Att släppa taget och tillåta mig att gå ner i varv och tempo är mycket mera utmanande än väntat. Kroppen blir rastlös fast den är dödstrött. Humöret blir stingsligt och jag finner mig tyvärr ganska ofta vass i tonen mot Alexander. Jag blir mera introvert än jag är van vid i mötet med de andra pilgrimerna. Jag försöker säga till mig själv att det är okej. Att jag ska acceptera nuet precis som det är. Det är okej. Karna, släpp taget, bara släpp.
Dag 12. Det går dåligt med min blogg. När du väl får läsa detta så har det ju såklart börjat fungera. Haha kanske har jag redan hunnit fram till Santiago de Compostela då. Jag förstår inte så mycket av hemsidor och bloggande men tydligen så är det någon typ av haveri där jag har min domän, så att få ut en blogg just nu är tekniskt omöjligt. Som tur är har jag hjälp av fantastiska Ninnie Södergren på Le Creadot Minibyrå. Hon hjälper mig med hemsidan och bloggen och hon har hastigt slängt sig på det tekniska åt mig. Så kanske snart, jag hoppas det.
Den lilla research jag har gjort av pilgrimsvandringen påstår att den första tredjedelen är för kroppen. Den delen där de kroppsliga smärtorna är som värst. Ömma fötter, skavsår, blåsor och träningsvärk. Jag upplever att vi håller på att passera första del. Kropparna blir bättre och bättre för varje dag, de acklimatiserar sig till vandringen och den ökade belastningen som ryggsäcken ger på ben, fötter och rygg. Den mittre delen är för det mentala. Den sista delen innan Santiago de Compostela påstås vara för själen. Du som känner mig sedan innan vet troligen att det framförallt är delarna som talar till det mentala och själsliga som fått mig att bli väldigt nyfiken på denna vandringen. Vi passerar många gammal stenkyrkor. Jag älskar att gå in i kyrkor jag passerar då jag är på resande fot. Varje by har minst en kyrka. Tyvärr är många av dem stängda just nu under rådande omständighet. Men där vi hittar en öppen så smiter vi in och tar oss en titt.
Jag och Alexander hade det vi kallar för en introvert dag idag. Troligen kommer det bli fler av dem kommande dagar. Vi satte våra hörlurar i öronen och vandrade sida vid sida utan att utbyta några ord utöver de som vägen krävde för att vi skulle komma rätt. Hörlurarna innehåller ibland musik och ibland bara sitter dom där och det är tyst. Då det är tyst lyssnar jag till världen. Ibland hör jag fåglarna, ibland vatten som porlar och ibland då vi går bredvid en stor asfalterad väg så kommer de stora långtradarna och svischar förbi. Vi har igår och idag vandrat längst långa, raka och sega uppför- eller utförs längor där fälten breder ut sig så långt ögat kan nå. Färgerna är grå, gult och grönt. Det är på ett sätt ett magnifikt landskap, men blir snabbt monotont för ögat. Så det är verkligen ett landskap som gör att det blir lätt att rikta uppmärksamheten inåt. Tankarna är just nu många, de kommer och går. En del stannar lite längre och en del hinner jag inte få fatt i innan de har försvunnit igen. Jag upplever mina arkivlådor i huvudet som osorterade. Som om jag är en tonåring som inte har städat mitt rum på väldigt länge. Allt ligger i en enda röra på golvet och jag plockar upp än det ena och än det andra lite på måfå. Jag borde städa, men har just nu ingen lust. Jag är fortfarande trött. Jag vill inte ta ansvar. Jag vill bara vara. Låta dagarna passera i sakta mak och bara se världen som händer framför mig oavsett vad jag väljer att göra och inte. Jag vill låta tankarna vara osorterade och känna skiftningarna i mitt inre som kommer och går. Ibland sköljs jag över av ledsamhet och sorg. Ibland av kärlek och ljus. Tacksamhet för att jag lever, tacksamhet att jag kan ge mig just denna tiden som ett avbrott i det som jag upplever som ”mitt vanliga liv”. Och förvirringen. Den där förvirringen som har funnits mer eller mindre hela denna sommaren. Jag anar att du som läser också har känt den en eller flera gånger i ditt liv. Känslan av att vad jag än väljer så känns det inte riktigt som jag önskar. Jag försöker att välja om, men det nya valet förändrade inte direkt känslan. Kanske är det därför jag fortsatt inte vill ta ansvar, inte vill behöva göra några större val just nu. Jag har fullt upp med att varje dag se till att ta valet vart jag ska få i mig mat i de små byarna och vart jag ska kunna sova när vi kommer in i den sista byn för dagen. Eftersom jag är där jag är, på en gammal vandringsled i norra Spanien i höstvädret, så anar jag att jag är precis där jag ska. Att detta är vägen för mig för att finna de svar inom mig som jag behöver.
