8-21

av Karna Wiberg | nov 1, 2020 | Min resa i det yttre

Just nu är det många bud kring Covid-19 här i Spanien. Det är nya beslut och restriktioner att förhålla sig till. Som svensk som inte förstår spanska så väl är det en utmaning att få fatt i informationen direkt från tex myndighetssidor. Men som tur är så finns det andra peregrinos (pilgrimer) på Caminon som hjälper oss med informationen. Vi har senaste tiden gått i provinsen Castilla & León. Nya beslut har tagits senaste veckan och från 2020-10-30 har denna provinsen beslutat att stänga gränserna i minst 14 dagar. Detta gjorde att jag och Alexander låg en etapp bakom för att hinna över gränsen. Några av dem vi bodde med på Alberguet den kvällen vi fick veta om restriktionerna, hade beslutat sig för att ta bussen en etapp för att hinna i tid. Jag och Alexander dividerade fram och tillbaka. Vi enades om att det känns lite snopet att inte få gå hela sträckan. Känns till och med lite fusk att ta bussen. Även om det såklart inte alls är fusk då det är på grund av restriktioner, människors välmående och för att minska spridningen. Att tillägga är ju att vi är ute och vandrar på landet och spenderar majoriteten av tiden på platser där det inte finns andra människor. Detta gör att vi troligen träffar flera personer om vi tar en buss istället för att gå. Vi har fått berättat att peregrinos brukar få fortsätta att vandra och berörs i regel inte av de olika restriktionerna. Vi hittade dock ingen som varken kunde styrka eller dementera om vi fick vandra eller inte. Vi tänkte att ett beslut är ju ett beslut och det är det enda vi har någon sånär fakta att handla på. Tråkigt om vi blir fast i Castilla och León i 14 dagar. Eller det kanske inte alls skulle vara tråkigt, det vet vi ju inte. Men vi beslutade hur som helst att göra den tänkta etappen för dagen och utvärdera då vi kom fram om vi tror att vi klarar en etapp till samma dag. Om det går så ligger vi i fas för att nå Galiciens gräns samma dag som restriktionen utfärdas.

Sagt och gjort så startade vi vandringen som var uppmätt till 26.8 km från Foncebadón till Ponferrada med branta utförslöpare som skulle ta oss ner från 1400möh till 500möh. Det var en magiskt vacker soluppgång och himlen var klar vilket bäddade för en vacker och solig dag. Vi vandrade på den höga höjden med vacker utsikt. Molnen låg som lock i dalgångarna och gav oss känslan av att stå på en ö i ett hav. Sedan började det att gå neråt. Branta och periodvis steniga stigar ledde oss slingrande in i molnen som varefter skingrades så att solen åter värmde våra ryggar.

Det var en magiskt vacker dag. Vi vandrade på och kände oss ganska starka. Vi nådde Ponferrada kring kl 14.30, slog oss ner mitt på torget och åt en tortilla, drack en stor öl och åt en glass. Klockan var nu strax efter 15.00 och vi beslutade att vi nog kan klara detta, vi kan nog ta en dubbel etapp just idag, just i detta soliga vädret, just innan lockdown. Nästa etapp var från Ponferrada till Villafranca del Bierzo, över 24km lång med en knapp stigning på 200m. Troligen ytterligare 5-6h på våra redan vandrade 6h. Vi peppade igång oss och fortsatte dagen. Vandringen gick genom flertalet små byar och däremellan vackra vyer att se på. Solen vandrade från våran ena sida till att börja lysa oss i ansiktet. Eftermiddagssolen var mjuk, varm och skön. Vi njöt fast kroppen nu började bli ganska trött, trampdynorna ömma och orken aningens sinad. Kvällssolen började sänka sig mot bergen, klockan började visa solnedgång. Skymningen kom över oss snabbt. Vi hade fortsatt över 5km kvar, vilket betyder minst 1,5h vandring i vårat trötta tillstånd, troligen mera. Utegångsförbudet gäller från 22.00 och ger 600 euro i böter, så vi hade inte råd att gå vilse.

Vi stannade och grävde fram pannlampan ur ryggsäcken. Det var inte alls lika lätt att se de gula pilarna eller de små stenpelarna med snäckan på i mörker. Detta trots att det var fullmåne och stjärnor uppe. Vi vandrade längst en grusväg som gick genom vinplantagen. Det var små avstickare från vägen och vi kände oss minst sagt osäkra i mörkret på om vi var på rätt väg eller inte.

