Den mentala delen av Caminon. Tristessen flåsar oss i nacken som hundar som jagar sitt villebråd. De långa platta och raka vägarna ger varken skydd eller direkt visuell input.
Tristess, en av nutidsmänniskans mest utmanande känslor att hantera är min gissning. Mina tankar vandrar. Vad gör jag då jag blir uttråkade, vad gör andra då de blir uttråkade? Min gissning är att vi försöker att stimulera och underhålla oss. Vi hittar på nästan vad som helst för att slippa ha tråkigt. Valen är idag många, underhållningsbranschen går väl bättre än någonsin anar jag. Tänk alla serier och program som finns, sociala medier, klipp på youtube mm. Det finns såklart flera sätt att underhålla sig, vi kan äta, dricka, använda droger, läsa böcker, gå utbildningar, jobba, träna. Alla som önskar kan hitta sitt unika sätt att fly undan om tankarna och känslorna kommer för nära. I lagom dos kan väl troligen alla delar vara bra eller i alla fall okej för en människa. Men i egenskap av flykt kan ju vad som helst användas destruktivt. Om vi väljer att kalla det destruktivt att inte klara av att stanna upp, vara stilla, lyssna inåt, ha tråkigt? Det är nog så som jag ser på det just nu. Världen kryllar av snabb underhållning där hjärnan matas med information, allt för att slippa tankarna och känslorna som kanske kan komma med tristessen och stillheten. Och just nu kan jag inte fly. Jag sitter fast mellan de milslånga vägarna och mig själv. Precis det jag har önskat mig av Caminon. Att den ska visa mig vad som finns inom mig. Att den skall hjälpa mig att skala av överflödet, visa vad som finns i lagren under. Jag hade en aning av att stillheten och den avskalade enkelheten kunde vara några av portarna till de djupare lagren i mitt inre. Men tristessen, är den också är en av ingångarna? Tristessen som nu gnager i mig. Önskan om att fly. Tankarna om att sätta en e-bok eller podd i öronen kommer många gånger under en dag. Stimuli, slippa tänka mina egna tankar, matas med andras visdom, tankar och påståenden. Jag tvingar mig själv att fortsätta utan annat stimuli än mitt eget inre. En fot framför den andra, en tanke efter den andra. Min önskan uppfylls, jag har nu tiden att tänka en tanke till dess slut. Och vad händer då? Ironiskt nog vill jag fly från tanken. Vi människor är bra underliga varelser.
Dag 12. Det går dåligt med min blogg. När du väl får läsa detta så har det ju såklart börjat fungera. Haha kanske har jag redan hunnit fram till Santiago de Compostela då. Jag förstår inte så mycket av hemsidor och bloggande men tydligen så är det någon typ av haveri där jag har min domän, så att få ut en blogg just nu är tekniskt omöjligt. Som tur är har jag hjälp av fantastiska Ninnie Södergren på Le Creadot Minibyrå. Hon hjälper mig med hemsidan och bloggen och hon har hastigt slängt sig på det tekniska åt mig. Så kanske snart, jag hoppas det.
Den lilla research jag har gjort av pilgrimsvandringen påstår att den första tredjedelen är för kroppen. Den delen där de kroppsliga smärtorna är som värst. Ömma fötter, skavsår, blåsor och träningsvärk. Jag upplever att vi håller på att passera första del. Kropparna blir bättre och bättre för varje dag, de acklimatiserar sig till vandringen och den ökade belastningen som ryggsäcken ger på ben, fötter och rygg. Den mittre delen är för det mentala. Den sista delen innan Santiago de Compostela påstås vara för själen. Du som känner mig sedan innan vet troligen att det framförallt är delarna som talar till det mentala och själsliga som fått mig att bli väldigt nyfiken på denna vandringen. Vi passerar många gammal stenkyrkor. Jag älskar att gå in i kyrkor jag passerar då jag är på resande fot. Varje by har minst en kyrka. Tyvärr är många av dem stängda just nu under rådande omständighet. Men där vi hittar en öppen så smiter vi in och tar oss en titt.