Dag 7 passerade vi någonting spännande. Det tyckte i alla fall Alexander. Vi gick förbi Fuente de Vino, dvs vinfontänen. Det är bokstavligen en vintapp i väggen sedan 1991. Pilgrimerna uppmuntras att föra traditionen vidare och ta sig en sipp ur fontänen innan de fortsätter sin vandring. Kändes lite udda att dricka rödvin ur en petflaska klockan 9.00 på morgonen, så vi sparade vinet till vår lunchrast den dagen;). Jag menar, vad gör man inte för traditionen? Vin och baguette, vi tar seden dit vi kommer.
De 2 senaste dagarna gick över ett landskap som gick upp och ner med stora vinodlingar så långt som ögat kunde nå. Vackra utsikter och vackra vinrankor på raka rader. Vi vandrade genom Rioja distriktet, så det har ej varit brist på rödvin i vårat liv de senaste dagarna. Efter 3 dagar genom de böljande landskapen fyllt av vin så har landskapet börjat plana ut. Vinrankorna har bytts ut mot fält som täcket de nu mera segdragna och långsträckta kullarna. Vägarna har gått från slingrande stigar till grusvägar som bitvis ligger vid sidan om de långa och raka asfaltsvägarna som verkar gå rakt över norra Spanien. Stora lastbilar transporterar sina laster och svischar förbi oss i hög hastighet. Från en önskan om att fota vartannat steg vi tar så blir det mindre och mindre foton och mera introvert vandring. De öppna fälten gör oss till lätta offer för vinden. Återigen blir våra magiska regnponchos våra bästa vänner. Den skyddar inte bara för regn utan är även galant på att blockera vinden. Hörseln blir lite nedsatt under luvan som vi spänner åt kring ansiktet. Vandringen går sakta och säkert över till att riktas mot vår inre resa.
Efter en, för oss, lång vandring igår på cirka 3 mil så kom vi fram till en liten by som heter Granon och har 293 invånare. Utbudet på boende var lite färre än vanligt och vi hittade vårt första härbärge där det inte kostar pengar (men vi förväntas donera en slant). Ett häftigt hus som ägdes av ett medelålders par. Kvinnan var född i Sverige men senare uppväxt i Spanien. Här visades vi upp för en smal trapp. Två våningar upp guidades vi genom olika vinklar och vrår där det stod sängar till pilgrimerna. Längst in var vårat vackra rosa rum för natten. Det kändes aningen rått och ganska kallt redan då vi landade in klockan 16. Och gissa om det var kallt på natten. Sängarna var aningens mjuka och vi låg som små bågar när vi packat in oss som kåldolmar i våra sovsäckar. Jag hade på mig alla kläder jag har med mig på denna trippen, både fleecetröja och dunjacka i sovsäcken, men ack vad jag frös. Som svensk känner jag mig väldigt bortskämd med varma hus och sköna sängar. Känslan av att människor öppnar sin hem för pilgrimerna tilltalar mig, men anar att dessa stenhus utan värme är aningens bättre under de varma sommarmånaderna än under hösten.
Min resa i det inre:
7 dagar iväg från Sverige och mitt första försök att skriva en blogg. Jag vet nog inte riktigt än vad det är jag önskar förmedla genom att skriva, men jag tänker att det får tiden utvisa. Jag anar att du som läsare kommer lära känna mig mera under tiden som jag lär känna mig själv mer ingående. Processen jag genomgått denna sommaren med att stänga ner min klinik, säga upp lägenhet och att helt enkelt göra mig av med alla de fasta punkter jag haft senaste 8 åren av mitt liv, har varit betydligt mera utmanande än jag förväntat mig. Jag reste en del som ung, några år direkt efter gymnasiet, och det är denna bilden jag har kvar i huvudet. Såklart är den missvisande då jag idag befinner mig på en helt annan plats i livet. Och att hela världen befinner sig på en annan plats idag med Covid-19.