Helt plötsligt utbrister Alexander: Nej nu är min energi slut! Vi var mitt på landet, det var kolsvart, det var cirka 3kms vandring kvar. Jag svarade: Vill du ha en kaka? Ja, utbrister han. Vi åt varsin kaka, lät sockret komma ut i blodet och fortsatte sedan den mörka färden. Klockan var strax efter 20.30 då vi anade lysen en bit fram. Vi nådde utkanten av Villafranca och lyckan över att snart vara framme och få stanna var stor hos oss båda. Vi nådde ett Albergue där några av våra Peregrinosvänner hade varit snälla och reserverat varsin säng åt oss vid vår sena ankomst. Mannen som driver stället heter Oliver. Han tog emot oss skakandes på huvudet, de tokiga svenskarna har kommit fram. Enligt hans beräkningar med de val vi gjort på vägar under vandringen så sa han att vi gått cirka 5,5 mil den dagen och en massa höjdmeter. Vi var helt slut. Kropparna värkte. Vi frågade om det fanns någon mat på Alberguet. De sa att de tyvärr inte kunde servera mat med de restriktionerna som råder kring Covid-19. Klockan var nu så pass mycket att vi inte hann ut och äta. Vi hade lite flingor och någon frukt i ryggsäcken och sa att vi klarar oss. När vi hade slängt oss i duschen och var redo för bingen kom Oliver och erbjöd oss lite soppa och bröd, han tyckte nog synd om de tokiga svenskarna som inte har mera vett än att gå i 12h. Alexander sov nästan sittandes vid bordet då vi åt våran soppa. De andra fnissade åt våran trötthet och önskade oss en mycket god natts sömn då vi stapplade oss iväg mot våran sovsal. Vi vaknade båda ett antal gånger under natten av att fötterna bultade och kroppen värkte. En dubbel etapp gick oss inte obemärkt förbi. All respekt åt dem vi mött på vår resa som dagligen vandrar långa etapper.

Kalkon, Lock Down & Kaffe

av Karna Wiberg | okt 28, 2020 | Min resa i det yttre

Vi är båda på fötter. Magsjukan är övervunnen och milen vandras återigen. Är vi inte magsjuka så testas vi på annat sätt. Regnet öste ner en dag. Vi lämnade ytterligare ett kallt härbärge och klev ut i regnet. Vi hann inte gå många meter innan vi helt glömde att det regnade för en stund. Vi fick syn på en häftig kalkon. Vi stod länge och fascinerat granskade det röda hakpartiet med den konstiga förlängningen av det som verkar täcka näbben. Jag uppmuntrade Alexander att sticka in handen genom gallret för att ta en bild. Kanske tur att han var klok nog att ta bilden utifrån stängslet. Kalkonen burrade upp sig och kanske hade Alexanders hand legat risigt till.

Efter att vi slitigt oss från kalkonen fick vi återigen boa in oss under våra regnponchos. Dra huvan över kepsen för att hålla regnet ur ögonen och njuta av torrheten ovanför knäna. Ganska häftigt att gå flera timmar i regn och det enda som är blött är smalbenen och fötterna. Ja, ja, det sägs att efter regn kommer solsken. Vi vandrande in I León i regn och ut ur staden i solsken. Att tillägga är att León varit under lock down de sista 14 dagarna. Vi hade en sådan tur att, om man väljer att se det som så, att León öppnade samma dag som vi vandrade in i staden. Vi spanade in den otroligt vackra katedralen, vi hade turen att se den både i regn och i solsken. Spanien har nu fått nya direktiv som har satt utegångsförbud mellan klockan 22.00-06.00. För en pilgrim blir det ingen direkt skillnad då de flesta Alberguen stänger klockan 22.00. Men anar att det har en och annan konsekvens för alla restauranger, barer och spanjorernas sociala liv.

Vandringen ut från León bjöd på kaffe i solsken och sedan upptäcktsfärd. Vi har passerat ett antal övergivna underjordiska utrymmen med skorsten. Alla med en låst dörr. Det är en dörr in i en kulle och det enda som sedan sticker upp ur kullarna är en eller två skorstenar. Anar att det är någon variant att eldningsugn av stor storlek för tex tegel? Vet du vad det är så upplys oss;). Vi hittade till slut en av dem som saknade dörr men var blockerad av en taggig rosenbuske. Men skam den som ger sig. Vi kämpade oss genom busken för att sedan undersöka kullens innandöme. Det var lite läskigt att gå in i den ganska smala gången som ledde ner i kullens innandöme. Alexander, som den gentleman han är, sa såklart: Damerna först…

Sista dagen har bjudit på riktigt gott kaffe med kaka. Pallad frukt i form av fikon, vindruvor, äpplen och sedan ett fält med vackra paprikor. Naturen ger oss kraft då den sinar. Idag har vi åter börjat ana ett skifte i naturen. Vi har åter sett bergen vid horisonten och landskapet har böljat mera upp och ner med större variation i vegetationen.

