma rätt. Hörlurarna innehåller ibland musik och ibland bara sitter dom där och det är tyst. Då det är tyst lyssnar jag till världen. Ibland hör jag fåglarna, ibland vatten som porlar och ibland då vi går bredvid en stor asfalterad väg så kommer de stora långtradarna och svischar förbi. Vi har igår och idag vandrat längst långa, raka och sega uppför- eller utförs längor där fälten breder ut sig så långt ögat kan nå. Färgerna är grå, gult och grönt. Det är på ett sätt ett magnifikt landskap, men blir snabbt monotont för ögat. Så det är verkligen ett landskap som gör att det blir lätt att rikta uppmärksamheten inåt. Tankarna är just nu många, de kommer och går. En del stannar lite längre och en del hinner jag inte få fatt i innan de har försvunnit igen. Jag upplever mina arkivlådor i huvudet som osorterade. Som om jag är en tonåring som inte har städat mitt rum på väldigt länge. Allt ligger i en enda röra på golvet och jag plockar upp än det ena och än det andra lite på måfå. Jag borde städa, men har just nu ingen lust. Jag är fortfarande trött. Jag vill inte ta ansvar. Jag vill bara vara. Låta dagarna passera i sakta mak och bara se världen som händer framför mig oavsett vad jag väljer att göra och inte. Jag vill låta tankarna vara osorterade och känna skiftningarna i mitt inre som kommer och går. Ibland sköljs jag över av ledsamhet och sorg. Ibland av kärlek och ljus. Tacksamhet för att jag lever, tacksamhet att jag kan ge mig just denna tiden som ett avbrott i det som jag upplever som ”mitt vanliga liv”. Och förvirringen. Den där förvirringen som har funnits mer eller mindre hela denna sommaren. Jag anar att du som läser också har känt den en eller flera gånger i ditt liv. Känslan av att vad jag än väljer så känns det inte riktigt som jag önskar. Jag försöker att välja om, men det nya valet förändrade inte direkt känslan. Kanske är det därför jag fortsatt inte vill ta ansvar, inte vill behöva göra några större val just nu. Jag har fullt upp med att varje dag se till att ta valet vart jag ska få i mig mat i de små byarna och vart jag ska kunna sova när vi kommer in i den sista byn för dagen. Eftersom jag är där jag är, på en gammal vandringsled i norra Spanien i höstvädret, så anar jag att jag är precis där jag ska. Att detta är vägen för mig för att finna de svar inom mig som jag behöver.