Gammal altarplats full av energier
Jag och Alexander hade det vi kallar för en introvert dag idag. Troligen kommer det bli fler av dem kommande dagar. Vi satte våra hörlurar i öronen och vandrade sida vid sida utan att utbyta några ord utöver de som vägen krävde för att vi skulle komma rätt. Hörlurarna innehåller ibland musik och ibland bara sitter dom där och det är tyst. Då det är tyst lyssnar jag till världen. Ibland hör jag fåglarna, ibland vatten som porlar och ibland då vi går bredvid en stor asfalterad väg så kommer de stora långtradarna och svischar förbi. Vi har igår och idag vandrat längst långa, raka och sega uppför- eller utförs längor där fälten breder ut sig så långt ögat kan nå. Färgerna är grå, gult och grönt. Det är på ett sätt ett magnifikt landskap, men blir snabbt monotont för ögat. Så det är verkligen ett landskap som gör att det blir lätt att rikta uppmärksamheten inåt. Tankarna är just nu många, de kommer och går. En del stannar lite längre och en del hinner jag inte få fatt i innan de har försvunnit igen. Jag upplever mina arkivlådor i huvudet som osorterade. Som om jag är en tonåring som inte har städat mitt rum på väldigt länge. Allt ligger i en enda röra på golvet och jag plockar upp än det ena och än det andra lite på måfå. Jag borde städa, men har just nu ingen lust. Jag är fortfarande trött. Jag vill inte ta ansvar. Jag vill bara vara. Låta dagarna passera i sakta mak och bara se världen som händer framför mig oavsett vad jag väljer att göra och inte. Jag vill låta tankarna vara osorterade och känna skiftningarna i mitt inre som kommer och går. Ibland sköljs jag över av ledsamhet och sorg. Ibland av kärlek och ljus. Tacksamhet för att jag lever, tacksamhet att jag kan ge mig just denna tiden som ett avbrott i det som jag upplever som ”mitt vanliga liv”. Och förvirringen. Den där förvirringen som har funnits mer eller mindre hela denna sommaren. Jag anar att du som läser också har känt den en eller flera gånger i ditt liv. Känslan av att vad jag än väljer så känns det inte riktigt som jag önskar. Jag försöker att välja om, men det nya valet förändrade inte direkt känslan. Kanske är det därför jag fortsatt inte vill ta ansvar, inte vill behöva göra några större val just nu. Jag har fullt upp med att varje dag se till att ta valet vart jag ska få i mig mat i de små byarna och vart jag ska kunna sova när vi kommer in i den sista byn för dagen. Eftersom jag är där jag är, på en gammal vandringsled i norra Spanien i höstvädret, så anar jag att jag är precis där jag ska. Att detta är vägen för mig för att finna de svar inom mig som jag behöver.
7 dagar iväg från Sverige och mitt första försök att skriva en blogg. Jag vet nog inte riktigt än vad det är jag önskar förmedla genom att skriva, men jag tänker att det får tiden utvisa. Jag anar att du som läsare kommer lära känna mig mera under tiden som jag lär känna mig själv mer ingående. Processen jag genomgått denna sommaren med att stänga ner min klinik, säga upp lägenhet och att helt enkelt göra mig av med alla de fasta punkter jag haft senaste 8 åren av mitt liv, har varit betydligt mera utmanande än jag förväntat mig. Jag reste en del som ung, några år direkt efter gymnasiet, och det är denna bilden jag har kvar i huvudet. Såklart är den missvisande då jag idag befinner mig på en helt annan plats i livet. Och att hela världen befinner sig på en annan plats idag med Covid-19.
Det hela startade egentligen tidigare i sommar med att jag nådde en punkt där det kändes som det var nog. Jag kände mig väldigt förvirrad, vilsen och kanske även lite uttråkad. Vid just den tidpunkten så visste jag nog egentligen inte vad det var som var nog, bara att jag inte ville gå tillbaka till jobbet och att jag längtade innerligt efter ombyte och nya upplevelser. Det var någonting som skavde rejält i mig. Att något skaver är ett uttryck som ofta passar in för mig. Det är alltså någonting i någon del av mitt liv som kommer att behöva adresseras, granskas och med största sannolikhet förändras. Jag var trött, så oändligt trött. Och jag visste inte om det. Det chockade mig att jag inte hade vetat om hur trött jag var. Jag trodde jag var sjuk mitt i Covid-19, jag fick sjukskriva mig från jobbet, men kanske var jag bara trött. Efter detta har det följt en rad med processer där jag fått ta nya val, omvärdera och granska många delar av det livet jag har valt att leva. Just nu känns det som jag befinner mig i någon variant av ingenmansland. Jag har pausat min klinik, mitt egna företag som jag drivit de senaste 8 åren. Alla möten med mina patienter och klienter. Hur jag har älskat det arbetet och hur jag fortsatt älskar alla de möten med fantastiska människor som det gav mig ända in till jag satte paus. Att ta en paus från någonting som har betytt och fortsatt betyder mycket var för mig en smärtsam process. Men det som sa stopp inom mig var så starkt och det uppmanade mig att prova någonting annat för en tid. Jag förstod inte riktigt vad det var som gjorde att jag bara kände mig klar för stunden, men klar var jag. Mycket ledsamhet och en känsla av att vara vilse samtidigt som jag kände och känner mig pirrig och förväntansfull för det som jag idag inte känner till än. Att stänga en dörr kommer att öppna en annan.