Alexanders tur med misär

av Karna Wiberg | okt 25, 2020 | Min resa i det yttre

Jag har lärt mig något nytt. Matförgiftning smittar! Nej, det tror jag tyvärr inte att det gör. Det lutar mera åt att min trodda matförgiftning var någon variant av smittsam kräksjuka.

När vi välkomnats in på hotellet som vi trodde var stängt så visade det sig att det ägs av ett härligt par. Kvinnan som heter Gemma är väldigt duktig på engelska och mannen mindre duktig, men mera tokig (enligt hans fruga). Det visar sig att hans passion är att laga mat. Vi hade knappt hunnit innanför dörren innan vi stod med varsitt glas vin i handen och visades sedan upp till ett rum med golvvärme (!!!) och badkar (!!!).

Vi kanske inte behöver säga att vi just nu är de enda gästerna på hotellet. Efter att ha klämt ihop oss i badkaret, tvagat oss ordentligt och njutit av värmen en stund så var det dags för middag. Jag var lite skeptisk till den sedvanliga 3-rättersmiddagen efter mina 3 dagar då jag knappt fått i mig någon mat alls. De insisterade på att han var en otroligt duktig kock och vi enades om att Alexander kunde äta upp det jag ej orkade. Mannen i huset är en otroligt duktig kock. Och högljudd. Vi småfnissade vid bordet då vi hörde honom gorma och slamra runt i köket. Så kanske hade frun rätt att han var lite tokig, i en roande bemärkelse. Jag åt så mycket jag orkade och lite till och Alexander åt resten. Efter en 3-rätters med extra inslag här och där rullade vi mer eller mindre upp till rummet. Vi var så mätta. Vi kröp ner i riktiga lakan i det varma rummet och tänkte att detta blir en skön natt. Återigen så visar oss livet hur fel vi kan ha i våra antaganden. Efter 3 timmar vaknar jag av att Alexander spyr på toaletten. Min matförgiftning verkar egentligen ha varit ett virus. Det tog fart och det blev nu Alexanders tur att bejaka toaletten. Morgonen kom och Alexander var kokhet.

Han muttrade något om att ta några tabletter, sen kan han gå dagens sträcka. Jag som just varit magsjuk kände mig aningens skeptisk till hans uttalande. Efter hans totalt framgångslösa försök att äta frukost bokade jag in oss ytterligare en natt på detta mysiga och varma hotell. Så just nu ägnar jag mig åt att blogga medans Alexander sover bredvid mig. Läxa: Som vi hört många säga till oss: Caminon kommer att testa dig. Och hittills så kan vi ju inte neka till dessa uttalanden.

Fel väg…igen

av Karna Wiberg | okt 25, 2020 | Min resa i det yttre

Lärde vi oss inte av förra gången vi tog fel väg? Troligen någonting skulle jag gissa, men inte tillräckligt för att ta ”rätt” väg. Vi stod glatt och dividerade vid vägskälet där skyltarna var uppsatta. På den vänstra stod vägen stod det Camino Frances (det vill säga den leden vi vet att vi vandrar) och nått annat som jag just nu inte ens minns på den högra skylten. Men de skyltarna med en snäcka och en pil som vi följt senaste dagarna pekade mot den högra vägen. Jag utbrister till Alexander: Kolla vilken tur att den skylten satt vid den högra pilen, annars hade jag tagit den vänstra vägen som det står Camino Frances på. Tanken att det var fel väg slog mig ens. Och tydligen inte Alexander heller. Inte ens då han någon timme senare utbrister: Det är lite konstigt att det inte finns några fotavtryck i dessa ganska mjuka grusvägar. Jag höll med och sa nått om att det kanske var dagens regn som sköljt bort dem. Som sagt, inte ens då hade vi en tanke på att det var ”fel” väg. Vi knatade på och det var ett ganska vackert landskap med spänstiga busk-träd och savannliknande vyer.

