Att vara tyst visade sig vara 10 dagar av att älska, av att hata och av att känna en djup tacksamhet från en plats jag inte visste fanns inom mig. De korta stunder som den totala stillheten öppnar sig för mig så känns som min själ vill vara med. Kanske, kanske kommer min själ närmare. Den söker åter sin plats i mig, i den stora rymden bakom det som är, oavsett om det är utmanande eller om det är fantastiskt. Yogan, meditationen och tystnaden har varit upplevelser som jag nog knappt kan sätta ord på än. Detta att under 10 dagar inte säga ett enda ord eller ha någon som säger ett enda ord till mig. Att vara, bara vara. Följa ett schema med egentligen en enda uppgift, att närvara. Att timme efter timme träna på att vara medveten. Träna på att se vad det är som dominerar mitt inre. Vilka tankar som är återkommande. Vilka känslor kommer och går. Att iaktta när tankar och känslor ”händer” och upptäcka hur jag blir medveten om det som rör sig i mig och hur jag hanterar det. Jag har ju fattat att tankarna och känslorna är många, men gud så många de är under en dag. Det går från högt till lågt och från höger till vänster i en handvändning. Igen och igen kan jag komma på samma tanke att dyka upp. Sen byggs det alla möjliga scenarion utifrån denna tanke. Sen helt plötsligt kommer jag på det här: Men hallå! Vi ska ju för fan vara närvarande.

-Vad håller ni på med egentligen?
-Vilka ni, hör jag någon svara i mitt huvud?

Ja det är ju en väldigt bra fråga vilka ni är. Om jag inte vet vilka ni är, vem är då jag? Medvetenheten gör entré efter en förmodligen ganska lång stunds frånvaro. När jag väl är fast i tankarna så vet jag ju inte om det. Det är ju detta som blir så kruxigt att komma runt. Jag vill vara närvarande, men jag är inte närvarande nog för att veta när jag inte är närvarande. Lite rörigt blir det ju allt. Eller antagligen är det så lätt, så lätt att jag missar det. Tänk att jag levt ett helt liv med en ständigt babblande tankemaskin i mitt huvud. Jag blir fascinerad att jag lever livet och fungerar med detta kaos i mitt eget huvud. Det är ju som att konstant vara på fest eller på en rörig tågstation. Det är ständigt någon som vill ha en syl i vädret. Det diskuteras och det tjivas, det gråts, skriks och hävdas orättvis behandling från många håll. Sen är det kärlek, glädje, tacksamhet, ljus och omtänksamhet. Det svänger snabbt om jag inte är med och håller i taktpinnen. Och där kom det igen, ”jag”. Vem är nu den där jag som ska hålla i taktpinnen?