Att stänga dörrar ger möjlighet för nya dörrar att öppnas
Jag sitter just nu i Spanien och har vandrat de första 6 delsträckorna av de 80 mil som pilgrimsvandringen, från Saint Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien, består av. Hela mitt inre skriker efter frid, lugn och stillhet. Detta val att vandra är troligen ett av väldigt många tänkbara sätt att försöka nå någon variant av ny insikt om mig själv och mitt liv.
Pilgrimssnäckorna och pilarna som pekar mot Santiago de Compostela
Tid, tid är en mycket diffus uppfinning. Jag får inte riktigt grepp om den. Det jag vet är att vi har en värld som är baserad på tid. Tider att passa och saker som ska hinna passas in i tiden. Den ständiga utmaningen att det är för mycket som ska få plats på för lite tid. Jag får upp historien jag fick berättat för mig då jag var liten ”Vad är det som går och går men aldrig kommer fram”? I min värld känns det som om det varit jag de senaste åren. Att jag tror att det funnits någon typ av slutdestination. Men när jag tror att jag nått fram så har det bara varit för att inse att vägen fortsätter bakom nästa krök och nästa krön. Jag har en längre tid haft en enorm längtan efter att få bestämma fritt över min tid, disponera dagarna så som jag önskar. Att få vakna då jag vill vakna, äta då jag är hungrig och sova då jag är trött. Detta jag gör nu är mitt sätt att försöka ta kommando över min tid. Den tiden jag är tilldelad på denna jorden kan fördelas på så oändligt många sätt. Det finns inga rätt eller fel sätt, det finns bara olika sätt. Min inre önskan och längtan i att kunna söka svaren på de frågorna som om och om igen kommer upp i mitt inre. Otåligheten jag kände i att göra samma sak om och om igen, även om jag älskar många delar av det jag gjort och gör. Den längtan som stilla viskar i mitt öra: Karna, livet kanske kan vara nått annat än detta, vågar du ta reda på vad som mer kan finnas där ute? Och kanske kan livet vara annat? Kanske inte? Detta är just nu mitt försök i att göra nya val, stilla min nyfikenhet och råda bot på den delen som är rastlös inom mig. Och kanske kan dessa val komma att leda till nya resultat som gör att jag hittar nya sätt och en ny mening med det som är mitt liv. Om jag kommer att gilla det ena sättet mer än det andra kommer bara tiden kunna urskilja. Min största uppgift jag har tilldelat mig just nu är att låta saker vara som dom är. Att bara vara och låta livet vara som det är. Att inte forcera och pressa utan bara låta det som behöver komma till mig få komma. Att dag efter dag vandra på en uråldrig stig ger mig möjligheten att landa, vara här och nu och inse att det finns ingen mening med att stressa fram till nästa by. Det finns ingen som bryr sig om ifall mina kläder matchar eller inte. Ingen som står med klockan på armen och vill att jag ska jämföra mig. Att i sakta mak få vandra stigen fram, stanna och plocka mogna fikon från de vackra träden längst vägen och sno åt sig en och annan klase med vindruvor på de stora vinodlingarna vi går igenom.
Färska fikon direkt från trädet
Fikonträd
Jag låter ögonen vila på det vackra och varierande landskapet. Regnar det så tar jag på en regnponcho, är det sol så byter jag om till shorts. Jag vet att det jag söker finns här ute, lugnet, friden, enkelheten och stillheten. Jag vet att svaren på alla mina frågor redan finns här, djupt inne i mig, jag ska bara ta mig tiden att lyssna till dem. Och eftersom livet alltid gillar att spela oss spratt så har såklart alla härbärgen en utcheckningstid klockan 8.00-8.30, bara att gilla läget och anpassa mig efter tiden.
Jag är en kvinna i mina bästa år som de senaste åren varit väldigt intresserad av det som jag väljer att kalla Personlig Utveckling. Jag har så många frågor och en av de jag vanligen får upp är:
Vad är meningen med livet?
Jag anar att i grunden ligger kärleken, friden och känslan av meningsfullhet? Jag vet att svaret redan finns där inom mig, jag har bara inte hittat det än.
Denna fråga och många andra liknande frågor är återkommande och min längtan efter att finna svaren bara växer. Jag upplever att livet jag hade där hemma gick för fort, mina egenskapade ”borden”, ”måsten” och ”ska” som ständigt åt upp min tid. Det blev aldrig riktigt någon tid kvar till att i lugn och ro leta efter svaren som jag längtar så innerligt efter. Jag fick helt enkelt omvärdera mitt liv och ta nya beslut för att just nu kunna skapa den tiden jag har längtat efter. Jag har valt att lägga mitt företag på is, säga upp min lägenhet och bege mig ut på resande fot i en värld där vi har Covid-19. Smart eller inte återstår att se. Hur lång tid det tar att hitta svaren? Troligen en livstid, men detta känns som en bra start för mig.