Efter ett par timmars vandring så nådde vi fram till en by. Vi använde oss av hemsidan gronze.com som visar vilka alberguen som finns och vilka som är öppna. Vi letade och letade i byn efter de ställen som skulle finnas, men vi hittade dem ej. Och de vi hittade var stängda. Att tillägga är att denna byn inte är större än en gata, så det var inte så många ställen som gick att missa. Till slut kapitulerade vi till google maps, som vi bara tar till som vår sista utväg, den känns lite osportslig för en pilgrim. När jag slog in gatan till härbärget, som enligt hemsidan skulle vara öppet, och namnet på byn så visar google maps att det är 5km bort, över 1h 20 min promenad. Ett tag var förvirringen total. Min hjärna snurrar och jag utbrister till Alexander: Jag tror vi är i fel by. Äntligen gick det upp för oss att vi gått fel. Klockan hade redan blivit ganska mycket och närmade sig 17.00, jag var trött efter 2 dagars magsjuka och modet sjönk lite. Alexander frågade hurtigt vad är det värsta som kan hända? Vi får lite extra promenad. Jag nickade lite modstulet och såg mig omkring. Det kryllade inte direkt av någon att fråga i denna by. Vi tittade upp alternativen på vägar för att komma tillbaka till den tänka rutten för att kunna hitta ett boende för natten. Vi reste oss och fick syn på en bar där det stod en herre utanför, jag frågade om han talade engelska, han svarade glatt en massa på spanska. Vi försökte med de få ord vi kan på spanska att fråga efter ett öppet boende. Albergue (härbärge)….abierto (öppet). Han svarade på spanska, med det vi trodde oss kunna utskilja som, att hotellet var öppet. Han gestikulerade och pekade mot det hotell vi hade passerat i vårt letande efter boende tidigare. Tyvärr stod det en stor skylt med cerrado/closed/stängt på hotellgrinden. Vi tackade och såg oss besegrade, det skulle bli ytterligare över 1h promenad denna dagen. Vi påbörjade vandringen. Då vi kommit 200m ut från byn möter vi 4 personer kring 50-års åldern. Jag slänger mig på dem och frågar om någon pratar engelska. Vi hade bättre lycka denna gång. De pratade sinsemellan, ringde ett samtal och sa att det fanns ett öppet ställe i byn. De bad oss gå med dem så de kunde visa oss vägen. Vi vände och vandrande med dem tillbaka till byn. Alexander sa att det lät som de återigen sagt namnet på det stängda hotellet. Men det var värt att chansa. Och mycket riktigt, de visade oss rakt tillbaka till det stängda hotellet. Hör och häpna, till vår stora förvåning så ringde de på dörrklockan och ägarinnan kom och välkomnade oss. De skrattade och lämnade av oss. Vi tackade förvirrat och följde med ägarinnan in i ett varmt och skönt hotell. Läxa: En skylt med stängt behöver inte betyda att det är stängt.

Misär

av Karna Wiberg | okt 24, 2020 | Min resa i det yttre

Vi har nu gått strax över halva sträckan, lite mera än 40 mil. Hela sista veckan har mest bestått av riktigt platta landskap med många långa, långa, långa och raka vägar. Jag förstår verkligen att det påstås att den mittre delen av Camino Frances är för det mentala. Hjärnan blir snabbt uttråkad och de långa raka vägarna stressar lätt den rastlösa själen. Förra veckan hade vi några magiskt vackra dagar med sol, vi gick runt i shorts och njöt av värmen. Då var det okej med de öppna landskapen och raka vägarna. Sedan stötte vi på patrull. Vi kom fram till en liten by Carrión de los Condes där vi tog in på det enda öppna Alberguet i byn som var beläget i ett aktivt kloster. Vi blev visade in i en kall och rå sovsal där jag och Alexander fick platserna längst in. Vi gjorde de sedvanliga rutinerna med att packa upp, hänga på tork (hur saker nu skall kunna torka i kalla stenhus) och tar en dusch (om vi har tur är den varm) innan vi begav oss ut för att hitta en restaurang. Vi fann ett ställe med pilgrimsmeny för 12 Euro.

Det vi inte visste när vi åt var att jag senare på natten skulle vakna av att jag mådde så illa. Hela kroppen i uppror. Nu var det helt plötsligt ännu mindre roligt att ligga längst in i en sovsal där det är iskallt och mörkt. Jag hörde regnet som nu öste ner utanför. Jag stapplade mig upp och försökte lysa med mobilens skärm för att inte väcka de andra i sovsalen. Jag letade mig fram till dörren som vätte ut mot den lilla öppna innergården som behövde passeras för att nå toaletterna. Jag tog ett djupt andetag och klev ut i det kalla spöregnet och letade mig fram i mörkret till toalettdörren. Jag var kaputt. Magen paj och feber. Den natten kändes lika lång som de oändliga raka vägarna vi har vandrat på ett par dagar. Morgonen kom och som tur är fixade Alexander ett av dyrare privat rummen med toalett och dusch så vi bara kunde flytta över dit.