Det hela startade egentligen tidigare i sommar med att jag nådde en punkt där det kändes som det var nog. Jag kände mig väldigt förvirrad, vilsen och kanske även lite uttråkad. Vid just den tidpunkten så visste jag nog egentligen inte vad det var som var nog, bara att jag inte ville gå tillbaka till jobbet och att jag längtade innerligt efter ombyte och nya upplevelser. Det var någonting som skavde rejält i mig. Att något skaver är ett uttryck som ofta passar in för mig. Det är alltså någonting i någon del av mitt liv som kommer att behöva adresseras, granskas och med största sannolikhet förändras. Jag var trött, så oändligt trött. Och jag visste inte om det. Det chockade mig att jag inte hade vetat om hur trött jag var. Jag trodde jag var sjuk mitt i Covid-19, jag fick sjukskriva mig från jobbet, men kanske var jag bara trött. Efter detta har det följt en rad med processer där jag fått ta nya val, omvärdera och granska många delar av det livet jag har valt att leva. Just nu känns det som jag befinner mig i någon variant av ingenmansland. Jag har pausat min klinik, mitt egna företag som jag drivit de senaste 8 åren. Alla möten med mina patienter och klienter. Hur jag har älskat det arbetet och hur jag fortsatt älskar alla de möten med fantastiska människor som det gav mig ända in till jag satte paus. Att ta en paus från någonting som har betytt och fortsatt betyder mycket var för mig en smärtsam process. Men det som sa stopp inom mig var så starkt och det uppmanade mig att prova någonting annat för en tid. Jag förstod inte riktigt vad det var som gjorde att jag bara kände mig klar för stunden, men klar var jag. Mycket ledsamhet och en känsla av att vara vilse samtidigt som jag kände och känner mig pirrig och förväntansfull för det som jag idag inte känner till än. Att stänga en dörr kommer att öppna en annan.
Jag sitter just nu i Spanien och har vandrat de första 6 delsträckorna av de 80 mil som pilgrimsvandringen, från Saint Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien, består av. Hela mitt inre skriker efter frid, lugn och stillhet. Detta val att vandra är troligen ett av väldigt många tänkbara sätt att försöka nå någon variant av ny insikt om mig själv och mitt liv.
Tid, tid är en mycket diffus uppfinning. Jag får inte riktigt grepp om den. Det jag vet är att vi har en värld som är baserad på tid. Tider att passa och saker som ska hinna passas in i tiden. Den ständiga utmaningen att det är för mycket som ska få plats på för lite tid. Jag får upp historien jag fick berättat för mig då jag var liten ”Vad är det som går och går men aldrig kommer fram”? I min värld känns det som om det varit jag de senaste åren. Att jag tror att det funnits någon typ av slutdestination. Men när jag tror att jag nått fram så har det bara varit för att inse att vägen fortsätter bakom nästa krök och nästa krön. Jag har en längre tid haft en enorm längtan efter att få bestämma fritt över min tid, disponera dagarna så som jag önskar. Att få vakna då jag vill vakna, äta då jag är hungrig och sova då jag är trött. Detta jag gör nu är mitt sätt att försöka ta kommando över min tid. Den tiden jag är tilldelad på denna jorden kan fördelas på så oändligt många sätt. Det finns inga rätt eller fel sätt, det finns bara olika sätt. Min inre önskan och längtan i att kunna söka svaren på de frågorna som om och om igen kommer upp i mitt inre. Otåligheten jag kände i att göra samma sak om och om igen, även om jag älskar många delar av det jag gjort och gör. Den längtan som stilla viskar i mitt öra: Karna, livet kanske kan vara nått annat än detta, vågar du ta reda på vad som mer kan finnas där ute? Och kanske kan livet vara annat? Kanske inte? Detta är just nu mitt försök i att göra nya val, stilla min nyfikenhet och råda bot på den delen som är rastlös inom mig. Och kanske kan dessa val komma att leda till nya resultat som gör att jag hittar nya sätt och en ny mening med det som är mitt liv. Om jag kommer att gilla det ena sättet mer än det andra kommer bara tiden kunna urskilja. Min största uppgift jag har tilldelat mig just nu är att låta saker vara som dom är. Att bara vara och låta livet vara som det är. Att inte forcera och pressa utan bara låta det som behöver komma till mig få komma. Att dag efter dag vandra på en uråldrig stig ger mig möjligheten att landa, vara här och nu och inse att det finns ingen mening med att stressa fram till nästa by. Det finns ingen som bryr sig om ifall mina kläder matchar eller inte. Ingen som står med klockan på armen och vill att jag ska jämföra mig. Att i sakta mak få vandra stigen fram, stanna och plocka mogna fikon från de vackra träden längst vägen och sno åt sig en och annan klase med vindruvor på de stora vinodlingarna vi går igenom.
Jag låter ögonen vila på det vackra och varierande landskapet. Regnar det så tar jag på en regnponcho, är det sol så byter jag om till shorts. Jag vet att det jag söker finns här ute, lugnet, friden, enkelheten och stillheten. Jag vet att svaren på alla mina frågor redan finns här, djupt inne i mig, jag ska bara ta mig tiden att lyssna till dem. Och eftersom livet alltid gillar att spela oss spratt så har såklart alla härbärgen en utcheckningstid klockan 8.00-8.30, bara att gilla läget och anpassa mig efter tiden.
