Fel väg…igen

Lärde vi oss inte av förra gången vi tog fel väg? Troligen någonting skulle jag gissa, men inte tillräckligt för att ta ”rätt” väg. Vi stod glatt och dividerade vid vägskälet där skyltarna var uppsatta. På den vänstra stod vägen stod det Camino Frances (det vill säga den leden vi vet att vi vandrar) och nått annat som jag just nu inte ens minns på den högra skylten. Men de skyltarna med en snäcka och en pil som vi följt senaste dagarna pekade mot den högra vägen. Jag utbrister till Alexander: Kolla vilken tur att den skylten satt vid den högra pilen, annars hade jag tagit den vänstra vägen som det står Camino Frances på. Tanken att det var fel väg slog mig ens. Och tydligen inte Alexander heller. Inte ens då han någon timme senare utbrister: Det är lite konstigt att det inte finns några fotavtryck i dessa ganska mjuka grusvägar. Jag höll med och sa nått om att det kanske var dagens regn som sköljt bort dem. Som sagt, inte ens då hade vi en tanke på att det var ”fel” väg. Vi knatade på och det var ett ganska vackert landskap med spänstiga busk-träd och savannliknande vyer.

Efter ett par timmars vandring så nådde vi fram till en by. Vi använde oss av hemsidan gronze.com som visar vilka alberguen som finns och vilka som är öppna. Vi letade och letade i byn efter de ställen som skulle finnas, men vi hittade dem ej. Och de vi hittade var stängda. Att tillägga är att denna byn inte är större än en gata, så det var inte så många ställen som gick att missa. Till slut kapitulerade vi till google maps, som vi bara tar till som vår sista utväg, den känns lite osportslig för en pilgrim. När jag slog in gatan till härbärget, som enligt hemsidan skulle vara öppet, och namnet på byn så visar google maps att det är 5km bort, över 1h 20 min promenad. Ett tag var förvirringen total. Min hjärna snurrar och jag utbrister till Alexander: Jag tror vi är i fel by. Äntligen gick det upp för oss att vi gått fel. Klockan hade redan blivit ganska mycket och närmade sig 17.00, jag var trött efter 2 dagars magsjuka och modet sjönk lite. Alexander frågade hurtigt vad är det värsta som kan hända? Vi får lite extra promenad. Jag nickade lite modstulet och såg mig omkring. Det kryllade inte direkt av någon att fråga i denna by. Vi tittade upp alternativen på vägar för att komma tillbaka till den tänka rutten för att kunna hitta ett boende för natten. Vi reste oss och fick syn på en bar där det stod en herre utanför, jag frågade om han talade engelska, han svarade glatt en massa på spanska. Vi försökte med de få ord vi kan på spanska att fråga efter ett öppet boende. Albergue (härbärge)….abierto (öppet). Han svarade på spanska, med det vi trodde oss kunna utskilja som, att hotellet var öppet. Han gestikulerade och pekade mot det hotell vi hade passerat i vårt letande efter boende tidigare. Tyvärr stod det en stor skylt med cerrado/closed/stängt på hotellgrinden. Vi tackade och såg oss besegrade, det skulle bli ytterligare över 1h promenad denna dagen. Vi påbörjade vandringen. Då vi kommit 200m ut från byn möter vi 4 personer kring 50-års åldern. Jag slänger mig på dem och frågar om någon pratar engelska. Vi hade bättre lycka denna gång. De pratade sinsemellan, ringde ett samtal och sa att det fanns ett öppet ställe i byn. De bad oss gå med dem så de kunde visa oss vägen. Vi vände och vandrande med dem tillbaka till byn. Alexander sa att det lät som de återigen sagt namnet på det stängda hotellet. Men det var värt att chansa. Och mycket riktigt, de visade oss rakt tillbaka till det stängda hotellet. Hör och häpna, till vår stora förvåning så ringde de på dörrklockan och ägarinnan kom och välkomnade oss. De skrattade och lämnade av oss. Vi tackade förvirrat och följde med ägarinnan in i ett varmt och skönt hotell. Läxa: En skylt med stängt behöver inte betyda att det är stängt.