Jag spenderade resten av dagen med att sova under många lager av filtar med feber som kom och gick. Dagen efter lyckades jag i alla fall ta mig upp på fötter. Vi bestämde oss att prova att vandra. Men ack så långsamt det gick. Väskan var tung och vägarna var så långa. Efter några timmar började det regna och blåsa kraftig motvind över de öppna fälten. Jag hade inte klarat av att äta något annat ä en banan och lite snickers. Blicken var sänkt ner i marken och en fot förflyttades framför den andra. Läxa: När du tror att det är illa, misströsta ej, det kan bli värre.

Kontraster

av Karna Wiberg | okt 23, 2020 | Min resa i det yttre

Börjar tappa räkningen på dagarna nu. Pilgrimerna blir allt färre på vägarna. Covidläget i landet förändrar en del kring boendena och restaurangerna. Allt fler Albergues har nu stängt, ofta finns det bara ett ställe öppet numera i de mindre byarna. Men dom som håller öppet är vid gott mod och hälsar oss hjärtligt välkomna och vinkar sedan av oss med ett glatt Buen Camino. De människorna vi möter hejar eller tutar. Så livet på landet verkar flyta på i sin gilla gång trots Spaniens restriktioner för Covid. Munskydd är ju ett krav fortsatt och Staden León vet vi fortsatt inte om vi kommer kunna gå igenom eller om vi måste ta en buss runt på grund av rådande lock down. Det återstår att se då vi når fram dit om några dagar. Har sina fördelar att inte vara en så snabb vandrare, antagligen hinner de öppna staden innan det är vår tur att passera. Vi börjar närma oss nästa större stad som är Burgos. Dagen vi skulle nå fram till Burgos vandrades längst bilvägarna på asfalt. Mycket tråkigt för psyket och även kroppen med det hårda, jämna underlaget. Själva ingången till staden ledde oss genom ett nästa 10 km långt industrilandskap med fabriker och parkeringar. Efter att ha vandrat i landsbygden i nästan 2 veckor är det lite chockerande fult att nå de mindre attraktiva människoskapade delarna av en stad. De sakerna jag anar att jag är blind för i min hemmamiljö blir nu väldigt tydlig. När vi väl kommer in i utkanten av staden var det förvirrande med märkningen av leden, men då vi tittade upp hittade vi ett tydligt tecken på ett av husen att ta sikte på. Efter vi passerat det tydliga huset förvirrade vi oss i rondell. Orken tröt, solen lyste och vi stannade istället på en ölpaus. Varför bli irriterad på dålig märkning när det finns öl? Vem har egentligen bråttom här i livet?

Burgos var en stad vi nådde och sov i under en fredagskväll. De har en otroligt mäktig och vacker katedral. Vi cirkulerade runt och stack in näsorna och kikade runt, men det kostade pengar att gå in, så snåljåparna nöjde sig med fattigmanstitten. Kvällstid var full fart i staden. Restaurangerna var väldigt välbesöka och väldigt mycket folk i omlopp. Vi hittade en restaurang som serverade god pizza och lyxade till det nu när tillgången fanns. Natten på härbärget mitt i de centrala delarna av staden bjöd på både skrål och sång genom de troligen öppna fönsterna (annars sjöng de väldigt högt). Alberguerna stänger vid 22.00 på kvällarna, så något party är det inte tal om, ifall man inte önskar bli utelåst vill säga. Morgonen efter var kylig med en vacker soluppgång bakom katedralen. Men först frukost.

Vissa dagar sker vandringen i varandras sällskap, vissa dagar går vi endast sida vid sida i vårat eget sällskap och vissa dagar hittar vi några av de få andra pilgrimerna som finns på vandringen. Det är ganska spännande att vandra ikapp någon eller att någon kommer ikapp en bakifrån. Sedan pratas det en stund om det som kan vara allt mellan himmel och jord. När någon sen behöver stanna, äta, byta kläder eller att samtalen ebbar ut eller leder till introverta tankar så avviker man åter från varandra. Ett väldigt både dynamiskt och skönt sätt att delar av resan slå följe, utbyta erfarenhet eller få sällskap, för att sedan enkelt och utan krusiduller åter skiljas.