Okej, vi är på resande fot sedan 7 dagar. Det startade med en låååång resdag. Start 03.00 och framme och i säng på ett härbärge kl 22.30. Två noviser inom vandring är nu alltså igång med varsin väska som vi skall bära i 80mil fram till Santiago de Compostela. Första natten tillbringades i Frankrike i den lilla staden Saint Jean Pied de Port på ett väldigt mysigt pilgrimshärbärge (Beilari).
Dag 1 när vi vaknade morgonen så varnade de för storm, regn och dimma över Pyrenéerna och rekommenderade oss en annan lägre belägen väg för att nå nästa by. Efter att ha packat och rivit runt i väskan och lyckats få allt på någotsånär plats så kände vi oss ganska nöjda och redo för den första etappen på vår kommande vandring. Nu skulle vi bara få på oss något som skyddade från regnet. Jag försökte använda min regnponcho från stadium köpt på rea för 30 kronor och Alexander sin poncho i sopsäcksmaterial för 19kr. Insikten kom snabbt att detta inte kommer fungera så väl.
Kl är nu ca 9.30, vi är kanske i alla fall 1h sena i att ge oss av och vi ser ut som de glada amatörerna vi är. Men att förlita sig på turen är ibland bra, vi sa hejdå och klev ut på gatan. Vi hann gå 30 meter innan det stod en skyltdocka med en galet bra regnponcho på gatan. Jag tvärstannade, pekade på den och Alexander nickade. Efter ett besök i den butiken så har vi varsin magiskt bra regnponcho som varit värd varenda krona av de 600 kr de kostade. Läxa nr 1: Ha en bra regnponcho om du skall vandra Caminon under regnmånader. Vandringen startade genom små trånga gränder tills vi kom fram till korset där vi var tvungna att bestämma oss, över eller runt Pyrenéerna? Efter snabbt övervägande tänkte vi, hur illa kan det vara, och begav oss på stigen som skulle ta oss upp över Pyrenéerna. Och svar ja, precis så illa som det skulle kunna vara var det nog också. Förutom att det uppenbart var väldigt brant uppåt så regnade och blåste så vi nästan trillade av vägen. Regnet övergick mot hagel och Alexander annonserade att han höll på att frysa ihjäl med sin T-shirt han hade under den magiska regnponchon. Vi försökte hitta skydd mot blåsten, men vi är ju mitt uppe på ett berg, så vi stannade helt sonika mitt i blåsten och halade fram en fleecetröja någonstans under regnponchon, regnskyddet och packpåsarna. Efter detta bytte vi Alexanders kyla på överkroppen mot isbitar till händer hos mig. Vi stapplade oss vidare i motvinden tills vi kände att energin var på sitt lägsta. Igen började vi söka efter skydd för vinden och denna gång besvarades våra böner. Vi trängde ihop oss bakom en liten uppbyggd vindmur mitt på berget och tog fram våra lunchbaguetter vi köpt på härbärget. Vi har aldrig tidigare smakat en sån underbart god baguette. Det var en riktigt utmaning att ta oss över den lilla kullen där vi dessutom någonstans längst vägen obemärkt passerade den Spanska gränsen. Vi var helt slut när vi kom fram, hittade ett härbärge i ett gammalt kloster och stupade i säng.
Dag 2 skulle vara en snällare vandring, vilket den iofs var, förutom då vi såklart gick fel. När det var ungefär 5km kvar kom vi till ett vägskäl där det stod en tyska och en franska och dividerade om vilken väg som var rätt. Vi var trötta och följde snällt efter den vägen de valde. Detta visade sig vara fel väg och vi hamnade på en smal och lerig stig som brant ledde oss nerför. Blev mera klättring än vandring. Som tur var kom vi fram till en by som låg bara 1,5km ovanför den by vi egentligen skulle till. Så tur i oturen. Läxa dag 2: Ta reda på sakerna själv och stanna upp och undersök alternativen. Kortfattat, anta inte att andra vet mera än du.
Dag 6 blev en vilodag. Vi har nu vandrat i 5 etapper på Camino de Frances. Vi har konstaterat att vi har alldeles för tunga väskor, Alexander har skor med för smal tåbox och jag har ont i foten. Kropparna var ömma och fötter lite demolerade. Vi valde att stanna i Estella på ett trevligt härbärge (Albergue Capuchinos) med en fin innergård. Solen lyser dessutom och det är nästan 24 grader. Så idag har vi sovit lite extra, vi har stuckit håll på blåsor på Alexanders fötter och behandlat min fot med en triggerpunktsboll samt stretchat våra ömma kroppar. Vi hittade ett postkontor och har skickat hem lite mer än 4kg av packningen till Sverige. Just i skrivande stund sitter vi i halvskuggan, dricker det lokala rödvinet och njuter av att vara stilla. Läxa: Vila då kroppen behöver.
